kan vara fråga om de syndiga, utan endast de lofliga, hvilkas tillfredsställande är ett af civilisationens kraf, icke blott för den rike utan äfven för den mindre bemedlade och den fattige; ty att den civiliserade menniskan icke kan vara nöjd med ett lefnadssätt sådant som vilden, bör väl icke förvåna en statsmann, huru mycket han än må hafva gräft ned sig i fordna tiders och staters historia. Vi påstå tillochmed att, om han studerat denna sednare rätt, så skall han deraf lära, att förmildrade seder och ett odladt samhällsskick medföra både anspråk och behof, ja, om hr frih. så vill, till och med begär,, som äro långt värdigare menniskan och dess ädlare bestämmelse, än Eskimåens eller Irokesens. Men detta ämne blefve alltför vidlyftigt att här vidare afhandla och är troligen ej heller af nöden för flertalet af våra läsare, om det än sväfvar i dunkel för hr frih. Palmstjerna. Vi vilja således icke vidare exploitera hr friherrens alldeles bakvända yttranden om begärens tillfredsställande på arbetets bekostnad, om rikedomen och njutningslustan, som skulle försvåra tillfällen till bergning för den som icke eger annat kapital än sin helsa och sina krafter, — i stället att all erfarenhet visar, att den s. k. lyxen eller njutningslustan skänker arbetsförtjenst af mångahanda slag åt arbetaren och sprider en rikedomp hvilken eljest måhända låge obegagnad utan glädje eller nöje för sin innebafvare eller nytta för samhället. Friherren klagar deröfver att våra vintrars is förhindrar afsättningens jemna gång och möjligheten att städse begagna konjunkturerna på verldsmarknaden, Ganska sannt; men hr friherren glömmer att samma vintrars is., under lika många månader af året, hindrar den förment omätliga konkurrensen, som medgifvits utländningen. Våra fabriker,, säger hr friherren, måste grunda sig på endast inhemsk afsättning, och om denna försvåras genom utländsk konkurrens, måste arbetslönerna nedsättas och arbetarens utkomst förknappas.. Men hr friherren talar icke om den inhemska konkurrensen och följderna af denna. Tänk om våra hamnar kunde hermetiskt slutas mot införsel af alla slags fabrikater. Hvilken omätlig konkurrens skulle då icke kunna uppkomma inom landet, om nemligen vårt folk vore lika industriöst som andra, och behofvet af begärens tillfredsställande vore detsamma? Månne icke detta skulle hafva samma följd, att nemligen nedsätta arbetslönerna och att fabrikerna slutligen skulle ruinera hvarandra? Eller kanske det vore bättre att, i brist aftäflan med den utländska marknaden, svenska nationen skulle helt och hållet sakna sina förnödenheter? Och sådant blefve visst icke utan exempel med ett fortfarande prohibitivsystem. Vi vilja anföra ett för dagen. Sedan många år är så kallad slät, hvit kalliko, vanligen nämnd shirting, till införsel förbjuden. Man skulle således föreställa sig, att en mängd fabriker bordt uppstå för tillverkning af denna förnödenhetsartikel. Nu är likväl förhållandet, att, oaktadt råvaran (bomull) är tullfri, dylik väfnad här i landet tillverkas endast vid en enda fabrik af någon större betydenhet och att, efter hvad man med fullkomlig visshet känner, sedan en månad, alla lager af denna vara äro upprymda. Således visar det sig, att åtminstone icke absoluta förbud kunna här framkalla den konstlade fabriksindustri, hvarvid hr friherre Palmstjerna tyckes fästa en så stor vigt. Deremot äro vi fullt förvissade, att, i mån som banden lossas och täflan blir fri med ett till en början måttligt skydd, fa briker på naturlig väg skola äfven här uppstå i sådana grenar af industrien som passa för vårt land, och hvilka hitintills hufvudsakligen af förbud och prohibitioner hållits tillbaka. Eller hvad har väl drifvit fram t. ex. vår klädesfabrikation, om icke täflan med de ymnigt lurendrejade utländska . klädena? Hvad har tvingat våra sidenfabrikanter att höja sig från sin fordna låga ståndpunkt, om icke täflan med den olofliga införseln och vissheten om förbudets upphäfvande? Hvad har drifvit fram våra bomullsgarnsspinnerier, våra pappersbruk, vår porslinstillverkningyom icke förbudens borttagande och den dermed förenade fruktan för fritäflan? Hvad är orsaken att vi nu ha så betydligt både bättre pris på socker, bättre vara och långt rlera, åtminstone större, fabriker för tillverkningen, än för 5 å 6 år sedan, om icke förbudets upphörande och fruktan för fri täflan? Och icke ha vi hört omtalas att inom dessa näringsgrenar hvarken fabrikanter eller arbetare gått under eller, så vida de iakttagit flit och sparsamhet,, sakna sin tarfliga bergning,, om de än icke kunna så lätt samla stora rikedomar på de varuförbrukandes, bekostnad? Hör man icke vidare just i dessa dagar omtalas, att efter Rikets Ständers beslut om upphäfvande af förbudet emot införsel af kläde och den derför åsatta måttliga tull, en anläggning af en klädesfabrik i stor skala, med ett kapital af millioner, lärer förberedas i den goda staden Norrköping, och att belgiska fabrikanter deri ingått med ett kapital af 800,000 rdr bko, försäkrande, att med de så mycket större hjelpmedel i naturkrafter och den lägre arbetskostnad, Sverge erbjuder, klädestillverkningen, rätt skött och bedömd, kan här ske för bättre pris och med mer vinst än i sjelfva klädesfabrikationens hemland, Flandern. Friherren fruktar att arbetaren skulle komma att anses såsom en machin, i stället för att han hitills egt hopp att genom flit och sparsamhet kunna något förvärfva. Uttrycket är svärfattligt; eller kanske är meningen att vi, likasom ett parti af revolutionärerna i Barcelona, skulle fordra att machinerna förstördes? Det blefve dock till föga fromma för de af hr friherren beskyddade fabrikanterna. Husfliten, menar hr frih., skulle äfven undergräfvas genom de af Rikets Ständer vid denna riksdag vidtagna tullnedsättningar. Detta påstående är för det första helt och hållet oriktigt, emedan, enligt hvad diskussionerna i riksstånden ådagalagt, de väfnader, som kunna räknas till husflit, erhållit större skydd än de skäligen kunna anses behöfva. Huru pass statsmannaförståndigt det i öfrigt varit och är, att uppmuntra denna phusflit och göra ål