offentliga makten lagda hinder få uttala sig öfver alla samhällets angelägenheter, utan att kunna derför annorlunda än i viss stadgad ordning åtalas eller dömas förr, än en samvetsdomstol förklarat skriften uppsåtligt brottslig, bör och kan icke lemnas till blott en del af vår ständsrepresentations välbehag. Den tillhör alla medborgareklasser, och hvarje svensk man är tillförsäkraddensamma. Intet stånd har rätt att afsäga sig den; och aldraminst, då man besinnar, att utom ständsrepresentationen stå hundradetals medborgare, hvilkas väl derigenom skulle godtyckligt åsidosättas. Jag är öfvertygad, att om regeringen afgifvit ett antagligt förslag till ändring i tryckfrihetslagen i rättsinnad, upplyst och tillika frisinnad anda, öppet och ärligt äsyftande sådana föreskrifter, som kunde motverka tryckfrihetens missbruk, utan att upphäfva de garantier, som grundlagarne för densamma bevarat, så bade Rikets Ständer villigt förenat sig derom, och ett sädant förslag, en gäng förklaradt hvilande, egde då säkert en framtid. Nu är det omöjligt att biträda ett synbart försök att underkasta folkets dyrbaraste frihet samma osäkerhet, samma godtycke, samma hänförelse af dagens och stundens opinionsskiftningar, hvilka vid riksdagarne visa sig i en stor del andra ärenden hafva fritt spel, då saken kan afgöras genom tre stånds beslut. (Forts.)