SS ÖS, FrVr Dala ve BeLOM den skog, som hindrade frammarschen, och redan efter två timmars rast kunde högqvarteret förläggas till Finnby, en stor bondby på halfannan fjerdingsvägs afstånd från Bomarsund. Följande natten uppkastades genom några hundra man sappörer af skanskorgar, faschiner och sandsäckar nödiga bröstvärn för ett par breschbatterier, hvarpå elden började om morgonen hufvudsakligen emot det sydvestra tornet, hvilket är mycket högt beläget och dominerar såväl Skarpans som hela den sydvestra delen af trakten omkring Bomarsund och landsidan af sjelfva fästningen samt viken derutanför. Anfallskrafterna voro så fördelade att flottan utgjorde högra flygeln under det franska hufvudstyrkan af landtarmeen framryckte i centern och engelska marinsoldater bildade venstra flygeln med det mer i noir liggande så kallade Telegraftornet till anfallspunkt. De franska batteriernas bomber skadade något det sydvestra tornets klädmur, och den steniga markens beskaffenhet gjorde det möjligt för de tappra Vincennerjägarne att rycka ända in under ryssarnes skottgluggar och rikta sina studsares spetskulor emot kanonernas serviser. Anbud att få kapitulera antogs likväl icke af befälhafvaren kapten Tesche (af svensk härkomst). Då efter fortsatt beskjutning en af skottgluggarne med den deröfver befintliga muren höll på att raseras, uppsattes likväl slutligen parlamentärflagg. Ingeniörgeneralen Nie) beviljade blott en timmas betänketid för antagandet af fransmännens vilkor, ehuru kapten Tesche begärt två timmar. Den beviljade fristen hann likväl icke tilländalöpa innan ryssarne åter började elden, hvarpå naturligtvis de franska batterierna genast besvarade den och öppnade breschen vid den förut skadade skottgluggen. Vincennerjägare, som lågo såsom tiraljörer helt nära nedanför tornet, störtade sig nu emot den beredda öppningen, och besättningen gaf sig till fångar. Då franska flaggan hissades på detta torn, som helt och hållet beherrskar fästningens landsida och inre öppna plats, måste ryssarne befara att se sina egna kanoner rigtade emot sig, hvarföre de genast började från den på fästningens landsida belägna kaponnier så häftigt beskjuta detsamma med bomber, att fransmännen, som dessutom ej voro säkra att icke någon mina kunde derunder vara anlagd, utrymde tornet och läto ryssarne skjuta det i brand. Genom denna bombardering antändes krutmagasinet så att tornet sprängdes i två delar; taket och de flesta hvalfven instörtade och fästet står nu såsom en ruin, med de förnaglade kanonerna stickande, uppoch nedvända, fram ur gruset, som ännu i går dolde qvarliggande eld. I de få kassematter, som ännu funnos qvar insamlade de resande från Stockholm en mängd småsaker, såsom skrotkulor, andra grofva kulor, förstörda gevärspipor och dylikt. Engelsmännen hade undertiden sysselsatt det nordligare telegraftornet vid Notvik och fransmännen vände derefter sina operationer emot landsidan af hufvudfästningen. Den afdelning af flottan, som låg utanför i nordöstra hörnet af fjärden-Lwmpaäaren understödde . med krossande verkan, detta anfall som började på Napoleonsdagen, den 15 dennes. Klädmuren åt sjösidan började redan i kanterna af skottgluggarne blifva skadad, taket var genomskjutet, och på landsidan nedrasade muren vid den fästningsport som leder genom ett slags kasern, hvilken på sydvestra ändan bildar sambandet emellanf hufvudfästningen och dess kaponidtre. Kommendanten, general Bodisco, fann nu för godt att kapitulera. Det var vid middagstiden den 16, och kl. 2 intågade fransmännen; ryssarne sträckte gevär och öfverlemnade sig såsom krigsfångar. Ungefär samtidigt dermed hade engelska marinsoldaterna, under befäl af sekonden på Hogue, kapten Ramsay, inträngt genom en på Telegraftornet öppnad bresch, bakom hvilken besättningen uppkastat en travers, som envist försvarades. Det dröjde likväl icke läcge innan engelsmännen blefvo mästare af platsen och gjorde besättningen till fångar. Befälhafvaren på det torn, som är beläget på Prestön, och som äfven blifvit något beskjutet, ehuru icke skadadt, var kapten Jaquelin (af fransk härkomst). Han vägrade i början at: uppgifva tornet och skall hafva först genom upprepade ordres af kommendanten Bodisco att kapitulera, understödda af de allvarsammaste hotelser från de anfallandes sida, hafva förmåtts att öfverlemna sig på nåd och onåd. Vid de sista skotten från ryska sidan hade fransmännen förmärkt att ryssarne såsom skrot begagnade silfverrublar, af hvilka också en mängd skola hafva blifvit upplockade i backarne utanför. Somliga trodde att det skedde af vidskepelse, andra att det var för att så vidt: möjligt var hindra att fransmännen skulle taga den betydliga krigskassa, som förefanns d Såväl bland de franska soldaterna som bland Ålandsallmogen berättades att vid fästningens uppgifvande de finska skarpskyttar, som funnos bland garnisonen, varit ytterst uppretade öfver kapitulationen och vid vapensträckningen vägrat att aflemna sina studsare sådana de voro, utan i stället krossat och sönderbrutit dem. Några sades tillochmed vid aftåget hafva lyckats taga till flykten. Vid detta aftåg visade sig den mest olika sinnesstämning hos de fångna, några ragglade fram i fullkomligt rus, andra dansade då franska musiken uppspelte dansmusik, och åter andra visade sig ytterst uppretade och missnöjda. Tångarne, till ett antal af öfver 2000 man, fördes ombord på flottorna, hälften till hvardera nationens fartyg. I fästningen fann man alla förråder mycket väl försedda, utom i fråga om ammunition, som skall hafva varit ganska ringa. Deremot anträffade man lifsmedel i öfverflöd, som det uppgafs tillräckligt för ett års proviantering, hvaribland 7000 mattor mjöl. Franska öfverbefälhafvaren har låtit tillkännagifva för Alands fattiga befolkning, att af de anträffade munförråden gratis utdelas åt den som anmäler sig vid fästningsporten, och i går då våra resande ditkommo försigvv ra AV ee myt (QQ