nämsta oformligheten i den nuvarande sam-
mansättningen af den s. k. interimsregerin-
gen för annat fall än dermed är ursprungligen
och hufvudsakligen afsedt eller att konung
dör och thronföljaren är minderårig, intill
dess begge rikenas representanter hunnit sam-
manträda? Utan tvifvel deruti, att då Sver-
ges och Norges styrelse, under det konungen
är vid god helsa och vistas i ettdera af ri-
kena, är fullkomligt åtskiljd i alla sådana
angelägenheter, hvilka icke angå båda rikena.
så uppstår det abnorma förhållande, när ko-
nungen reser utrikes eller blir sjuk, att nor-
ska statsråden skola besluta öfver svenska
ärenden, utnämningen af svenska embets- och
tjenstemän, utfärdandet af svenska författnin-
gar Oo. S. V., på samma sätt som svenska
statsråden skola i alla dylika ärenden, som
angå Norge, deltaga i besluten. Då således
endast en yttre politisk förening existerar när
konungen är frisk, så förvandlas denna när
H. M. blir sjuk till en komplett amalgama-
tion i afseende på styrelsen. Svårligen kan
detta förhållande ur någon synpunkt anses
såsom något annat än lindrigast sagdt en på-
fallande inkonseqvens; hvarjemte i konstitu-
tionellt hänseende den orimliga följd deraf
härflyter, att regeringens medlemmar i båda
rikena under tiden kunna anses fullkomligt
ansvarsfria för sina åtgärder, enär det sven-
ska konstitutionsutskottet lika litet lärer kunna
besluta att ställa de norska statsråden under
riksrätt, som det norska odelsthinget att inför
lagthinget anklaga de svenska. Följaktligen
äro, under tiden som interimsregeringen fort-
far, både 106 och 107 85 i vår R. F. samt
ansvarighetslagen äfvensom 86 i Norges
grundlov, såvidt den rörer statsrådets med-
lemmar, suspenderade.
Utan tvifvel var det detta orimliga förhåll-
lande som föranledde konung Carl Johan att
vid intet tillfälle låta interimsregeringen träda
i verksamhet. Det lärer fördenskull vara i
främsta rummet denna abnormitet som ge-
nom en förändring i riksakten borde afskaffas.
Har detta skett genom den af Kongl.
Maj:t föreslagna förändring? Vi kunna åt-
minstone icke upptäcka något spår, att man ens
tänkt på att afhjelpa detta missförhållande,
eller att detsamma ingått såsom motiv för de
i nåder framställda grundlagsförslagen; ty när
en interimsregering äfven framdeles kom-
me att sammanträda, skulle den, enligt det
afgifna förslaget, gemensamt styra båda ri-
kena och endast ledamöternas antal reduc
ras från 10 å hvardera sidan till 4. Om de:
skall vara en förbättring, så är den åtmin-
stone så ringa, att vi icke förmå inse någon
deraf för de förenade rikenas styrelse sanno-
lik vinst; möjligen skulle denna förminsk-
ning i antal till och med kunna innebära
en desto större våda, som det är lättare för
ett tilläfventyrs djerft och maktlystet parti att
finna 8 lydiga redskap än 20, helst då oan-
svarigheten både de facto och de jure kom-
mer, såsom vi ofvan utredt, att utgöra ett
slags privilegium för denna interimsstyrelse;
hvarvid ej eller i fråga om stiftande af grund-
lag torde böra lemnas ur sigte att, enligt den
stränga ordalydelsen i den nya riksaktens 2
s 5 mom., konungen både i Norge (såsom
för närvarande) och hädanefter jemväli Sver-
ge skulle kunna till ledamöter i interimsre-
geringen kalla sådane män, som icke ens
voro medlemmar af det svenska ordinarie
statsrådet, med undantag endast för justitie
och utrikes ministrarne.
2 Hvad åsyfta således de afgifna förslagen?
Så vidt vi kunna utgrunda, ingenting annat
än att, äfven under konungens lifstid, etablera
ett slags ny successionsordning inom den
kongl. familjen, hvilken ordning i så måtto
afviker från den som förut är grundlag i båda
rikena, att den kan komma att helt och hållet
bero af tillfälligheten, och tillika utsträckes
icke blott till thronföljaren, utan till alla
prinsar af blodet som kunna vara oförhin-
drade att för längre eller kortare tid utöfva
konungamakten. Ar det konstitutionelt, klokt
eller rådligt att stifta en så beskaffad ny
grundlag? Vi svara deruppå ett bestämdt
nej.
Det må hafva något skäl för sig, att när
konungen är utrikes vistande eller af sjuk-
dom hindrad att: sjelf befatta sig med rege-
ringen, tronföljaren inträder -i hans ställe,
ehuru äfven mot denna princip åtskilligt kan.
invändas, såvidt den skall ega eh vidsträck-
tare tillämpning än nu gällande 43 af Sver-
ges R. F. förutsätter, det vill säga, att
kronprinsen af konungen nämnes att vara ord-
förande, jemte tre statsråder i den af Kongl.
Maj:t tillförordnade regering. Och det var
redan efter vår tanke ett groft förbiseende af
1840 års ständer, att besluta det tillägg i
nämnde , att jemväl andra prinsar af det
kungliga huset skulle kunna — (möjligen
med ett afsigtsmässigt förbigående af tron-
följaren) — förordnas till en så hög befatt-
ning.
Beträffande deremot förslaget att genom ett
nära oföränderligtstadgande i grundlag åt tron-
följaren, oberoende af konungens vilja, in-
rymma konungens hela makt och myndighet,
så synes oss detta vara ett så vågadt och för
en oviss framtid, hvilken det åligger grund-
lagsstiftaren att vida mer taga i betraktande
än den gynnsamma opinionen för ögonblic-
ket, vådligt steg, att vi icke kunna förmå oss
att med hvilka sympatier som helst, i afse-
ende på någon viss person eller hans åsigt i
någon viss fråga, med vår röst biträda ett så-
dant förslag. Vi skulle mycket bedraga oss
om icke just detta motiv var det som ledde
konung Carl Johans förutseende politik, då
han i denna punkt endast fordrade ett undan-
tag eller en särskild tillåtelse för sin son,
hvars egenskaper så väl han som nationen
kände, att under Hans Maj:ts sjukdom föra
regeringstömmarne, och icke satte i fråga att
för en framtid upphöja detta undantag till
allmän regel, än mindre att fortplanta denna
rätt på alla prinsar af sitt hus. Väl är det
bekant, att det nyss ofvannämnda tillägget i
13 S RB. F. år 1840 tillkom såsom ett
slags artighet mot det unga hofvet och
såsom ett uttryck af förtroende till den blif-
rande konungen hvilken hade flera söner;
men detta blir dock aldrig ett giltiot skäl