RYSSLARDS WARTYRER 4. Af Michelet. Denna storartade lek med lagar och domstolar, dessa ansträngningar för att åvägabringa rättvisa äro förgäfves. Allt utgår från kejsarens godtycke och vänder tillbaka till bans ingifvelser. Han måste vara påfve, antingen han vill eller ej. Det är ett hårdt straff för ett så långt drifvet högmod. Medan allt uti en naturlig och rättvis verld går jemnt nedåt en sluttning, och rättvisan lik en befruktande ström gör hela samhället lefvande, stiger deremot här allt uppåt, kommer här allt tvertemot naturens ordning slutligen att stöta emot spetsen, ett svagt menniskohufvud, hvari, enligt hvad som säges, klokhet och Guds anda hafva sin boning. Denna pniakts redskaper befinna sig mycket väl af denna förfärliga ställning och önska intet hellre, än att Kejsåreir vill lägga hand vid allt, att han vill upphäfva rättvisan och afgöra allting som en ofeibar påfve. En dylik stat måste nödvändigtvis alltmer och mer förlora egenskapen af en stat, allt mer och mer blifva en religion; allt är eller vill vara heligt. Den inre styrelsen är helig. Poperna äro religionens tjenare; de civila embetsmännen äro till största delen popernas söner. Den yttre handlingen är helig. Den består hufvudsakligen i det kyrkliga inflytandet, Ryssland gör på alla barbariska folkslag ett slags religiöst angrepp. Allt detta sker nästan utan att Europa vet deraf. Man talar mycket litet derom; Ryssland tycker ej om att man omtalar det, ej en gång när det prisas. Dess agenter bearbeta deförnämsta organerna inom den europeiska pressen samt söka att tillvägabringa tystnad, Lät detta Ryssland dölja sig under jorden; Gud kall en gång föra det i dagsljusst till uppyggelse för verlden. En stor tröst för alla fromma själar är att se, att i detta ögonblick allt, höderligt folk nörmat sig hvarandra, ända ) So A. B. M 183, 185, 188—191, 194—197.