— Tiderna förändras. Det synes som skulle ingen ha så mycket skäl att önska, att en glömskans slöja kunde dragas öfver tilldragelserna 1848 som konungen af Preussen. Och dock gör han allt för att upplifva minnet deraf genom tal och monumenter. Man vet, att i Invalidparken vid Berlin uppföres ett stort monument till de fallna gardisternas ära, hvaraf tvenne miniaturkopior i silfver äro utförda, den ena för kejsarens af Ryssland, den andra för konung Fredrik Wilhelms egen räkning. Efter det synes vara den sistnämnde monarkens önskan, tyckes det sålunda vara allt skäl att emellanåt friska upp minnet om dessa händelser. I anledning af en stor minnestafla, som konung. Fredrik Wilhelm i dessa dagar låtit uppsätta på sjelfva bankhuset, skrifver en korrespondent från Berlin af den: 12 dennes: Då jag den 19 Mars 1848 gick på Königsstrasse såg jag konung Fredrik Wilhelm den fjerde komma ridande, omgifven af borgare och ifriga demokrater, som buro svartrödgyllne fanor. Den 22 Mars stod jag på en balkong midt emot slottet. Slottsplatsen var fylld af menniskor, hvilkas hållning var allvarlig och imponerande; af polis och soldater såg jag intet spår, och. blott här och der visade sig en 2ivilklädd borgare med ett gevär, en början till det sednare borgargardet, men mängden upprättuöll sjelf den mest exemplariska ordning. Plötsligen afbröts stillheten af en sorgmarsch, och omkring hörnet kommo i flera afdelningar en läng rad af kistor, som gömde stoftet af de under Marsdagarne dödade borgrarne;. der funnos bäde liken af dem, som föllo för soldaternas kulor och af dem, som blifvit utkastade frän fönsterna i andra och tredje våningen eller frän vinden, dit husens fredliga invånare flyktade, när de förbittrade soldaterna bröto in i deras boningar och slutligen af dem, som: vid samma tillfälle blefvo genomborrade med bajonetter för att släcka svär herrliga krigshärs hämndlust. Hvar gång en ny afdelning af kistor kom nedanför slottets balkong, trädde H. M. Konung Fredrik Wilhelm den fjerde fram med blottadt hufvudoch helsade ödmjukt de fallna på vägen till deras sista hviloställe. I Juni 1848 deltog jag, en bland de många tusen, i en stor och högtidlig procession, som drog. ut till Friedrichshain, der de fallnes: minne hedrades med entusiastiska tal och i alla offentliga blad uppmanades till subskription för att upprätta värdiga monumenter öfver de fallna Marshjeltarne. Magistraten mottog pligtskyldigast, bidrag. — I går gick jag genom Jägerstrasse och säg en stor mängd menniskor stå och kika upp på en stor marmortafia, som enligt kopgl. anordning blifvit uppsatt på bankbyggnaden. Jag läste på taflan inristadt med blodröda bokstäfver: Grenadieren Theipsen föll här, såsom första offret för revolten, genom lönnmord, den 18 Mars 1848, såsom trogen soldat. Hans minne hedras af Komwmng Fredr. Wilhelm IV.