kristlighet, och att han var en fast och ren
kristen, utgaf han sin förordning om judar-
nes utdrifvande. Denna dräpande logik gjor-
de emellertid intryck på sinnena i dessa bar-
bariska länder. Huru skulle man nu kunna
tvitla på kejsarens tro och fromhet, då man ser
honom förfölja dem, som korfästade frälsaren.
På detta sätt skaftade han sig för godt pris
anseende för fromhet, genom stränghet mot
dem, som ingen försvarade, ingen beklaga-
de. Tyskarne, som i somliga byar med stenkast-
ning utdrefvo judarne, fingo från detta ögon-
blick mycken aktning för Rysslands kejsare.
Förordningen utkom oväntad. Det hette,
att kejsaren hade upptäckt, hvad man för öf-
rigt alltid vetat, att judarne, hvilka ej fingo
hafva något slags mdustriel verksamhet, lefde
af handel med gamla saker och insmuggladt
gods. De skulle ögonblickligen föras till det
inre af Ryssland. Ett dylikt elände har man
ej sett alltsedan Jerusalems förstöring. Man
medgat ej uppskof. Kossackerna ankommo,
och verkan deraf visade sig genast på ga-
torna: Framåt! Skynden er! J måsten resa,
befallningen är bestämd, ej en dag, ej en
timma . . .v Gubbar, små barn, fruntimmer
draga åstad, släpa sig fram. Soldaterna skynda
på dem och drifva dem åstad med sina Jan-
sar. De störta till jorden af matthet och
hunger. Maen låter dem ligga och dö som
hundar. Hustrun dignar ner och båller på att
dö, mannen måste tåga vidare. Ar detta nog?
Ingalunda. De öfveriefvande äro på sin nya
vistelseort utsatta för en ny förföljelse, deras
barns utskrifning. I en ålder af 6 år, medan
de ännu äro svaga och späda, tager man dem
från föräldrarne till krigstjenst till lands eller
sjös; men judarne, som länge varit ovana
vid krigstjenst, hafva dertill blifvit odugliga.
Barnen dö under inöfn ngen och upptuktelsen.
Juden kan ej lefva som soldat.
Kejsaren har räknat rät. . Denna grymhet
har gjort honom mycket älskad af folket. De
ryska och polska bönderna hata och afsky
judarne. De besinna ej, att dessa olyckliga
,ysselsätta sig med förhatliga handteringar