Reservation af frih. F. P: Hierta, afgifven pc
. Riddarhuset d. 16 Aug.
Dä under sednare hälften af förra äret, från snar
sagdt hvarje trakt af landet röster höjdes med böne
om hjelp ogh befrielse från ett ondt, som, närdt a
förra dagars förvända lagstiftning, var kommet till der
kraft att det hotade helt och hället förqväfva allmän
och enskildt väl; så torde det väl obestridligen hafve
varit de församlade Ständernas främsta pligt att här
vid fästa det största afseende och, sä vidt på den
ankomme, söka utfinna medel till förbättrande af der
lagstiftning, som sä länge fostrat det onda. Känd
var, att Ständerna dervid hade att påräkna biträde
och stöd hos Hans Majestät Konungen, till hvars fo
sterländska hjerta fosterlandets klagan ej förgäfves
hade vändt sig. Med berömligt nit företogs äfven ai
Ständerna den vigtiga frågan och ett särskildt ut
skott nedsattes att företaga den i alla dess delar.
Att detta uttskott, med en i vära riksdagars historia
sällspord arbetsamhet, efter bästa förmåga vinnlagt
sig om att rätt lösa sin uppgift, synes mig vara obe-
stridligt, och dess förslag till öränvinstillverkningslag
bar äfven deraf tydliga spär. Mig har dock alltid
bränvinstörsäljningslagens reformerande synts vara den
väg man borde gå, för att bota den alcoholismus
chronicus, hvaraf. Svenska samhällskroppen lider, och
jag hade derföre försökt att göra hvad på mig an-
kom, till beträdande deraf. Då den i Norge göäl-
lande lag i ifrågavarande ämne derstädes burit goda
frukter, i det den brutit supvanan och banat väg för
antagande af en bränvinstillverkningslag, som yt-
terligare bidragit att afhjelpa bränvinsfarsoten, hvil-
ken der var fullt ut lika in- och extensiv som här,
så tog jag mig friheten väcka motion om antagande
af denna lag, med de få förändringar, som i anse-
ende till egendomligt svenska förhällanden, kunde
befinnas nödvändiga. En annan kraftigare och vid
riksmötet oändligt mycket mer än min gällande röst
höjdes för samma sak, och mänga andra medlem-
mar af riksmötet från alla fyra stånden inkommo med
motioner, hvilka i allmänhet afsågo attsätta en häm-
mande gräns för det onda; i nästan alla motioner-
na, yttrar utskottet, framlyser en allvarlig öfverty-
gelse, att om missbruket af spritdrycker skall kunna
håmmas, måste handel dermed, lika väl som tillverk-
ningen deraf underkastas strängare och mera inskrän-
kande band och kontroller än hitintills; en öfverty-
gelse, som utskottet fullkomligen delar. Under sä-
dan öfvertygelse är utskottets förslag till förordning
angående vilkoren för bränvinsförsäljning utarbetadt.
Önskligt hade varit att utskottet dervid hade hällit
sig noggrannare till den norska bränvinsförsäljnings-
lagen. Vid utarbetandet af denna, synes lagstifta-
ren hafva betraktat bränvinssupandet som en vana,
hvilken ej för tvärt kan tillintetgöras, men som dock
bör kunna inskränkas, allt efter som möjligheten att
förskaffa sig bränvin försväras, hvilket derföre ock
synes varit lagstiftarens mäl. Men i stället tyckes,
uti här framgifna förslag, man hafva byggt på an-
tagen grund att bränvinssupandet är ett behof, ett
antagande, hvars orimlighet bäst bevisas deraf att i
värt land, mänga menniskor finnas, som ej supa brän-
vin. Till följd af detta falska antagandq synes nu
utskottets mål hafva varit att bränvin mätte allmän-
neligen varda tillhandahället, fast på ett mer ordnadt
sätt än som nu eger rum; och då detta ändå är i
nägon män bättre än den närvarande oordningen, så
ansäg jag utskottets förslag för närvarande böra an-
tagas, likväl, så vidt möjligt var, med afhjelpande
af detta grundfel, hvilket jag hade hoppats skulle
hos ridderskapet och adeln hafva blifvit insedt, och
lämpliga förändringar derefter föreslagna. Men tvärt-
om har samma grundfalska antagande gjort sig ännu
mer gällande vid ätskilliga af de förändringar i ut-
skottets förslag, som hos ridderskapet och adeln blif-
vit vidtagna.
