STOCKHOLM, 2 I närvarande stund, då en fransk armå anländt till Östersjön, för att i förening med. vestmakternas Aottor börja allvarsamma krigsoperationer mot Europas fredsstörare och den vesterländska civilisationens fiende, träder äfven hos oss den stora frågan om krig eller fred framom alla andra frågor. Skall vår regering lyssna till de vestra makternas framställningar och förena sig med dem i kampen för Europas frihet, det vill här nästan i första rummet säga för Sverges frihet, och derigenom i sin mån medverka dertill att kriget blir kort och afgörande? Eller skall den lägga händerna i kors och fatalistiskt vänta till dess händelsernas utveckling förer oss i striden genom ett nödtvång, som låter oss gå miste om både fördel och ra och som kan bringa faror för vår frihet från andra håll? Härom känner man ännu ingenting med bestämdhet och man ser: i fremmande blad och hörer samtalsvis mycket olika uppgifter i detta hänseende. Det är sålunda mycket möjligt och troligt, att frågan härom ännu är hvad S. T. kallar öppen och att regeringen ännu icke kunnat komma till ett beslut. v I ett så vigtigt ögonblick kan pressen icke vara stum. Den känner icke de förslag, som göras och alla de konsiderationer, som framställa sig för regeringen; men den känner, att H. M. Konungen är omgifven af rådgifvare, hvilkas personligheter icke äro egnade att lemna nationen några garantier eller väcka några förhoppningar hvarken om kraft eller skarpsinnighet i de beslut, som komma att fattas. Pressen kan derföre ej annat än uttala den oro, som i detta hänseende råder öfver hela landet och och bära vittnesbörd om de sympatier, som inom hela nationen allt klarare och mera omisskänligt gifva sig tillkänna för den sak, som — det inser man allt mera tydligt — är vår fullt ut lika mycket som Englands och Frankrikes. Man finner också nu landtsortspressen samstämmigt uttala den tanken att Sverge icke längre kan och bör behålla sin neutrala ställning. Flera af de med dagens post ankomna lafidsortsbladen innehålla artiklar, som vittna derom, att man nu öfverallt i landet börjar känna och inse, att stunden är kommen, då man kan godtgöra hvad som försumthades 1812, att ea tidpunkt nu är inne, då Sverge an reparera de skador det lidit genom trolöshet och förräderi, att ett tillfälle just nu öppnar sig, som måhända aldrig mera återkommer, för Skandinavien att intaga den plats å nationernas allmänna råd, som tillkommer detta land genom dess invånares frihetskärlek, intelligens och förtjenster om Europas frihet. Det är egentligen en enda organ inom vår press, som uttalat s:g i annan riktning. Då vi ha ett junkerparti är det naturligt, at vi äfven skola ha en Kreuzzeitung och att den icke skall finna behag i en krigisk stämning mot Ryssland. Rättvisan fordrar att öppet erkänna, att vår junkertid. ning icke såsom den preussiska tager Rysslands parti; — det skulle en: svensk tidning icke kunna göra. Genom egna artiklar och insända uppsatser söker den dock att väcka så höga begrepp som möjligt om Rysslands oemotståndliga makt och det farliga för os: uti att bryta med en sådan makt utan att ege andra stöd än England och Frankrike. När man genomläser hvad som från denn: sida i särskilda uppsatser blifvit yttradt, fram. står såsom den ledande hufvudtanken oct grunden för betänkligheterna den föreställ. ningen att Ryssland är okufligt, att hvilke tilltälliga förluster, man än må låta detsam ma vidkännas, det dock skall orubbadt full följa sina eröfringsoch förstoringsplaner Hvartill tjenar det — menar 8. T. och de gudskelof mycket ringa antal af junkrar oc! byråkrater här i Stockholm, som fått en van: att hisna öfver Rysslands storhet och kraft — hvartill tjenar det att utsträcka handen efte Finland eiler eljest söka vinna något frå! Ryssland, äfven om man har hela Europa bifall och garantier på sin sida? Rysslant behöfver Fialand såsom en förmur för sin huf vudstad; Ryssland behöfver tillträde till verlds hafvet. Dessa Rysslands behof är ett till räckligt skäl att bringa oss till tystnad oci stilhet. Vi skulle visserligen också kunn ända något behofatt åter träda i förbindels med det folk, hvarvid vi äro fästade genon dyra historiska minnen och till en del genon .gemensamt ursprung och gemensamt språk vi skulle också kunna behöfva en förmur fö :vår hufvudstad, så att vi icke hade rysk fästningar oss alldeles in på lifvet. Me våra behof måste naturligtvis uppoffras, vår Önskningar förstummas, då de råka i stri :med Rysslands. Det är en tankegång, sor : visst hvarken Sveriges adel eller militär oc : ännu mindre svenska folket vill vidkänna såsom svensk. Huru man i densamma ka finna lugn och trygghet, huru man med stö deraf kan upprulla leende taflor af inhems frid och förkofran, är oss verkligen oförklar ligt. Ryssland behöfver mycket; med ökad -tillgångar vexa alltjemnt behofven. Den nu varande krisen har utan tvifvel upplyst rysk regeringen om många nya oundgängliga be hof, som den skall söka uppfylla, om Ryss land går någorlunda okufvadt ur striden. Skol vi i stillhet förbida det ögonblick, då Ryss lands bebof ytterligare komma i kollisio kanske sed våra första och enklaste beho med vår nationella frihet och sjelfständighe