knytnäfve och gifva luft åt en baskisk ed mot de två lapurrac, som han kallade alguazilerna. De förde mig till gefaturan eller corregidorns embetsrum, hvarest de ledsagade mig in i ett stort rum och läto mig sitta på en träbänk; derpå ställde de sig en på hvar sida om mig. Utom oss voro åtminstone tjugo personer i rummet, tydligen polisbetjenter, såsom man kunde se af deras utseende. De voro alla väl klädda, till största delen på fransyskt sätt i runda hattar, rockar och byxor, men dock sågo de ut som — hvad det de i verkligheten också voro — spaneka alguaziler, spioner och angifvare, och Gil Blas, om han kunnat vakna upp från sin sömn af tvenne sekler, skulle oaktadt förändringen i drägt ej hafva haft någon svårighet att igenkänna dem. De sågo på mig under att de stodo sysslolösa i rummet; derpå samlade de sig i en cirkel och började samspråka hviskande. Jag hörde en af dem säga: ohan förstår de sju zigenardialekterna. Derpå sade genast en annan, som språket tydligen angaf vara en andalusier: Es muy diestro (han är mycket skicklig) och kan rida en häst och handtera en knif fullt ut så väl, som om han vore från mitt eget land. Derpå vände sig alla om och betraktade mig med ett slags intresse, tydligen blandadt med högaktning, hvilken de förvisso ej skulle hafva visat, om de hade märkt att jag blott var en hederlig man, som bar vittnesbörd i en rättfärdig sak. Jag satt tåligt på bänken åtminstone en timma och väntade hvarje ögonblick att blifva kallad inför br corregidorn. Jag förmodar likväl att jag ej ansågs värdig att se en så hög person, ty efter timmans förlopp kom en äldre man, dock tydligen en af alguazilslägtet, in i rummet och gick rakt fram till mig. Stå upp, sade han. Jag lydde. Hvad heter ni? frågade han, Jag sade honom mitt