domar, aftyning och slutligen döden; brist på fr
yttranderätt inom den sednare vållar oordningar a
alla slag, förtryck, elände och slutligen undergång elle
— rerolution. Man har med stora skäl förlikoat tryck
friheten 1 ett civiliseradt samhälle med säker .etsven
tilen på en ångpanna: lastas denna så, att icke dei
öfverfl diga ångan kan utsläppas, så har man all
skäl att befara ä0gpannans söndersprängande; inskrän
ker man tryckfriheten, förvägrar man folket att ge
nom bruket af den gifva luft ät den jäsning, som a
en eller flere samverkande orsaker råder inom det
samma, så slutar den med ett våldsamt utbrott, son
kan öfverändakasta både thron och statsförfattning oc
störta landet i de förfarligaste olyckor. Historien ge:
oss derpå talrika och varnande exempel. Om icke
Gustaf III lagt band på den fria yttranderätten, så
bade efter all sannolikhet Anjalaförbundet aldrig kun-
nat komma till ständ, eller verka för konung och land
sä förderfligt som det gjorde. Om Sverige under ko-
nung Gustaf IV Adolfs sednaste regeringsår haft en
lika vidsträckt tryckfrihet, som det erböll efter 1859
års statshvälfniog, så bade tusentals menniskolif bhf-
vit sparade, Finland hade ännu varit vårt och den
olycklige konungen hade då icke behöft sluta sina
dagar i landsflykt. Man skulle icke då, när landt-
värnet, raglande af svält och mattighet, tågade förbi
slottet, hafva kunnat inbilla honom att de vacklande
och stapplande stegen voro följder af förtärdt brän-
vin, utan att de voro förorsakade af bunger, sjukdom,
oakenvbet och elände. För de Store kunde det nog
vara bra att få belägga tryckfribeten både med mun-
läs och nosgrimma ; men för folket, för regenten sjelj
skulle det här i landet vara det olyckligaste, som nä-
gonsin kunde inträffa.
Detta är Erik Christenssoos egna åsigter. För att
öfvertyga sina ståndsbröder att dessa äsigter äfven
förut blifvit framdragna inom ståndet af utmärkta
ledamöter, citerade ban derefter anföranden, som i
fråga om indragningsmakten den 26:te 1829 blifvit
afgifne af Anders Danielsson, Rutberg, Kaspar Wijk-
man. Anders Nilsson från Tottarp i Skåne, Lars An-
dersson i Skaraborgs län och Nils Månsson i Skumparp.
Sä talade och tänkte för ett fjerdedels sekel sedan
en stor del af de folkrepresentanter, som på detta
samlingsrum höjde sina röster till försvar af samfun-
dets säkraste skyddsvärn, tryckfriheten, och jag vågar
hoppas, att deras ord ännu i dag skola finna genljud i
edra hjertan, liksom de funnit det i mitt och i så
mänga tusende andras.n
Skulle Erik Cristensson icke komma att bivista
näsia riksmöte, så vill ban dock nu i frågan hafva
nedlagt sitt v-ctum. Individens röst i och för sig be-
wyder väl föga; men i föreniog med en mängd an-
dras, som tänka och sträfva i samma riktning, utgör
den dock ett plus i den blifvande slutsumman. Hans
sista ord till ständsbröderna, hans sista uppmaning
ill dem är ett upprepande af Nils Månssons ord:
Vundren i ljus-t, medan j hafven ljuset, att icke mörkret
må omfatta eder!r
Mänvga instemde med Erik Christensson.
Anders Jonsson från Skaraborgs län anförde:
Om man opartiskt granskar såväl sjelfva proposi-
donen, som utskottets förord för dess antagande, sk
ynes att hufvudskälet, som blifvit åberopadt fö:
ienna väsendiliga omstörtniog af det grundlagsverk,
som stifiades i första ären af vårt nya konstitutionell:
lif, innefattas i svärigheten att genonidrifva sädans
stadganden, som kunde sätta en grän.för missbruken
af tryckfribereo. Hvaruti bestar då denna svärighet?
Jo, i högst tre års uppskof af alla standens bifall.
