STOCKHOLM, den 2 Sept. De med gårdagens post hitkomna danska tidningarne innehöllo ännu ingenting rörande den nyhet, om hvilken vi genom en telegrafdepesch af sednare datum erhållit underrättelse, men som dock torde kunna anses fullt tillförlitlig, att nemligen professorerna Clausen, Larsen och Bjerring, liksom förut professor Madvig, nedlagt sina mandater såsom riksdagsmän. Dessa afsägelser, ställda tillsammans med de förföljelser, afsättningar och hotelser, för hvilka flera sjelfständiga embetsmän förut varit föremål från ministerens sida, synas oss vara ganska upplysande om en af hufvudgrunderna till det nuvarande bedröfliga tillståndet i Danmark. Vi ha redan ofta varit i tillfälle att hänvisa på orsakerna till det tillbakaskridande som i Danmark oafbrutet egt rum allt efter det för danska vapnen så ärofulla slaget vid Idsted. Såsom det förnämsta upphofvet till olyckorna ha vi då angifvit den illusion som de, hvilka i hemlighet arbetade på absolutismens återinförande, lyckades ingifva en stor del af folket, att det skulle vara möjligt att förändra Holstein från en del af Tyskland till en provins ien splitter ny dansk monarki. Den jemna beskedliga danska borgaren, som under kriget var så begeistret för Danmarks frihet och nationalitet och icke ville veta af någon beröring med eller något slags beroende af Tyskland, började snart att, dertill föranledd af de oklara traditionerna från en förgången tid, tycka att det skulle vara alldeles ypperligt om man, sedan Danmark och Slesvig blifvit räddade undan den tyska rofgirigheten, nu också kunde behålla Holstein,, och att man för att uppnå det målet väl kunde underkasta sig åtskilliga uppoffringar och olägenheter. Och dessa uppoffringar och olägenheter ha blifvit allt större och större. Gåfvan af ön Barataria medförde sannerligen icke större besvär och obehagligheter för den vidtfrejdade Sancho, än dem det danska folket fått underkasta sig, för att kunna bevara den inbillningen att det behåller Holstein, då det likväl blir alltmer och mer klart, att det är Holstein, som behåller Danmark. Hertigdömet Pommern har varit förenadt med Sverges krona liksom hertigdömet Holstein med Danmarks. Men det föll ingen då in, att de pommerska regementena skulle kommenderas på svenska eller att Pommern skulle sända deputerade till de svenska riksdagarne eller att det tyska språket såsom lagstiftande skulle ljuda i Stockholm. Men den danska regeringen, som redan för längesedan — till stort missnöje i Holstein — gifvit danskt kommando åt de tyska trupperna, vill nu, till ersättning, att holsteinarne i dessa dagar skola komma till Köpenhamn och der för första gången deltaga i det gamla Danmarks lagstiftande församlingar. Det är klart att hela den yngre generationen i Danmark har fullkomligt rätt, då den önskar på sin höjd ett unionsförhållande till Holstein och när den i hela den nuvarande ställningen ser en mycket stor fara, emedan det på detta sätt aldrig blir de tyska hertigdömena Holstein och Lauenburg, som komma att förvandlas till danska provinser, utan Danmarks urgamla, fria, nordiska rike, som förvandlas till ett tyskt landskap. Men på samma gång som denna illusion om att kunna behålla Holstein !och skapa en ny fantasi-nation, som hvarken skulle vara dansk eller tysk, har varit den första och vigtigaste hufvudgrunden för de holsteinska grefvarnes mäktiga och förderfliga inflytande, ha desse tillika funnit ett annat hufvudmedel för sin tyska hersklystnad i sjelfva den danskz! grundlagen af den 5 Juni 1849. Ordet em.betsman har icke i Danmark en så inskränkt betydelse som t. ex. i England eller Norra Amerika , der prester, professorer , lärare o. 8 Vv. icke betraktas såsom sådana. I Danmark förstår språkbruketmed ordet sembetsmän, ungefär detsamma somi Norge och hvad som i Sverge sammanfattas med benämningen embetsoch tjenstemän,. Hos oss har man sedan århundraden skiljt mellan de embetsoch tjenstemän, som ha förtroendesysslor hvaritrån konungen kan dem entlediga, när han tror rikets tjenst det fordra och alla de andra embetsoch tjenstemän, som icke utan medelst ransakning och dom kunna från sina innehafvande sysslor af konungen afsättas, ej heller utan egna ansökningar till andra tjenster befordras eller flyttas. Denna princip, som är fasthållen och närmare bestämd i regeringsformens 35 och 36 SS, blef derifrån upp: tågen i Norges grundlag, der8 22 bestämmer, att Rigets Statholder, Statsministeren og de övrige Statsrådets Medlemmer, samt de Embedsmand, som ere ansatte ved dets Contoirer, Gesandter og Consuler, civile og geistlige Overövrighedspersoner, Regimenters og andre militere Corpsers Chefer, Commandanter i Festninger og Höistbefalende på Krigsskibe kunne, uden foregaaende Dom, afskediges af Kongen, men att xandre Embedsmand kunne ikkun suspenderes af Kongen og skal da strax tiltales for Domstolene, men de maae ei, uden efter Dom afsezettes, ei heller, mod deres Villie forflyttes. På Danmarks grundlagstiftande riksdag 1849 erinra vi oss, att också många deputerade, sågom Andre, Grundtvig m. fl., ifrigt förfäktade den åsigten, att embetsmannaståndets moralitet och politiska oberoende borde på dylikt sätt betryggas mot en eljest möjlig ministeriell terrorism och som förespådde konstitutionens undergång om hela embetsmannaståndet öfverlemnades åt ministerens godtycke. Bland de röster, som då höjde sig för att frörevara danna ågiot var inet äfven onhhben