nura vi med Tullt skal skulle Sunna anse en replik öfverflödig på Svenska Tidningens genmäle, under den 27 och 28 Juli, på Aftonbladets frågor i anledning af konstitutionsutskottets tillstyrkande af regeringens proposition rörande tryckfriheten, vilja vi likväl icke lemna detta genmäle utan all uppmärksamhet, då ämnet är af så utomordentligt stor vigt, och Sv. Tidningens svar på våra frågor uppenbarligen åsyfta att förvilla allmänheten. Vi skola härvid söka iakttaga den möjligen största korthet. 1. Till svar på vår fråga: om den nya redaktionen af 86 R. F. ens ovilkorligen stadgar att tryckfrihet eger rum? anför Sv. Tidn. att, då en föregående 53 (83?) i Regeringsformen innehåller att en tryckfrihetslag skall finnas, och en efterföljande, 108 S, att en kommitt skall väljas till tryckfrihetens, vård, detta ovilkorligen förutsätter att äfven tryckfrihet skall ega rum. Men äfven om detta antages, blir redaktionsfelet i en grundlag icke mindre oursäktligt, enär en grundlag, som skall efter ordalydelsen tydas, icke får vara så författad, att man nödgas genom långväga slutledningar och förutsättningar söka dess mening, utan måste den ovillkorligt innehålla positiva stadganden, som icke kunna genom någon advokatyr förtydas utan återgifva tanken klar och bestämd. Uti regeringsformens n. v. 85 S stadgas tydligen att en allmän tryckfrihet skall ega rum enligt en särskild förordning, hvilken skall vara uppfattad i öfverensstämmelse med de grundsatser, som iregeringsformen bestämmas, samt tillika såsom grundlag anses. Vid sådant förhållande var det öfverflödigt att i påföljande 86 upprepa, att en allmäna tryckfrihet skulle ega rum. Det erfordrades då icke något annat än att i samma S bestämma hvad med tryckfrihet förstods. Helt annat är det, då i samma 85 försäkran om en allmän tryckfrihet blifvit utstruken ; då var det ovilkorligen nödigt att börja S på ett annat sätt, t. ex., likasom i norska tryckfrihetslagen: Allmän tryckfrihet eger rum. Dermed förstås etc. Vi hafva hvarken föreställt oss eller påstått att afsigten här varit att i redaktionen inlägga någon snara för tryckfriheten; vi ha endast ansett och anse i denna stund, att redaktionsfelet var så groft, att den kongl. propositionen endast derföre måste anses oantaglig såsom grundlag. 2. Vid vår fråga: om det kan vara betryggande att grundlagen, som förbjuder censur af tryckta skrifter samt annat i förväg lagdt hinder för deras utgifvande, likväl hänvisar till en särskild lag, som d-remot skulle kunna uppställa hvilka binder som helst? erinrar Sv. T., att de hinder, som af den sär skilda lagen skulle kunna föreskrifvas, åtminstone icke kunna härleda sig från en på förhand anställd granskning eller innefatta censur, i hvilket hänseende det nya förslaget till och med skulle innefatta en förbättring a nu gällasde grundlag. Vi erkänna, att vi icke förr än ru observerat, ait uti ingressen till 1812 ärs tryckfrihetsförordning, en alldeles oriktig citation f.nnes af 86 regeringsformen, så att när den sednare uttryckligen stadgar hvarje svensk pmans rättighet att, utan några af den offentpliga makten i förväg lagda hnder, utgifva skrifter,, så har, vid citationen af nämnd: S uti ingressen till tryckfrihetsförordningen. blifvit, efter orden: i förväg lagdav, helt behändigt införda: af tryckfrihetslagen ej föreskrifna hinder... Ehuru vi, som sagdt är, icke kunnat föreställa oss att, när en lag endast citerar en annan, den skulle deruwi göra åtskilliga tillägg, erinra vi l:kväl, dels att det nu anmärkta tillägget finnes endast i en ingress, och att den ursprungliga lagen, (86 S regeringsformen) som der är citerad, icke kan genom en dylik orktighet förlora sin gällande kraft, dels att i öfrigt tryckfrihetsförordningen icke innehåller nögot stadgande om censur, och att ej heller ett sådant undantagsstadg.nde skulle kunna i nämnde förordning införas i annan ordning än som för förändringar i grundlagen är föreskrifvet, hvarföre nägon våda för öfverrumpling i dstta fall hvarken egt eliter eger rum. Helt annat blifver förhållandet när det skall bero af en särskild lag, som icke är grundlag, utan kan både stiftas, förändras och förklaras, såsom allmän civiloch kriminallag, att uppställa hinder mot skrifters utgifvande, Det må vara godt och väl och ätven af oss erkännas såsom ett slags förtydligande i redaktionen, att der uttryckligen nämns, att sblandde hinder, som af tryckfrihetslagen kunna föreskrifvas, ej får ingå något som härledes från en föregående granskning (censur). Men redan den nuvarande 86 S förbjuder ju uttryckligen alla slags hinder, och således äfven dem som härleda sig från censur. Den föreslagna nya inskränker deremot grundlagsgarantien ensamt till dessa. Nekas kan likväl icke, att hinder i alla fall kunna vara mångahanda och af den beskaffenhef att de icke blott försvåra, utan snart sagdt omöjliggöra tryckta skrifters utgifvande. Det är denna inskränkning af ett grundlagsstadgande medelst undantagsstadganden i en särskild lag, som kan i helt annan ordning tillkomma, hvilken vi klandrat och fortfarande klandra. Uti vår kritik har aldrig varit fråga om att undersöka huruvida de förändringar i tryckfrihetsförordningen, som kunna komma att i en framtid erbjudas, skulle gifva oss en förbättrad tryckfrihetslagstiftning emo: den nuvarande, eller om det är mera betryggande för lagstiftningen att högsta domstolen skall deröfver höras, hvilket skall ske rörande allmänna lagfrågor, men icke iakttages i grundlagsfrågor. 1 förra fallet hade det likväl varit nyttigt om regeringen låtit oss få någon aning om burn beskaffad den nya tryckfrihetslagstiftningen skulle blifva; innan dess är det svårt att opinera hvarken det ena eller det andra. I sednare hänseendet medgifva vi att det är ganska illa att högsta domstolen icke höres jemväl vid Kongl. M:ts förslag till grundlagsförändringar; ty i sådant fall kunna vi göra oss temligen förvissade att en så beskaffad grundlagsproposition, som den nu ifrågavarande, icke rimligtvis kunnat framkarama tll riketg ständer. Men om vi (mm 1 -— ÅA ÅA nt -— ÅA — VR AR AA