RYSSLANDS MARTYRER ).
Af Michelet.
Man hade ej behöft mer än skaffa dem några
bränvinsförsäljningsställen. Så snart dessa buf-
vit uttömda, skulle de hafva begynt en allmän
lupdring samt nedgjort polisen, hvilken pryg-
ar dem obarmhertigt och till hvilken de för-
denskull hysa ett dödligt hat. Genom en
dylik oordning skulle mycket vunnits, enär
Nicolaus skulle blifvit nödsakad att sända en
del af trupperna mot dessa plundrande mas-
sor. Då RByleiefi ej ville begagna sig af detta
förfärliga medel, var utgången lätt att förutse.
De upproriska hade blifvit undanträngda mot
senatens palats, vid ändan af den vidsträckta
platsen, samt kunde ej undgå att blifva ned-
skjutna af kanonkulorna, nedhuggna af rytte-
riet. Ryleieff lemnade platsen: han sökte ej
ens någon tilflyktsort, utan gick hem och
afbidade döden. .
Ett ögonvittne har berättat, att kejsaren väl
var blek och medtagen, men det oaktadt vi-
sade mycket mod. Han ryckte fram på plat-
sen i spetsen för hästgardet, och då han
mötte de afdelningar, som slöto sig till de
upproriska, sade han, enligt czarernas sed
och bruk, till dem: God dag mina barn!
Hurra. för Constantin! var allt hvad de sva-
rade. Man medgifver allmänt, att han här-
vid ej förlorade fattningen; deremot är man
ej så ense om hvad han sade. Man har nem-
ligen tvenne berättelser, den ena af Schnitz-
ler, som var närvarande, den andra af Cu-
stine, för hvilken kejsaren berättat alltsam-
mans. Det sannolikaste är att han med hög
röst befallt: Höger om marschl! samt at:
soldaten lydt som en automat.
På detta sätt förflöt den korta December-
dagen, utan att de upproriska fingo se de
tvenne öfverstarne. Deras antal hopsmiälte;
regementet Moskau vände om och lemnade
dem;- de qvarblifna voro emellertid fasta och
—) Se A. B. JO 183, 185, 188—191.