Till en början har, vid 2, den, som erhållit rät-
tighet att idka minuthandel med bränvin ä landet, ge-
nom ridderskapets och adelns beslut, erhällit rättig-
het att sälja så ringa parti som ett halfstop i stället
för en kanna, säsom utskottetet föreslagit. Sädana
isigter, som att. .,man bör förskaffa äfven den fattiga
Lillfålle att få köpa bränvin, hvilka stå i rak strid
med hvad som främst borde afses, nemligen att till-
sängen att komma åt bränvin blefye försvårad, ha
härvid gjort sig gällande. Förgäfves har detuttalats
att ju mindre qvantitet bränvin, som finge försäl-
as, desto större lockelse uppstode till dess förtäringx;
man har, i ifvern att göra bränvinet allmänt tillgäng-
igt, nedsatt minimum så lägt, att dagsverkaren kan
så direkte till bränvinshandlaren med sin erhällna
lagspenning och få den förvandlad i bränvin. Jag
näste emot ett sådant beslut reservera mig.
Vid 13 har, med nägon förändring, antagits det
friherre Raabs reservation gjorda förslag. Hade
indringen afsett att befria kyrkoherden frän ett
;esvär, som ej tillhör hans kall, nemligen att lägga
and vid inrättandet af krogar inom socknen, hvilket
ämpligare torde kunnat öfverlemnas åt socknenämn-
lens ordförande, så hade jag vid antagandet af frih.
kaabs reservation haft intet att invända. Men be-
lagligen har detta fått qvarstä, och i stället uteslu-
its den så väl af utskottet, som af friherre Raab
ocknen medgifna rätt, att förhindra inrättandet af
rog eller bränvinshandel inom socknen, hvarigenom
t landshöfdinge-embetet öfverlätits makt att upprätta
ådant tvärt emot socknemännens önskan. Jag har
nder diskussionen hos ridderskapet och adeln fått
öra tillräckligt rörande bränvinssupandet såsom
ett behof,, rörande bränvinets egenskap af för-
riskning, med mera sädant, för att anse mig
unna våga det antagandet, att en landshöfding
unde så betrakta saken, och, af välmening för väg-
rande, med stöd af detta stadgande kunde påtruga
n socken å landet en krog, hvilken förderfvets och
ländets källa socknen dittills lyckats att utestänga;
ler ock, der en sådan af vinningslystnaden redan
annes anlagd, men socknemännen kommit till insigt
f dess förderfliga inverkar på gamla och unga och
erföre beslutat befria socknen från densamma, kunde
.udshöfdingen anbefalla krogens fortfarande bestånd,
It i den inbillning att den vore af behofvet på-
allad. Man har sagt att lönnkrogar uppstå, der
jan förhindrar en sådan af behofvet päkallad. krog
tt finnas. Denna invändning har dock endast ett
sen af skäl för sig. Lönnkrogar äro visserligen be-
ärliga för herrar kronobetjening på landet, men
er dessa göra sin tjenst torde de, när de uppstå, gan-
a snart upphöra, helst om stadgandet i 57 af ut-
kottets förslag, hvilket den juridiska klyftigheten
ckligtvis ej hos ridd. och adeln lyckades borttaga,
ommer att i den blifvande författningen inrymmas.
Jessutom, om man, för att hindra lastens bedrif-
ande i smyg, gifver den ett privilegieradt tillhåll,
i dagtingar man med det onda, hvilket omöjligen
an medföra goda följder, såsom granneligen synes
förhållandet med en annan af samhällets sköte-1
mder, hvilken med sina, om ej privilegierade, ät-
instone tolererade tillhåll, i sednare tider på ett
rfärande sätt gripit omkring sig. Jag måste der-
re på det kraftigaste reservera mig emot den för-
idring i friherre Raabs ifrågavarande reservation,
m inrymmer landshöfdingeembetena makt att, tvärt
—— tv ktättr FR FÖ FÅ i FH HEHE