Uppskofvet är icke af den vigt, att för dess skull
nägon åtgärd bör vidtagas, som kan innefatta ringa-
ste våda, och det hufvudsakligaste af svårigheten re-
ducerar sig säledes till att vinna alla fyra ståndens
oifall. Men tror pågon verkligen att regeringen skulle
ha svårt att få igenom inom Riksstånden ewt förslag
-om, utan att sätta sjelfva tryckfriheten i fara, skulle
uppställa hinder emot pressens missbruk? Jag tror
det ej: skulle jag ha orätt, skulle antingen de adlige
herrarne, som till största delen utgöras af regerin-
sens egna embetsmän, statens lön- och pensionstagare
och af konungens privata hofuppvaktning, eller de hög-
vördige, hvilkas kallelse helt och hållet är att sprida
ljus och sanning, och att nederslå allt mörker och all
lögn på jorden, eller borgare- eller bondeständen,
som både äro valda och skickade af det folk, för
hvars väl allena grundlagar, regering, riksdag och
iryckfrihet finnas, sätta sig emot det som vore egnadt
att bindra tryckpressens missbruk, utan att hämma
dess gagnande verksamhet, så bevisar detta också i
sanning nödvändigheten, icke att förändra tryckfri-
hetslagen, utan riksdagsordningen och regeringsformen.
Men jag tror verkligen att sjelfva prerissen är
falsk. Jag tror att det är ett alldeles ogrundadt an-
tagande, att de fyra stånden skulle ha något emot
att godkänna stadganden, som leda till missbrukens
hämmande. Intill dess man satt deras beredvillighet
i detta afseende påsätminstoue nägot prof, visar det
sig sannerligen såsom en förolämpning emot svenska
folkets representanter att framkasta en insinuation att
icke från dem skulle kunna päräknas en kraftig med-
verkan för ett så godt ändamål, som det Kongl. Maj:t
afser. Jag kan icke här försaka att uttrycka min
erkänsla för alla de folkvalda representanter i utskot-
et, som reserverat sig emot utskottets förslag och sä-
sunda icke gifvit någon helgd åt ministerens hand-
lingssätt i denna fräga, hvilket, enligt mitt förme-
nande, förtjenar den strängaste räfst af nästkommande
ständer.
Ingen kan betvifla, att det skulle gå som en dans
att i tre ständ genomdrifva hinder för svenske mäns
rätt till tryckfrihet. Sådana hinder finnas till stor
mängd att leta fram, och mängen skulle lätt kunna
förmås att gilla dem, om de framställas, förgyllda
af granna fraser och smekande försäkringar, såsom da
indragningsmakten grundlagsvidrigt tillkom.
När man väl finge yttranderätten bunden, så ginge
det icke sä lätt att åter lösa den. Vi veta alla, huru
svårt det är att få ett par ständ att ingå på de bil-
ligaste fordringar, och om man äfven utan någon
sjelfständig press, som kunde utveckla frågan, skulle
lyckas tillvinna sig tre stånds beslut, hvilket jag dock
anser omöjligt. när det är fräga om folkets rätt och
icke om enskilda klassers fördel, sä skulle dock åter-
stä att få regeringens bifall, och hvad kan man vänta
af sädana statsråder, som t. ex. de nuvarande?
Utskottet säger visserligen att otvifvelaktigt skulle
inom värt land icke någon röst höja sig för inskränk-
ning af sjelfva tryckfriheten.,. Men huru pass otvif-
velaktig denna förboppning är, bevisas bäst deraf, att
icke längre sedan än sista riksdagen en adlig herre,
som kallade sig sjelf en landtjunkare från en liten
mosse i Småland, väldeligen äfiades tör att få tryck-
fribeten inskränkt och äfven vann understöd, fastsn
förslaget sedan föll. Ännu lära väl icke alla andra
reaktiouära landtjunkare från små mossar i Små-
land vara utdöde, och om det förevarande förslaget
blefve lag, så fruktar jag, att vi skulle få se mängen
junker bäne från Småland och andra håll komma hit
till riksdagarne, för att åter väcka till lif de före-
ställningssätt från aristokratiens gyllene tider, som
eljest ligga gömda säsom mosslupna fördomar.
Hans Maj:t Konungen har i de rådande missbruken
inom pressen haft full anledning att lata justitiemi-
teten EERO RR EE