STOCKHOLM, den 5 Sept. !
En för jordbruket och skogshushållnin-
gen högst vigtig fråga förekommer till afgö-
rande i morgondagens plena. Den innefattas uti
lag- och ekonomiutskottens betänkande JM 24
angående väckta frågor om förändringar i den
så kallade stängselförordningen. Betänkandet är
föranledt af flera mer eller mindre genomgri-
pande motioner såväl inom bondeståndet som
inom borgares:åndet och ridderskapet och
adeln; men oaktadt den afdelning inom de
samfälda utskotten som behandlat ämnet öf-
verenskommit om ett, fastän obetydligt steg
till en förnuftigare lagstiftning, hafva likväl ut-
skotten in pleno kullvoterat äfven detta för-
slag och inskränkt sig till en hemställan af
den mest lumpna beskaffenhet i afseende på
delegares skyldighet att till hälften hvardera
tillsläppa den jordrymd som till stängseln åtgår.
Hufvudfrågan, hvilken vid alla riksdagar
under de sednare 20 åren varit omtvi-
stad, är den, huruvida och i hval mån det
skall bero af delegare i by eller gård, att
tvinga grannen att hålla stingsel för att hin-
dra kreaturens ohägn på annans mark, eller
om icke i stället den grundsats bör stadgas,
att enhvar skall förpligtas att taga vård om
sina kreatur, så att de ej göra skada å an-
nans egor samt han töljaktligen icke nödgas att
sjelf försvara den mark han eger eller brukar
mot andras ohägn; men oaktadt utskotten er-
känt att sistnämnde grundsats både vär an-
pvändbar och med en utbildad eganderätt och
sett längre framskridet odlingstillstånd mest
förenlig,, hafva utskotten likväl afstyrkt den
erkändt rigtiga grundsatsens antagande, på
den grund att sädant för skogbevuxna nej
der skulle vara mindre lämpligt, enär å dy-
lika ställen kreaturens vårdande icke utan
stor svärighet och uppoffring skulle kunna
nega rum, och fördelarne af hägnadernas upp-
shörande förmentes icke skola, åtminstone i
mindre hemmansdelar eller lägenheter, fullt
uppväga de olägenheter som deraf blefve en
följd, hvartill kommer det skäl som det nu-
varande lagutskottet i fråga om alla lagför-
bättringar har till hands, eller att den ifråga-
varande grundsatsen påstås ännu sakna det
stöd i allmänna tänkesättet, som är ett vil-
kor för förändringen. I förra hänseendet
synes det likväl, såsom en reservant hr frih.
Hjerta ganska riktigt anmärkt, vara klart, att
på sådana ställen der det kunde anses å ömse
sidor fördelaktigare att medelst inhägnader
hindra kreaturen från att beträda otillåten
mark, än medelst vallning eller tjudring, så-
dana hägnader också komme att qvarstå.
Skillnaden blefve blott, att med antagande af
den nya rättsenliga grundsatsen, det blefve
hvars och ens eget intresse att grannens häg-
nad stode uppe, i stället för att det nu är bavs
intresse att den ligger omkull, enär sådant ger
honom ett slags laglig rätt att beta sina kfea-
tur på grannens mark. Beträffande talet om
adet allmänna tänkesättetv, så låter det litet
besynnerligt i utskottens mun, sedan utsk:n
sjelfva upplyst bland annat att en sådan stäng-
selskyldighet icke gäller såsom regel hvarken
i England, med dess stora jordagods, eller i
Frankrike, med dess mängd små jordbruk, e!- ;
ler i länder med så ung och till ödemark i
rastlöst framträngande odling som Norra Amc-
rikas Förenta Stater, och till och med sedan nära
40 år i Danmark. Hvad Sverge beträffar, har
den ifrågavarande grundsatsen blifvit uttalad
ej mindre af lagberedningen än både vid landt-
bruksmöten, hushållningssällskaper och vid
riksdagar; ja utskotten sjelfva hafva i ingres-
sen till sitt betänkande yttrat ätt det syntes
utskotten i likhet med lagberedningen vara
klart att -eganderätten till jord först då är
fullt stadgad och i åtnjutande af full helgd;
när upprättande af särskilda försvarsanstal:er
pej mer utgör vilkor för laglig ratt till fred för
rjorden och derå befintlig gröda emot främmande
kreatur, äfvensom att jordbruket å mången
rikt lottad bygd i fosterlandet endast lång-
samt och ofullkomligt skall uppfylla de vid skif-
ptesstadgan fästade förhoppningar, så länge man
pej å sina utskiftade egor kan begagna hvil-
ket brukningssätt som helst, utan äfventyr
patt se sitt arbetes frukt förstörd genom ströf-
tåg af kreatur från främmande egor, mot
phvilka hägnad ej finnes upprättad.
Man skulle svårligen föreställa sig att ef-
ter ett sådant yttrande utskotten icke blott
afstyrkt antagande af den så ampelt föror-
dade åsigten, utan icke ens ansett sig kunna
gå grundsatsen så långt till mötes, att utskot-
ten velat tillstyrka någon utsträckning af den
tillåtelse som genom kgl. kungörelsen den 23
Oktober 1850 blifvit lemnad åt delegare 1
hemman eller byalag, att der sådant kan ske
enhälligt sig emellan öfverenskomma om af-
sägelse af stängselvitsord, med den verkan
att hvar och en af dem ovilkorligen ansvarar
för vården af sina kreatur och den skada som
å de under öfverenskommelsen inbegripna egor-
na göres. Utskottens pluralitet har råledes med
mera hårdnackerihet än någonsin tillförene
motsatt sig hvarje förändring, äfven om den
endast kunnat leda ett enda tuppfjät framåt.
Häremot hafva likväl åtskilliga ledamöter
af adeln, preste- !och borgareständen anmält
sina reservationer och bland dem br friherre
Hierta på ett ganska förtjenstfullt sätt utredt
frågan, eburu icke heller han för närvarande
vågat tillstyrka en mera genomgripande för-
ändring. Motiver till en sådan finnas likväl
på ettsärdeles öfvertygande sätt sammanställda
uti det utlåtande den sammansatta afdelnin-
gen i ämnet afgifvit; och ehuru konklusionen
deraf ej eller blir så tillfredsställände: man
skulle önska, vore: det i allt fall en vinst om
Rikets Ständer såsom sin mening godkände
detta utlåtande och de derifrån härledda för-
slag om den utsträckning af 18350 års kongl.
kungörelse, att det hädanefter skulle bero på
de flesta delegare (i stället för på alla) i by
eller nstaka gård, der de tillika ega mer än
hälften af jordrymden inom samfälligheten,
eller särskilda byar och gårdar emellan, hu-
ruvida stängsel mellan deras egor må upp-
höra eller bibehållas, samt att, efter beslut i