värdt, och så länge nordens flaggor ej blås
öfver en af dem dominerad Östersjö, så läng
måste nordbons frihet växa på grunden a
ryskt välbehag eller engelskt medlidande.
Af en och annau tänkande svensk har blif
vit ifrågasatt huruvida Finlands återvinnand
skulle blifva af något egentligt värde fö
Sverge. Om äfven detta land blefve oss ga
ranteradt af England och Frankrike — ha
man sagt — skulle Ryssland nog passa på
tillfälle att återroffa sitt första rof. Finlanc
skulle blifva öfversvämmadt innan vestmak.
terna hunne besluta sig till hjelp och hunnq
tillsända oss den.
Detta är otvifvelaktigt sannt så länge vå
flotta är för svag att underhålla förbindelser
emellan Sverge och Finland, men förhållan-
det skulle blifva helt annat om vår flotte
blef stark nog att slå en säker brygga öfvei
Östersjön.
Detta är blott under förutsättning att Sver-
ges folk allvarligt vill denna flotta, att vest-
makterna föra kriget med bestämd föresats
och gifvet löfte att förena Finland med Sver-
ge, och sålunda bilda en stark damm mot
Rysslands förstoringsbegär, som vi, med all
den kraft vår nation är mäktig, böra lemna
plogen för svärdet, som vi utan tanklöshet
kunna visa i handling att våra hjertan ännu
klappa för Finlands söner, för detta lands fri-
het och ljus. Då först blir det för en stor
id svensken har att kämpa, för en id, som
ej allenast kan blifva en verklighet, utan äf-
ven en beståndande verklighet.
För Sverge blefve ett återvinnande af Finland
af stort värde.
Betrakta vi vårt landtförsvar, står nu rys-
sea på det befästade Aland), några dagsmar-
scher från det obefästade Stockholm, der lik-
som i en brännpunkt äro samlade våra min-
nen, våra konstalster, våra förvaltande verk,
vår bank m. m. Han håller svärdsudden mot
vårt bröst, och vi andas dock lugnt i förli-
tande på att han ej skall stöta till.
Genom Finlands återvinnande försvunne denna
fara, ty då tillbakaträngdes Ryssland bort till
Petersburg. Vår gräns mot östern blef säker
och naturlig om den kom att utgöras af vat-
tendragen från Viborg till Kexholm, Ladoga-
sjön och vildmarkerna upp till Ishafvet.
För Finland, Sverges förstuga,, yttrade sig
Gustaf Adolf efter freden i Stolbowa, hade
han fått till gräns ett dike, öfver hvilket rys-
sen ej så lätt skulle kunna hoppa. Får hin
hårde väl foten en gång in i förstugan så trän-
ger han nog ock. in i sjelfva huset.n
Genom Finlands förlust komme Rysslands
sjömakt att minskas och vår kunde följaktli-
gen äfven minskas. Först vunne vi således
genom besparing i anslag till vår flotta, så
vunne vi ytterligare derigenom att Finland
komme att utgöra en del af det förut på oss
allena fallande sjöförsvaret.
Detta är sagdt ej om den sjömakt vi nu
hafva, utan om den för vårt sjelfbestånd nöd-
vändiga. Det är den med de föreslagna half-
annan million rdr ökade 5:te hufvudtiteln, som
genom Finlands återfående komme att minskas.
Ur kommerciel synpunkt blefve ett fritt
utbyte af produkter emellan Sverge och Fin-
land af betydlig vinst för båda länderna.
För Finland ensamt blefve det af oberäknelig
vigt att få en lagbunden konungamakt, lag-
stiftningsrätt, tryckfrihet, friare tullsystem,
lättare beröring med Europa och följaktligen
äfven en större lätthet att tillegna sig dess
framsteg i vetenskaper, fabriker, machiner.
Med ett ord, Finland kom nu såsom fordom
att bli förenadt med ett fritt land, ty tvenne
folk med samma religion, samma seder, sam-
ma minnen, samma lagar, samma beskatt-
ningssätt blifva alltid ett, äfven om särskilda
administrativa inrättningar blefve för Finland
af behofvet påkallade.
Med tryggade förbindelser öfver hafvet,
med ett ej mera förrådt Sveaborg, med en
gräns från Viborg till Kexholm, från Kexholm
öfver Ladogasjön och vildmarkerna och kan-
ske äfven med ett bakom stående, en rättmä-
tig sak skyddande Europa, blef Sverge starkt
nog att kunna emotstå Ryssland.
Dessutom vet ingen hvad framtiden bär i
sitt sköte. Kanske en förstörd rysk flotta,
ett raseradt Kronstadt och ett till fristad för-
klaradt, under europeiska makternas skydd
stående, Petersburg?
Mången har tviflat på Finlands benägenhet
att åter vilja sluta sig till Sverge.
Sannt är att de högre finska embetsmännen,
som äro i åtnjutande af orimligt stora löner,
i allmänhet äro ryskt sinnade. Sannt är att
det gifves ett litet parti, bestående af mest
yngre män, som, glömmande Pinlands verk-
liga beroende af Ryssland, tror att deras fo-
sterland kan sjelfständigt och fritt utveckla
sig. Huruvida detta är möjligt utan tryck-
frihet, utan lagstiftningsrätt, men med författ-
ningar, då och då af sjelfherrskaren godtyck-
ligt förändrade, återstår för detta partis skarp-
sinne att lösa.
Sannt är slutligen äfven att, sedan nästan
hela nationen på ett skickligt sätt blifvit förd
bakom ljuset om fortgående krigs ändamål och
orsaker, kejsarens personlighet här och der
uppväckt en viss entusiasm.
Man kan dock, utan att göra något alltför
stort misstag, grunda sitt omdöme om tänke-
sättet hos den stora massan af finska natio-
nen på nedanstående ungefärliga och i kort-
het återgifna samtal, som den som skrifver
dessa rader i början af Juli månad detta år
hade med några finska bönder. Desse voro
rån Nerpes socken, belägen några mil söder
aa ee rr rr TTT ETT