SS ÖS, FrVr Dala ve BeLOM den
skog, som hindrade frammarschen, och redan
efter två timmars rast kunde högqvarteret
förläggas till Finnby, en stor bondby på half-
annan fjerdingsvägs afstånd från Bomarsund.
Följande natten uppkastades genom några
hundra man sappörer af skanskorgar, faschi-
ner och sandsäckar nödiga bröstvärn för ett par
breschbatterier, hvarpå elden började om mor-
gonen hufvudsakligen emot det sydvestra tor-
net, hvilket är mycket högt beläget och do-
minerar såväl Skarpans som hela den sydve-
stra delen af trakten omkring Bomarsund och
landsidan af sjelfva fästningen samt viken
derutanför.
Anfallskrafterna voro så fördelade att flot-
tan utgjorde högra flygeln under det franska
hufvudstyrkan af landtarmeen framryckte i
centern och engelska marinsoldater bildade
venstra flygeln med det mer i noir liggande
så kallade Telegraftornet till anfallspunkt.
De franska batteriernas bomber skadade
något det sydvestra tornets klädmur, och den
steniga markens beskaffenhet gjorde det möjligt
för de tappra Vincennerjägarne att rycka ända in
under ryssarnes skottgluggar och rikta sina stud-
sares spetskulor emot kanonernas serviser. An-
bud att få kapitulera antogs likväl icke af
befälhafvaren kapten Tesche (af svensk här-
komst). Då efter fortsatt beskjutning en af
skottgluggarne med den deröfver befintliga
muren höll på att raseras, uppsattes likväl slut-
ligen parlamentärflagg. Ingeniörgeneralen Nie)
beviljade blott en timmas betänketid för an-
tagandet af fransmännens vilkor, ehuru kap-
ten Tesche begärt två timmar. Den beviljade
fristen hann likväl icke tilländalöpa innan rys-
sarne åter började elden, hvarpå naturligtvis
de franska batterierna genast besvarade den
och öppnade breschen vid den förut skadade
skottgluggen. Vincennerjägare, som lågo så-
som tiraljörer helt nära nedanför tornet, stör-
tade sig nu emot den beredda öppningen, och
besättningen gaf sig till fångar.
Då franska flaggan hissades på detta torn,
som helt och hållet beherrskar fästningens land-
sida och inre öppna plats, måste ryssarne befara
att se sina egna kanoner rigtade emot sig, hvar-
före de genast började från den på fästningens
landsida belägna kaponnier så häftigt beskjuta
detsamma med bomber, att fransmännen, som
dessutom ej voro säkra att icke någon mina
kunde derunder vara anlagd, utrymde tornet
och läto ryssarne skjuta det i brand. Genom
denna bombardering antändes krutmagasinet
så att tornet sprängdes i två delar; taket och
de flesta hvalfven instörtade och fästet står
nu såsom en ruin, med de förnaglade kano-
nerna stickande, upp- och nedvända, fram ur
gruset, som ännu i går dolde qvarliggande
eld. I de få kassematter, som ännu funnos
qvar insamlade de resande från Stockholm en
mängd småsaker, såsom skrotkulor, andra
grofva kulor, förstörda gevärspipor och dylikt.
Engelsmännen hade undertiden sysselsatt
det nordligare telegraftornet vid Notvik och
fransmännen vände derefter sina operationer
emot landsidan af hufvudfästningen. Den af-
delning af flottan, som låg utanför i nord-
östra hörnet af fjärden-Lwmpaäaren understödde .
med krossande verkan, detta anfall som bör-
jade på Napoleonsdagen, den 15 dennes. Kläd-
muren åt sjösidan började redan i kanterna af
skottgluggarne blifva skadad, taket var ge-
nomskjutet, och på landsidan nedrasade mu-
ren vid den fästningsport som leder genom ett
slags kasern, hvilken på sydvestra ändan
bildar sambandet emellanf hufvudfästningen
och dess kaponidtre.
Kommendanten, general Bodisco, fann nu
för godt att kapitulera. Det var vid middags-
tiden den 16, och kl. 2 intågade fransmännen;
ryssarne sträckte gevär och öfverlemnade sig
såsom krigsfångar. Ungefär samtidigt dermed
hade engelska marinsoldaterna, under befäl af
sekonden på Hogue, kapten Ramsay, in-
trängt genom en på Telegraftornet öppnad
bresch, bakom hvilken besättningen uppkastat
en travers, som envist försvarades. Det dröjde
likväl icke läcge innan engelsmännen blefvo
mästare af platsen och gjorde besättningen till
fångar.
Befälhafvaren på det torn, som är beläget
på Prestön, och som äfven blifvit något be-
skjutet, ehuru icke skadadt, var kapten Ja-
quelin (af fransk härkomst). Han vägrade i
början at: uppgifva tornet och skall hafva
först genom upprepade ordres af kommendan-
ten Bodisco att kapitulera, understödda af de
allvarsammaste hotelser från de anfallandes si-
da, hafva förmåtts att öfverlemna sig på nåd
och onåd.
Vid de sista skotten från ryska sidan hade
fransmännen förmärkt att ryssarne såsom
skrot begagnade silfverrublar, af hvilka också
en mängd skola hafva blifvit upplockade i
backarne utanför. Somliga trodde att det
skedde af vidskepelse, andra att det var för
att så vidt: möjligt var hindra att fransmän-
nen skulle taga den betydliga krigskassa, som
förefanns d
Såväl bland de franska soldaterna som bland
Ålandsallmogen berättades att vid fästningens
uppgifvande de finska skarpskyttar, som fun-
nos bland garnisonen, varit ytterst uppretade
öfver kapitulationen och vid vapensträcknin-
gen vägrat att aflemna sina studsare sådana
de voro, utan i stället krossat och sönder-
brutit dem. Några sades tillochmed vid af-
tåget hafva lyckats taga till flykten.
Vid detta aftåg visade sig den mest olika
sinnesstämning hos de fångna, några ragglade
fram i fullkomligt rus, andra dansade då fran-
ska musiken uppspelte dansmusik, och åter
andra visade sig ytterst uppretade och miss-
nöjda.
Tångarne, till ett antal af öfver 2000 man,
fördes ombord på flottorna, hälften till hvar-
dera nationens fartyg. I fästningen fann man
alla förråder mycket väl försedda, utom i fråga
om ammunition, som skall hafva varit gan-
ska ringa. Deremot anträffade man lifsme-
del i öfverflöd, som det uppgafs tillräckligt
för ett års proviantering, hvaribland 7000 mat-
tor mjöl.
Franska öfverbefälhafvaren har låtit till-
kännagifva för Alands fattiga befolkning, att
af de anträffade munförråden gratis utdelas
åt den som anmäler sig vid fästningsporten,
och i går då våra resande ditkommo försig-
vv ra AV
ee myt (QQ