anklagade. Man hånade den polska domstolen
och Polen samt sände de olycklige till Siberien.
Nu begynte man framställa för kejsaren,
hurusom detta lilla land ej hade rätt att vara
mer än hvarje annan rysk provins. Det var
ett undantag, som borde föras tillbaka till re-
geln, dragas in i kejsardömets allmänna ad-
ministration. De regenter, som beundra Na-
poleon, isynnerhet hans fel, söka förnämli-
gast att likna honom i sträfvandet efter mak-
ten, genom att med samma lagar styra folk,
hvilka talade 10 olika språk samt hade olika
seder och bruk, till exempel Hamburg och
Rom. De Jlagkunnige och embetsmännen,
hvilka hade mycket att säga i Petersburg,
förmådde kejsaren till två företag, den störa
lagsamlingen och den orättvisa centralisatio-
nen. Han kastade sig öfver ett oförnuftigt
offentligt arbete, under hvars utförande han
var nära att arbeta sig till. döds, en fullstän-
dig sammansmältning af Polen och Ryssland,
tillintetgörelsen af den polska nationaliteten.
Den väg, man hade att följa, var redan
angifven. Den atheistiska Katarina hade ta-
git den religiösa frågan till utgångspunkt för
sitt handlingssätt mot Polen. Det är det bä-
sta, det kraftigaste anfallsmedel. Först stö-
der man sig på den okunniga fromheten och
den ryska fanatismen; vidare rör man vid
Polen i en angelägenhet, hvari det icke kan
räkna på Europas deltagande, som i detta fall
tror, att det gäller prestregementet, samt fram-
härdar i sitt lugn, sin likgiltighet. Det som
mest skadat Polen är dess papistiska försva-
rare, som visste det bundet vid det som dör
och skall dö. Italien skall segra och lefva,
emedan det brutit med hierarkien samt går
framåt med Europa; Irland deremot håller
fast dervid samt har derigenom ställt sig utan-
för Europa, förbundit sitt lif med det som
dödt är. Polen är icke dödt; detär lefvande
begrafvet och kommer ej ut ur grafven, så
Jänge det oå upptäcker den inre motsägelse,
om förlamar ess kraft samt utestänger det
från förbindelsen med den lefvande verlden.
Ett tolk med en hjeltemodig och frisinnad