len temligen misslyckade qvickhet, att en
el grundlag icke kan upphäfvas genom un-
jantag från ett i grundlagen infördt stadgande!
6 R. F. som innehåller att konungen icke
skall någon förderfva låta till lif, ära, per-
sonlig frihet c., gör, säger törf., vidare
lerifrån ett undantag för de fall, då den un-
lerordnade allmänna lagen sådant påkallar!
Behöfver en så jämmerlig advokatyr någon
vedsrläggning? Eller hvad är det positiva stad-
gandet i 16 SR. F. utom just det att ko-
nungen må ingen förderfva eller förderfva låta
till lif, ära c., utan han lagligen förvunnen
och dömd är, i den ordning Sverges lag och
laga stadgar föreskrifva,. Här är det grund-
lagen, som omgärdar den allmänna lagen med
sin helgd; i regeringens af oss klandrade för-
slag skulle det deremot vara den underord-
nade lagen som kunde tillintetgöra grundla-
gens kraft och verkan, Den som har någon
logik i hufvudet torde väl utan närmare fin-
gervisning kunna fatta denna distinktion.
4, På frågan om icke sammansättningen
af juryn i tryckfrihetsmål bör inflyta i grund-
lagen? svaras ingenting annat, än att man kan
vara tryggare för en förbättring i nuvarande
metod för juryns sammansättning, om förla-
gens antagande fordras blott tre stånd, än om
alla fyras bifall skulle dertill vara nödigt. Detta
beror naturligtvis på olika föreställningssätt
och kan gälla såsom skäl att borttaga hvil-
ken annan del af grundlagen som helst, un-
der föregifvande att vi skulle få bättre lagar
genom tre stånds beslut. Man kan icke neka
att metoden vore serdeles beqväm, och att
man derigenom mycket lättare än genom en
cepresentationsförändring skulle kunna blifva
af med antingen borgare- eller bondeståndet
och regera med de öfriga. Det enda kinkiga
härvid är, att till en sådan förändring skulle
erfordras alla fyra riksståndens beslut, hvil-
ket troligen icke hafver sig så lätt.
5. Frågan: om rättigheten att från trycket
itgifva offentliga handlingar kan anses vara
if grundlagen betryggad, då det öfverlemnas
it en annan författning att bestämma undan-
:agen? besvaras med det slående argumen-
tet, att tre stånds beslut är tillfyllest betryg-
gande, och att, då någon större inskränk-
ning än för närvarande icke ens var stad-
gad genom 1794 års tryckfrihetsförordning,
det ligger helt och hållet utom sannolikhe-
tens gräns, att tre stånd skulle framdeles
vilja besluta någon inskränkningp.
Vi erinra härvid endast att man väl kun-
nat från bättre håll välja något exempel iaf-
seende på skrif- och tryckfriheten, än från den
lespotiska och skandalösa period af Sverges
historia, då Reuterholm förde spiran och,
likasom han sjelf, utan ständers hörande, ut-
färdat den ifrågavarande förordningen, också
kunde tillämpa den hur och återtaga den när han
behagade. I afseende på sannolikheten äro
vi olyckligtvis ej så mycket optimister som
Sv. Tidn. och fästa isynnerhet i denna del vigt
vid den sista af våra frågor, angående den
utväg, regeringen skulle erhålla genom det
föreslagna tillägget till 88 R. F., att emel-
lan riksdagarne utfärda förklaringar, till svar
på förfrågningar af embetsmän,, om lagens
rätta mening, t. ex. i afseende just på hand-
lingars utlemnande. Som bekant är hafva
redan, i partiela fall, sådana förklaringar en
och annan gång blifvit utfärdade, i afseende
på vissa handlingar, oaktadt det positiva för-
budet deremot i grundlagen. Månne det der-
före skulle vara just alldeles osannolikt att,
sedan grundlagen medgåfve undantag, tillfäl-
let dertill desto dristigare begagnades.