STOCKHOLM, den 5 Aug.
— I anledning af de ringa synbara resul-
tater, som de allierade engelsk-franska ar-
måernas och flottornas deltagande i kriget
ännu haft, ba många yttringar af missnöje
och misstankar gifvit sig luft både inom par-
lamentet och pressen i England. Det är na-
turligt, att allmänheten der, ännu mera än
hos oss, skall med otålighet vänta att få se
någon frukt af de oerhörda rustningar som
gjorts och de stora materiella uppoffringar
man kräft af engelska nationen. Den miss-
tankan, som under de kriget föregående
underhandlingarn? var temligen allmän, att
ministeren eller en del af densamma hem-
ligt motverkade hvarje energiskt uppträ-
dande mot Ryssland börjar åter ge sig luft.
Ehuru förklarliga dylika misstankar kun-
na vara äro de icke dessmindre något
orättvisa, isynnerhet efter de temligen be-
stämda förklaringar regeringen afgaf vid den
sednaste parlamenterdebatten rörande de för
kriget begärda 3 millioner pund sterling.
Hvad man med full rätt synes kunna klan-
dra är det, att engelska regeringen fäster
ett så utomordentligt sfeeende på Öster-
rikes aktiva medverkan, att den i afvaktan
deraf låtit mycken dyrbar tid gå förlorad.
Att engelska regeringen skulle bako - parla-
mentets rygg kunna afsluta en dålig och
skymflig fred är otänkbart, då man känner den
sinnesstämning som råder i England och
tillika allmänna opinionens makt i detta land.
Ännu mindre kan kejsar Napoleon låta nöja
sig med, om Ryssland skulle för ögonblic-
ket vilja beqväma sig till att utrymma fur-
stendömena och återställa status quo; han
känner alltför väl att han åsamkat sig för
alltid Rysslands hat och hämnd, och att det
skall uppbjuda all sin kraft och all sin konst
för att störta honom; det är en lifsfråga för
honom att kunna i grund qväsa Ryssland och
beröfva det dess politiska inflytande. Såsom
ett prof på de åsigter rörande krigets mål,
som uttalas icke blott af de mera oafhängiga,
utan äfven af halfofficiella blad i Frankrike,
meddela vi följande af Eugene Pelletan skrifna
artikel rörande den blifvande freden:
3edan någon tid tillbaka bestormas kuri-
rerna, som oupphörligt anlända från Wien till
Berlin, från Berlin till Petersburg och från
Petersburg tillbaka till Wien och Berlin,
med frågor och oroliga blickar af Euro-
pas alla nyhetsälskare och på gatorna kring-
drifvande statsmän. Och under denna eviga
hvirfvelrörelse af depescher, som jaga den
ena den andra, söka de att läsa i minen på
kurirernes ansigten, eller att på bottnen af
deras kappsäck tå tag uti det sannskyldiga
svaret från kejsar Nicolaus på Österrikes ul-
timatum och ultimatissimum.
Hvad rör detta svar oss? Det må vara
hvilket som helst; nu mera kan det dock icke
i någon väsentligare mån förändra sakernas
ställning. Till och med om RBysslands kej-
sare, tvärt emot all sannolikhet, skulle sam-
tycka att draga sig tillbaka öfver Pruth och
att på anständigt vis godtgöra sitt försök att
inkräkta på sin grannes egendom, så skulle
dock Frankrike lika litet som England, och
England lika litet som Frankrike åtnöja sig
med detta medgifvande. Det är för sent.
Detta ord, som första gången yttrades till den
på bar gerning ertappade despotismen, har
redan genljudat i Petersburg.
Det vore sannerligen rätt beqvämt för en
man, som upprört verldens lugn och slagit
första hugget, att kunna lemna jernet qvar i
såret just i det ögonblick då han går att skörda
straffet för sin handling och kunna säga: Det
må vara som förut, allt under det han har i
tanken, att vid första lägliga tillfälle begynna
omigen. Så skall ej ske. Rysslands timma
har slagit. Man lemnade dess kejsare på
konferensen i Wien ett ganska godt tillfälle
att med hedrens bibehållande ånyo ingå iun-
derhandlingar. Men han afslog den fred, som
af rättvisan erbjöds honom. Må detta afslag
hädanefter hvila öfver hans hufvud såsom
ödets dom.
Nu då Frankrike och England, till följd af
Rysslands oförsynta inkräktningslystnad, fått
påkosta hundratals millioner för att skicka
armeer till Donau, för att utrusta flottor på
flottor, flottor i Medeihafvet, flottor i Öster-
sjön — nu skulle det kunna komma i fråga
att de ginge in på att ånyo deltaga ien Wie-
nerkonferens, af hvilken hela resultatet blefve
en mer eller mindre förbättrad upplaga af
fördraget i Adrianopel!
Frågan gäller nu mera att anvisa Ryssland
en annan plats i Europa. Ryssland gör allt
för stort intrång på civilisationen. Under halft-
annat sekel, som det för tidigt velat räkna
sig bland nationernas stora familj, har det
ständigt upphetsat den ena delen af Europa
mot den andra, för att under den sålunda till-
ställda villervallan kunna tillroffa sig allt mer
och mer. Filosofisk under Catharina, hyck-
lande under Alexander, revolutionär och kon-
trarevolutionär på samma gång under Nico-
laus, har dess politik under alla skepnader
och alla förevändningar städse varit en tve-
drägtens politik, ty tvedrägten förer kriget
med sig, och kriget det särskilta slag afrof-
feri, som ärofullt blifvit kalladt eröfring.
Alla civiliserade folk önska freden, emedan
freden är civilisationens naturliga lifslu!t, eme-
dan industrien, konsten, handeln, åkerbruket,
tanken och vetenskapen lefva och andas blott
under freden. Men Ryssland, som af civili-
sationen lånat endast hennes förfinade medel att
mörda, hennes utbildning af krigsvetenskapen.
och i utbyte ej gifvit annat än typhusfebern
md lhalarkan dat hansir daramnt krig ir d2 dot