Med en siat, som så handlar och på sådant sätt
tror sig uppfylla sitt folks kallelse i verlden, är all
underhandling omöjlig. Ryssland utesluter sig sjelf
ur de civiliserade staternas antal, dä det öfvermodigt
trampar all folkrätt under fötterna. Det måste för
den skull äfven ställas utom folkrätten och bekämpas
ända till dess att dess krafter blifvit så uttömda, att
det tvingas tigga om fred på hvad vilkor som helst.
Man har sagt att Österrike och Preussen icke skola
medgifva Rysslands betydliga försvagande, emedan de
behöfva denna stat såsom en nödig motvigt emot
Frankrike och England. Men detta skäl förefinnes
icke längre, efter Pohlens förening med Preussen och
Donaufurstendömenas ställande under Österrikiskt pro-
tektorat. Dessa begge riken blifva sedermera nog
mäktiga för att i kabinetternas rädslag vinna allt bil-
ligt afseende för sina intressen.
Men eit sådant Rysslands försvagande låter icke
verkställa sig under ett fälttäg. Det högsta mäl man
torde kunna ernå under detta ärets kampanj, synes
vara Ålands och Finlands eröfring, ryssarnes förja-
gande ur Donaufurstendömena samt möjligen Cron-
stadts och Sebastopols förstöring. Först nästa vär är
det sannolikt att operationerna kunna börja emot S:t
Petersburg och Moskwa.
Man har yttrat mycken betänklighet cervid, att
Sverge skulle gripa till vapen redan i höst, emedan
ett besättande af Finland så sent på äret möjligen
skulle föranleda Ryssland till ett vinterfälttäg derstä-
des, hvilket, om det ginge olyckligt för de svenska
vapnen, möjligen kunde leda till hela armåens för-
störiog, emedan äåtervägen öfver hafvet vid denna ärs-
tiden är stängd. Denna betänklighet har dock nu-
mera förlorat all betydelse, sedan det är bekant, att
vestmakterna ämna uppträda med 40 å 50,000 man
i Finland, hvilken styrka, i förening med 30,000
svenskar och norrmän, är fullt tillräcklig för att med
tryggbet kunna bålla sig fast i Finland under vin-
tern, emedan det är alldeles omöjligt för Ryssland
att under eit så härdt luftstreck kunna med tillräck-
lig styrka våga ett vinterfälttäg emot en sädan makt
Härtill kommer att Finland är så rikt, och ärets skörd
derstädes så lofvande, att det med lätthet kan under-
hälla en armå af den styrka vi här beräknat, sär-
deles om dess hamnar blifva öppnade någon tid före
vinterns inbrott.
Att icke bestämma sig för ett aktift deltagande i
kriget förr än till nästa vär, föranleder dertill att
operationerna emot S:t Petersburg icke kunna börja
förr än mycket sednare nästa år, kanske ej före mid-
sommar, hvilket åter skulle förkorta tiden för det årets
kampanj, i den händelse att ryssarne, efter Peters-
burgs intagande, skulle fortsätta kriget i det inre af
ryska riket.
Olägenheterna för Sverge af att ansluta sig till
Rysslands öfriga fiender redan i höst äro sålunda
inga, men fördelarne deraf, att så mycket förr ernå
att resultat, gifna.
Frägan är alltså endast om Sverge så snart kan
uppträda aktift. os
Det bör kunna ske, om vestmakterna, efter Ålands
intagande, derifrån landsätta 30,000 man vid Åbo i
slutet af Augusti, och Sverge samtidigt börjar rensa
norra Finland med en styrka af 10 å 12,000 man.
Om den öfriga svensk norska armeen, omkring 20,000
man stark, blir landsatt i södra Finland de första
dagarne af Oktober, så är detta tillräckligt tidigt för
att innan vintern kunna förlägga högqvarteret till
Helsingfors.
Ur strategisk synpunkt förmoda vi sålunda att Sver-
ges uppträdande redan i är icke innebär nägon våda.
Hvad deremot de politiska skälen beträffar, så torde
konungen — och det med rätta — under intet vilkor
vilja draga svärdet, förr än äfven Österrike förklarat
krig. Vidare måste England och Frankrike förbinda
sig att icke sluta fred med Ryssland pä andra vilkor
än Finlands afstäende till Sverge. Slutligen böra så
stora sub idier lemnas oss, att halfva krigskostnaden
dermed betäckes; alltså omkring 2 millioner rdr bko
i månaden.
