STOCKHOLM, den 5 Sept. ! En för jordbruket och skogshushållningen högst vigtig fråga förekommer till afgörande i morgondagens plena. Den innefattas uti lagoch ekonomiutskottens betänkande JM 24 angående väckta frågor om förändringar i den så kallade stängselförordningen. Betänkandet är föranledt af flera mer eller mindre genomgripande motioner såväl inom bondeståndet som inom borgares:åndet och ridderskapet och adeln; men oaktadt den afdelning inom de samfälda utskotten som behandlat ämnet öfverenskommit om ett, fastän obetydligt steg till en förnuftigare lagstiftning, hafva likväl utskotten in pleno kullvoterat äfven detta förslag och inskränkt sig till en hemställan af den mest lumpna beskaffenhet i afseende på delegares skyldighet att till hälften hvardera tillsläppa den jordrymd som till stängseln åtgår. Hufvudfrågan, hvilken vid alla riksdagar under de sednare 20 åren varit omtvistad, är den, huruvida och i hval mån det skall bero af delegare i by eller gård, att tvinga grannen att hålla stingsel för att hindra kreaturens ohägn på annans mark, eller om icke i stället den grundsats bör stadgas, att enhvar skall förpligtas att taga vård om sina kreatur, så att de ej göra skada å annans egor samt han töljaktligen icke nödgas att sjelf försvara den mark han eger eller brukar mot andras ohägn; men oaktadt utskotten erkänt att sistnämnde grundsats både vär anpvändbar och med en utbildad eganderätt och sett längre framskridet odlingstillstånd mest förenlig,, hafva utskotten likväl afstyrkt den erkändt rigtiga grundsatsens antagande, på den grund att sädant för skogbevuxna nej der skulle vara mindre lämpligt, enär å dylika ställen kreaturens vårdande icke utan stor svärighet och uppoffring skulle kunna nega rum, och fördelarne af hägnadernas uppshörande förmentes icke skola, åtminstone i mindre hemmansdelar eller lägenheter, fullt uppväga de olägenheter som deraf blefve en följd, hvartill kommer det skäl som det nuvarande lagutskottet i fråga om alla lagförbättringar har till hands, eller att den ifrågavarande grundsatsen påstås ännu sakna det stöd i allmänna tänkesättet, som är ett vilkor för förändringen. I förra hänseendet synes det likväl, såsom en reservant hr frih. Hjerta ganska riktigt anmärkt, vara klart, att på sådana ställen der det kunde anses å ömse sidor fördelaktigare att medelst inhägnader hindra kreaturen från att beträda otillåten mark, än medelst vallning eller tjudring, sådana hägnader också komme att qvarstå. Skillnaden blefve blott, att med antagande af den nya rättsenliga grundsatsen, det blefve hvars och ens eget intresse att grannens hägnad stode uppe, i stället för att det nu är bavs intresse att den ligger omkull, enär sådant ger honom ett slags laglig rätt att beta sina kfeatur på grannens mark. Beträffande talet om adet allmänna tänkesättetv, så låter det litet besynnerligt i utskottens mun, sedan utsk:n sjelfva upplyst bland annat att en sådan stängselskyldighet icke gäller såsom regel hvarken i England, med dess stora jordagods, eller i Frankrike, med dess mängd små jordbruk, e!; ler i länder med så ung och till ödemark i rastlöst framträngande odling som Norra Amcrikas Förenta Stater, och till och med sedan nära 40 år i Danmark. Hvad Sverge beträffar, har den ifrågavarande grundsatsen blifvit uttalad ej mindre af lagberedningen än både vid landtbruksmöten, hushållningssällskaper och vid riksdagar; ja utskotten sjelfva hafva i ingressen till sitt betänkande yttrat ätt det syntes utskotten i likhet med lagberedningen vara klart att -eganderätten till jord först då är fullt stadgad och i åtnjutande af full helgd; när upprättande af särskilda försvarsanstal:er pej mer utgör vilkor för laglig ratt till fred för rjorden och derå befintlig gröda emot främmande kreatur, äfvensom att jordbruket å mången rikt lottad bygd i fosterlandet endast långsamt och ofullkomligt skall uppfylla de vid skifptesstadgan fästade förhoppningar, så länge man pej å sina utskiftade egor kan begagna hvilket brukningssätt som helst, utan äfventyr patt se sitt arbetes frukt förstörd genom ströftåg af kreatur från främmande egor, mot phvilka hägnad ej finnes upprättad. Man skulle svårligen föreställa sig att efter ett sådant yttrande utskotten icke blott afstyrkt antagande af den så ampelt förordade åsigten, utan icke ens ansett sig kunna gå grundsatsen så långt till mötes, att utskotten velat tillstyrka någon utsträckning af den tillåtelse som genom kgl. kungörelsen den 23 Oktober 1850 blifvit lemnad åt delegare 1 hemman eller byalag, att der sådant kan ske enhälligt sig emellan öfverenskomma om afsägelse af stängselvitsord, med den verkan att hvar och en af dem ovilkorligen ansvarar för vården af sina kreatur och den skada som å de under öfverenskommelsen inbegripna egorna göres. Utskottens pluralitet har råledes med mera hårdnackerihet än någonsin tillförene motsatt sig hvarje förändring, äfven om den endast kunnat leda ett enda tuppfjät framåt. Häremot hafva likväl åtskilliga ledamöter af adeln, preste!och borgareständen anmält sina reservationer och bland dem br friherre Hierta på ett ganska förtjenstfullt sätt utredt frågan, eburu icke heller han för närvarande vågat tillstyrka en mera genomgripande förändring. Motiver till en sådan finnas likväl på ettsärdeles öfvertygande sätt sammanställda uti det utlåtande den sammansatta afdelningen i ämnet afgifvit; och ehuru konklusionen deraf ej eller blir så tillfredsställände: man skulle önska, vore: det i allt fall en vinst om Rikets Ständer såsom sin mening godkände detta utlåtande och de derifrån härledda förslag om den utsträckning af 18350 års kongl. kungörelse, att det hädanefter skulle bero på de flesta delegare (i stället för på alla) i by eller nstaka gård, der de tillika ega mer än hälften af jordrymden inom samfälligheten, eller särskilda byar och gårdar emellan, huruvida stängsel mellan deras egor må upphöra eller bibehållas, samt att, efter beslut i