värdt, och så länge nordens flaggor ej blås öfver en af dem dominerad Östersjö, så läng måste nordbons frihet växa på grunden a ryskt välbehag eller engelskt medlidande. Af en och annau tänkande svensk har blif vit ifrågasatt huruvida Finlands återvinnand skulle blifva af något egentligt värde fö Sverge. Om äfven detta land blefve oss ga ranteradt af England och Frankrike — ha man sagt — skulle Ryssland nog passa på tillfälle att återroffa sitt första rof. Finlanc skulle blifva öfversvämmadt innan vestmak. terna hunne besluta sig till hjelp och hunnq tillsända oss den. Detta är otvifvelaktigt sannt så länge vå flotta är för svag att underhålla förbindelser emellan Sverge och Finland, men förhållandet skulle blifva helt annat om vår flotte blef stark nog att slå en säker brygga öfvei Östersjön. Detta är blott under förutsättning att Sverges folk allvarligt vill denna flotta, att vestmakterna föra kriget med bestämd föresats och gifvet löfte att förena Finland med Sverge, och sålunda bilda en stark damm mot Rysslands förstoringsbegär, som vi, med all den kraft vår nation är mäktig, böra lemna plogen för svärdet, som vi utan tanklöshet kunna visa i handling att våra hjertan ännu klappa för Finlands söner, för detta lands frihet och ljus. Då först blir det för en stor id svensken har att kämpa, för en id, som ej allenast kan blifva en verklighet, utan äfven en beståndande verklighet. För Sverge blefve ett återvinnande af Finland af stort värde. Betrakta vi vårt landtförsvar, står nu ryssea på det befästade Aland), några dagsmarscher från det obefästade Stockholm, der liksom i en brännpunkt äro samlade våra minnen, våra konstalster, våra förvaltande verk, vår bank m. m. Han håller svärdsudden mot vårt bröst, och vi andas dock lugnt i förlitande på att han ej skall stöta till. Genom Finlands återvinnande försvunne denna fara, ty då tillbakaträngdes Ryssland bort till Petersburg. Vår gräns mot östern blef säker och naturlig om den kom att utgöras af vattendragen från Viborg till Kexholm, Ladogasjön och vildmarkerna upp till Ishafvet. För Finland, Sverges förstuga,, yttrade sig Gustaf Adolf efter freden i Stolbowa, hade han fått till gräns ett dike, öfver hvilket ryssen ej så lätt skulle kunna hoppa. Får hin hårde väl foten en gång in i förstugan så tränger han nog ock. in i sjelfva huset.n Genom Finlands förlust komme Rysslands sjömakt att minskas och vår kunde följaktligen äfven minskas. Först vunne vi således genom besparing i anslag till vår flotta, så vunne vi ytterligare derigenom att Finland komme att utgöra en del af det förut på oss allena fallande sjöförsvaret. Detta är sagdt ej om den sjömakt vi nu hafva, utan om den för vårt sjelfbestånd nödvändiga. Det är den med de föreslagna halfannan million rdr ökade 5:te hufvudtiteln, som genom Finlands återfående komme att minskas. Ur kommerciel synpunkt blefve ett fritt utbyte af produkter emellan Sverge och Finland af betydlig vinst för båda länderna. För Finland ensamt blefve det af oberäknelig vigt att få en lagbunden konungamakt, lagstiftningsrätt, tryckfrihet, friare tullsystem, lättare beröring med Europa och följaktligen äfven en större lätthet att tillegna sig dess framsteg i vetenskaper, fabriker, machiner. Med ett ord, Finland kom nu såsom fordom att bli förenadt med ett fritt land, ty tvenne folk med samma religion, samma seder, samma minnen, samma lagar, samma beskattningssätt blifva alltid ett, äfven om särskilda administrativa inrättningar blefve för Finland af behofvet påkallade. Med tryggade förbindelser öfver hafvet, med ett ej mera förrådt Sveaborg, med en gräns från Viborg till Kexholm, från Kexholm öfver Ladogasjön och vildmarkerna och kanske äfven med ett bakom stående, en rättmätig sak skyddande Europa, blef Sverge starkt nog att kunna emotstå Ryssland. Dessutom vet ingen hvad framtiden bär i sitt sköte. Kanske en förstörd rysk flotta, ett raseradt Kronstadt och ett till fristad förklaradt, under europeiska makternas skydd stående, Petersburg? Mången har tviflat på Finlands benägenhet att åter vilja sluta sig till Sverge. Sannt är att de högre finska embetsmännen, som äro i åtnjutande af orimligt stora löner, i allmänhet äro ryskt sinnade. Sannt är att det gifves ett litet parti, bestående af mest yngre män, som, glömmande Pinlands verkliga beroende af Ryssland, tror att deras fosterland kan sjelfständigt och fritt utveckla sig. Huruvida detta är möjligt utan tryckfrihet, utan lagstiftningsrätt, men med författningar, då och då af sjelfherrskaren godtyckligt förändrade, återstår för detta partis skarpsinne att lösa. Sannt är slutligen äfven att, sedan nästan hela nationen på ett skickligt sätt blifvit förd bakom ljuset om fortgående krigs ändamål och orsaker, kejsarens personlighet här och der uppväckt en viss entusiasm. Man kan dock, utan att göra något alltför stort misstag, grunda sitt omdöme om tänkesättet hos den stora massan af finska nationen på nedanstående ungefärliga och i korthet återgifna samtal, som den som skrifver dessa rader i början af Juli månad detta år hade med några finska bönder. Desse voro rån Nerpes socken, belägen några mil söder aa ee rr rr TTT ETT