Om deremot Sverige icke skulle läta förmå sig att
nu draga svärdet, ens på dessa fördelaktiga vilkor,
utan först vilja afbida vintern och våren för att be-
stämma sig, sä blifver sannolika följden den, att vest-
makterna förändra operationsplan och ifrån Åland
landsätta trupper vid Kronstadt, belägra denna fäst-
ning till lands och vatten, taga och förstöra den, äf-
vensom der befintliga flotta och förråder, samla en
mindre djupgäende ängflotta derstädes och gä upp till
Petersburg, der czaren, heldre än att se sin hufvud-
stad förstörd och utsätta sig för sannolikheten af ett
angrepp från Sverige till nästa vär, underskrifver de
fredsvilkor som föreläggas honom.
Men då gär också för Sverige tillfället att återfå
Finland sannolikt för alltid förloradt; då samlar Ryss-
land om några är igen tillräcklig styrka i Östersjön,
för att ånyo för oss blifva samma farliga granne som
det nu är, och då skall det snart börja rufva på den
mörka plan, till Skandinaviens undergång, som vi i
det föregående skildrat.
Man har framkastat vinkar derom, att vära bröder
Norrmännen icke gerna skulle se, det Sverige, genom
en förening med Finland, blefve så starkt, att en
maktlysten regent i en framtid kunde hota Norges
frihet och sjelfständighet. Om en sädan obroderlig
åsigt, alstrad af en öfverdrifven fribetskärlek, verkli-
gen skulle mera allmänt förefinnas hos Norrmännen,
så mäste den dock helt och hället försvinna för den
förklaring, att Finland blifver ett sjelfständigt rike,
förenadt lika väl med Norge som med Sverige.
Man har äfven dragit i tvifvelsmål, huruvida Eng-
land och Frankrike verkligen äro så angelägna att
förhjelpa oss till Finland, som vi sjelfva så gerna
vilja intala oss.
Se här huru en af verldens mest ansedda tidnin-
gar, i en längre uppsats, benämnd Östersjöns, just i
dessa dagar bedömer denna sak:
vÄr uppfinningen af skrufven ett väsentligt fram-
steg i sjökrigsvetenskapen, sä gäller detta omdöme
framförallt i afseende på Östersjön. Han är den
faktor, som en dag gör det möjligt för Ryssland att
blifva en verldsmakt äfven till sjös, och som derige-
nom tvingar England att, nu eller en annan gäng,
inlåta sig i en strid på lif och död med en fiende,
som redan visat sig utanför Konstantinopel, Erzerum
och i Central-Asien, och som äfven, efter en följd af
fredsär, lätt skulle kunna utveckla sin flagga vid
Themsens mynning. Aldrig i historien har ett sä
ringa medel haft så omätliga följder. Det är derföre
också klart, att det för England för ingen del är nog
att hafva brutit Rysslands sä kallade moraliska makt
i Östersjön. Med jernhård nödvändighet tränger sig
detta förhällande på Englands statsmän, hvilka också
redan fullkomligt uppfattat sanningen deraf, att Eng-
land icke ernått det aldraminsta resultat, så länge
det icke fullkomligt förintat den ryska sjömakten i
sjelfva dess frö. Det är klart, att till och med den
fullständigaste tillintetgörelse af den ryska flottan
endast kan förhindra den ryska maktens tillträde till
verldshafvet för en tid; ty fastän icke hvarje stat kan
bygga sig en ny flotta, så är likväl Ryssland en,
som både kan och skall göra det, om man icke med
andra medel hindrar det derifrån. Dessa andra me-
del mäste alltsä af England tillgripas, om det full-
komligt vill uppnå sitt mål. Och hvari bestå då dessa
medel? Jo, deruti att förhindra hvarje möjlighet att
änyo bygga en flotta. Detta sker icke hvarken ge-
nom Kronstadts eller Petersburgs förstöring, utan en-
dast och allenast genom att helt och hållet köra bort
ryssarne frän Östersjön och Finska viken, genom att
äterförskaffa Sverige Finland och Tyskland Östersjö-
provinserna söder om Finska viken.,
Må vi dä veta att begagna oss af denna märkvär-
digt lyckliga tillfällighet!
Mätte Sveriges konung och folk hafva mod ått
intaga den plats i verlden, som Försynen nu synes
vilja erbjuda dem, som gamla minnen helga, och
som värt folk förtjenar, för dess i botten ädla karak-
tär, dess civilisation, dess frihetsanda förenad med
laglydnad, och dess tapperhet parad med kärlek för
fredliga värf.,
Nya Wermlandstidningen afslutar i det sed-
nast hitkomna numret den längre serie af
artiklar, som der fortgått under rubriken: