BISTRA TIDER ).
AF
Charles Dickens.
Kan möjligen,, funderade mr Gradgrind,
med händerna i fickorna och sina ögonhålor
fistade på elden, kan möjligen någon lärare
eller någon af tjenstefolket pratat några dum-
heter för dem? Eller kan Louise eller Tho-
mas ha läst någonting? Kan möjligen, trots
alla försigtighetsmått, någon dum sagobok
kommit in i huset? Det är eljest så märk-
värdigt, så oförklarligt, att någonting sådant
kunnat uppkomma hos barn som alltifrån
vaggan blifvit praktiskt bildade med lineal
och passare.n .
,Säg mig en sak! utropade hastigt mrs
Bounderby, som hela tiden stått som förut,
med ryggen vänd mot elden, imponerande på
sjelfva möblerna i rummet med sin pösande
ödmjukhet. Du har en af dessa landstryka-
res barn i skolan.s
Som heter Cecilia Jupe, sade mr Grad-
grind, med en bestört blick på sin vän.
Säg mig en sak !, utropade Bounderby på
nytt; huru kom hon dit?
Jo, saken är den: jag såg flickan för för-
sta gången för en liten stund sedan. Hon
kom enkom hit för att be att bli intagen, då
bon ej egentligen hör till vår stad, och —
ja, du har rätt, Bounderby, du har rätt.v
Säg mig änadu en sak!, utropade Bous-
derby ännu en gång; såg Louise henne är
hona kom?
pLouise såg henne visst; ty hon framförde
hennes begäran till mig. Men Louise såg henne
utan tvifvel i mra Gradgrinds närvaro.
) Se A. B. n:o 200 och 202,