att vid dessa negociationer, som Ryssland skall öppne dermed, gripa till svördfästet. Hvad som kunde i Mars och April, kort före isloss. ningen, göra möjligt för Sverge att undvika ett freds brott med Ryssland, nemligen neutralitetsförklaringen, skall ej vara tillräckligt vid början af den annal kande vintern, om vestmakternas flottor äro afseglade eller infrusna, och kriget bivuakerar vid Sverges I gränser, färdigt att gå öfver den brygga, som hvarje år lägger sig emellan Rysslands och Sverges kuster. Ryssland fär 6 månader att negociera med Sverge. Ryssland skall sannolikt göra samma fordringar som i Mars och April, och hvilka det, enligt hvad det synes, aldrig eftergifvit. Det skall göra dem med ännu mera ihärdighet än i våras. Sverges norra provinser ligga öppna för en ockupation, liksom Donaufurstendömena voro det, hvilka äfven besattes före vinterns början. Sverge har icke i sina norra provinser något Silistria och RBustschuck, som kan hejda ryssarnes marsch. Och framför Sverges hufvudstad ligger icke något Balkan att öfverstiga, icke ens en Trajani vall. Sverge skulle dä komma att försvara sig i öppen strid, i sitt eget land. Det är sannt, striden skulle icke vara längre än under de sex vintermånaderna. Derefter komma äter flottorna, och stänga för fienderna återvägen, om de ej förut skyndat tillbaka. Men krigets alla lidanden skola emellertid hafva träffat en betydande del af vårt land, alla krigets faror, alla krigets offer; — härjningen af Norrland, Gefle skeppsvarf, utbyte för Brahestads, sköflivgen af Upsalas ädla skatter, plundringen af hufvudstadens rikedomar. Allt detia skulle dä stå på spel. Skulle under sådana förhållanden Sverge lyssna till vestmakternas uppmaning, så mäste detta ske så ti digt, at. krigets olyckor under instundande vinter må aflägsnas från våra gränser. Antingen måste Sverge redan i höst öppna sina hamnar för deras flottor och emottaga hjelptrupper till afvärjandet af en rysk invasion, eller måste vi nästa vinter bereda oss på möjligheten att emottaga ett krig mot Ryssland inom vårt eget sköte. I förra fallet skulle Sverges försvar samme nbindas med ätertagandet af Åland, som ligger mycket närmare till Sverge, hvarmed det telegraferar, än till Ryssland, är bebodt af äkta, ärliga svenskar, och skall utgöra yttersta bastionen för Stockholms försvar. Ryssland skulle under sädana förbällanden knappast våga att under vintern göra en invasion i Sverge. Hela planen under det förflutna året att öfver Finland gå till Petersburg, så storartad den var, hade ett ohjelpligt fel. Anfallet saknade en bas, således det vigtigaste i alla anfall, i allt försvar. Derigenom att Sverge blefve denna bas, skulle planen återställas och lemna mera hopp om framgång. Vestmakterna hafva insett vigten häraf och skola sannolikt göra allt för avt åstadkomma en föreniog med Sverge: erbjuda subsidier, och garantier för framtiden. Man kan säga: hvad äro 30,000 svenskar, då striden föres mellan härar af hundra tusentals soldater? Men det var aldrig de hundra tusen, som afgjorde segrarne, det var oftast en liten del deraf, som slut ligen afgjorde dem; det var mängen gäng blott dei gamla gardet, eller en division, eller ett regemente. Det var icke heller mer än 30,000 svenskar, som landade med Gustaf II Adolf få Pommerns strand ; det var icke mer än 30,000 svenskar, som följde Carl Johan under de stora manövrerna som förberedde segern vid Leipzig; och 30;000 man på Finlands af sjöar, kärr, floder, ljunghedar, skogar och bergäsar afbrutna mark, i detta land af thermopyler, der så många sven ska och finska Spartaner offrat sig för fäderneslandet, skulle mer än motsvara de största härar på Polens, Ukräns eller Tysklands slätter. Lemnom åsido dessa spekulationer pä det speciella som skall vinnas genom Sverges deltagande i den nya jettestriden, och huru allt skall åter organiseras i freden. Låtom oss hvila vid den öfvertygelsen, att hela Europa nu inser nödvändigheten af bildandet af en stor och mäktig stat i norden, och att Skandinavien skall göra sig värdigt att äter intaga den plais inom Europas stater, som det fordom med så många bragder tillkämpat sig, med så mycken ära under så många århundraden bevarade, och endast genom svek och trolöshet har förlorat. Alltifrån vi började inse svårigheterna för den i är följda krigsplaneu i Östersjön, hafva vi förutsett detta möjliga alternativ af Sverges politik. Men vi hafva icke ansett lämpligt att framkomma med denna öfvertygelse, förrän verkliga handlingar, icke tidningsrykten, förvissade oss om, att ett sådant alternativ allt mer och mer påtränger sig Sverge. För sädana hand lingar anse vi dels den redan påbörjade inskeppningen af fransyska trupper till Östersjön, dels kejsar Napoleons dagorder den 12 Juli till de inskeppade soldaterna. Kejsarens ord i denna dagorder, utdelad till hvarje soldat, bevisa att vestmakternas krig med Ryssland är fullt allvar, ej blott en demonstration för att äterbringa status quo, och att det ej nu är mer fråga om blott ett sjökrig, utan tillika om ett landkrig åt Östersjösidan. Frankriken, heter det, har väpnat 500,000 af sina söner för detta krig, hvaraf den törsta afdelningen nu skickas till Östersjön. Mälet för detta krig är försvaret af den svagares rätt, Europas frihet och Frankrikes ära; och de bragder, som af denna nya arme förväntas, äro segrar sädana som vid Austerlitz, Eylau, Friedland och Moskaw. Frankrike, efter århundradens troget förbund, glömde en gång Sverge, då det skänkte det åt Ryssland, eller öfverlemnade det åt Rysslands godtycke. Det har en skuld till Sverge att gälda, en oförrätt att försona. Och ett så mäktigt, ett så ädelt folk skall ej göra det till hälften. Till Redaktionen af Aftonbladet!