RYSSLARDS WARTYRER 4.
Af Michelet.
Denna storartade lek med lagar och dom-
stolar, dessa ansträngningar för att åväga-
bringa rättvisa äro förgäfves. Allt utgår från
kejsarens godtycke och vänder tillbaka till
bans ingifvelser. Han måste vara påfve, an-
tingen han vill eller ej. Det är ett hårdt
straff för ett så långt drifvet högmod. Medan
allt uti en naturlig och rättvis verld går jemnt
nedåt en sluttning, och rättvisan lik en be-
fruktande ström gör hela samhället lefvande,
stiger deremot här allt uppåt, kommer här
allt tvertemot naturens ordning slutligen att
stöta emot spetsen, ett svagt menniskohufvud,
hvari, enligt hvad som säges, klokhet och
Guds anda hafva sin boning. Denna pniakts
redskaper befinna sig mycket väl af denna
förfärliga ställning och önska intet hellre, än
att Kejsåreir vill lägga hand vid allt, att han
vill upphäfva rättvisan och afgöra allting som
en ofeibar påfve. En dylik stat måste nöd-
vändigtvis alltmer och mer förlora egenska-
pen af en stat, allt mer och mer blifva en
religion; allt är eller vill vara heligt.
Den inre styrelsen är helig. Poperna äro
religionens tjenare; de civila embetsmännen äro
till största delen popernas söner. Den yttre
handlingen är helig. Den består hufvudsakligen
i det kyrkliga inflytandet, Ryssland gör på alla
barbariska folkslag ett slags religiöst angrepp.
Allt detta sker nästan utan att Europa vet
deraf. Man talar mycket litet derom; Ryssland
tycker ej om att man omtalar det, ej en gång när
det prisas. Dess agenter bearbeta deför-
nämsta organerna inom den europeiska pres-
sen samt söka att tillvägabringa tystnad, Lät
detta Ryssland dölja sig under jorden; Gud
kall en gång föra det i dagsljusst till upp-
yggelse för verlden. En stor tröst för alla
fromma själar är att se, att i detta ögonblick
allt, höderligt folk nörmat sig hvarandra, ända
) So A. B. M 183, 185, 188—191, 194—197.