nämsta oformligheten i den nuvarande sammansättningen af den s. k. interimsregeringen för annat fall än dermed är ursprungligen och hufvudsakligen afsedt eller att konung dör och thronföljaren är minderårig, intill dess begge rikenas representanter hunnit sammanträda? Utan tvifvel deruti, att då Sverges och Norges styrelse, under det konungen är vid god helsa och vistas i ettdera af rikena, är fullkomligt åtskiljd i alla sådana angelägenheter, hvilka icke angå båda rikena. så uppstår det abnorma förhållande, när konungen reser utrikes eller blir sjuk, att norska statsråden skola besluta öfver svenska ärenden, utnämningen af svenska embetsoch tjenstemän, utfärdandet af svenska författningar Oo. S. V., på samma sätt som svenska statsråden skola i alla dylika ärenden, som angå Norge, deltaga i besluten. Då således endast en yttre politisk förening existerar när konungen är frisk, så förvandlas denna när H. M. blir sjuk till en komplett amalgamation i afseende på styrelsen. Svårligen kan detta förhållande ur någon synpunkt anses såsom något annat än lindrigast sagdt en påfallande inkonseqvens; hvarjemte i konstitutionellt hänseende den orimliga följd deraf härflyter, att regeringens medlemmar i båda rikena under tiden kunna anses fullkomligt ansvarsfria för sina åtgärder, enär det svenska konstitutionsutskottet lika litet lärer kunna besluta att ställa de norska statsråden under riksrätt, som det norska odelsthinget att inför lagthinget anklaga de svenska. Följaktligen äro, under tiden som interimsregeringen fortfar, både 106 och 107 85 i vår R. F. samt ansvarighetslagen äfvensom 86 i Norges grundlov, såvidt den rörer statsrådets medlemmar, suspenderade. Utan tvifvel var det detta orimliga förhålllande som föranledde konung Carl Johan att vid intet tillfälle låta interimsregeringen träda i verksamhet. Det lärer fördenskull vara i främsta rummet denna abnormitet som genom en förändring i riksakten borde afskaffas. Har detta skett genom den af Kongl. Maj:t föreslagna förändring? Vi kunna åtminstone icke upptäcka något spår, att man ens tänkt på att afhjelpa detta missförhållande, eller att detsamma ingått såsom motiv för de i nåder framställda grundlagsförslagen; ty när en interimsregering äfven framdeles komme att sammanträda, skulle den, enligt det afgifna förslaget, gemensamt styra båda rikena och endast ledamöternas antal reduc ras från 10 å hvardera sidan till 4. Om de: skall vara en förbättring, så är den åtminstone så ringa, att vi icke förmå inse någon deraf för de förenade rikenas styrelse sannolik vinst; möjligen skulle denna förminskning i antal till och med kunna innebära en desto större våda, som det är lättare för ett tilläfventyrs djerft och maktlystet parti att finna 8 lydiga redskap än 20, helst då oansvarigheten både de facto och de jure kommer, såsom vi ofvan utredt, att utgöra ett slags privilegium för denna interimsstyrelse; hvarvid ej eller i fråga om stiftande af grundlag torde böra lemnas ur sigte att, enligt den stränga ordalydelsen i den nya riksaktens 2 s 5 mom., konungen både i Norge (såsom för närvarande) och hädanefter jemväli Sverge skulle kunna till ledamöter i interimsregeringen kalla sådane män, som icke ens voro medlemmar af det svenska ordinarie statsrådet, med undantag endast för justitie och utrikes ministrarne. 2 Hvad åsyfta således de afgifna förslagen? Så vidt vi kunna utgrunda, ingenting annat än att, äfven under konungens lifstid, etablera ett slags ny successionsordning inom den kongl. familjen, hvilken ordning i så måtto afviker från den som förut är grundlag i båda rikena, att den kan komma att helt och hållet bero af tillfälligheten, och tillika utsträckes icke blott till thronföljaren, utan till alla prinsar af blodet som kunna vara oförhindrade att för längre eller kortare tid utöfva konungamakten. Ar det konstitutionelt, klokt eller rådligt att stifta en så beskaffad ny grundlag? Vi svara deruppå ett bestämdt nej. Det må hafva något skäl för sig, att när konungen är utrikes vistande eller af sjukdom hindrad att: sjelf befatta sig med regeringen, tronföljaren inträder -i hans ställe, ehuru äfven mot denna princip åtskilligt kan. invändas, såvidt den skall ega eh vidsträcktare tillämpning än nu gällande 43 af Sverges R. F. förutsätter, det vill säga, att kronprinsen af konungen nämnes att vara ordförande, jemte tre statsråder i den af Kongl. Maj:t tillförordnade regering. Och det var redan efter vår tanke ett groft förbiseende af 1840 års ständer, att besluta det tillägg i nämnde , att jemväl andra prinsar af det kungliga huset skulle kunna — (möjligen med ett afsigtsmässigt förbigående af tronföljaren) — förordnas till en så hög befattning. Beträffande deremot förslaget att genom ett nära oföränderligtstadgande i grundlag åt tronföljaren, oberoende af konungens vilja, inrymma konungens hela makt och myndighet, så synes oss detta vara ett så vågadt och för en oviss framtid, hvilken det åligger grundlagsstiftaren att vida mer taga i betraktande än den gynnsamma opinionen för ögonblicket, vådligt steg, att vi icke kunna förmå oss att med hvilka sympatier som helst, i afseende på någon viss person eller hans åsigt i någon viss fråga, med vår röst biträda ett sådant förslag. Vi skulle mycket bedraga oss om icke just detta motiv var det som ledde konung Carl Johans förutseende politik, då han i denna punkt endast fordrade ett undantag eller en särskild tillåtelse för sin son, hvars egenskaper så väl han som nationen kände, att under Hans Maj:ts sjukdom föra regeringstömmarne, och icke satte i fråga att för en framtid upphöja detta undantag till allmän regel, än mindre att fortplanta denna rätt på alla prinsar af sitt hus. Väl är det bekant, att det nyss ofvannämnda tillägget i 13 S RB. F. år 1840 tillkom såsom ett slags artighet mot det unga hofvet och såsom ett uttryck af förtroende till den blifrande konungen hvilken hade flera söner; men detta blir dock aldrig ett giltiot skäl