knytnäfve och gifva luft åt en baskisk ed mot
de två lapurrac, som han kallade alguazilerna.
De förde mig till gefaturan eller corregi-
dorns embetsrum, hvarest de ledsagade mig
in i ett stort rum och läto mig sitta på en
träbänk; derpå ställde de sig en på hvar sida
om mig. Utom oss voro åtminstone tjugo
personer i rummet, tydligen polisbetjenter,
såsom man kunde se af deras utseende. De
voro alla väl klädda, till största delen på
fransyskt sätt i runda hattar, rockar och
byxor, men dock sågo de ut som — hvad
det de i verkligheten också voro — span-
eka alguaziler, spioner och angifvare, och
Gil Blas, om han kunnat vakna upp från sin
sömn af tvenne sekler, skulle oaktadt förän-
dringen i drägt ej hafva haft någon svårighet
att igenkänna dem. De sågo på mig under
att de stodo sysslolösa i rummet; derpå
samlade de sig i en cirkel och började sam-
språka hviskande. Jag hörde en af dem säga:
ohan förstår de sju zigenardialekterna. Derpå
sade genast en annan, som språket tydligen
angaf vara en andalusier: Es muy diestro
(han är mycket skicklig) och kan rida en häst
och handtera en knif fullt ut så väl, som om
han vore från mitt eget land. Derpå vände
sig alla om och betraktade mig med ett slags
intresse, tydligen blandadt med högaktning,
hvilken de förvisso ej skulle hafva visat, om
de hade märkt att jag blott var en hederlig
man, som bar vittnesbörd i en rättfärdig sak.
Jag satt tåligt på bänken åtminstone en
timma och väntade hvarje ögonblick att blifva
kallad inför br corregidorn. Jag förmodar
likväl att jag ej ansågs värdig att se en så
hög person, ty efter timmans förlopp kom en
äldre man, dock tydligen en af alguazilslägtet,
in i rummet och gick rakt fram till mig.
Stå upp, sade han. Jag lydde. Hvad he-
ter ni? frågade han, Jag sade honom mitt