STOCKHOLM, 2
I närvarande stund, då en fransk armå
anländt till Östersjön, för att i förening med.
vestmakternas Aottor börja allvarsamma krigs-
operationer mot Europas fredsstörare och den
vesterländska civilisationens fiende, träder äf-
ven hos oss den stora frågan om krig eller
fred framom alla andra frågor.
Skall vår regering lyssna till de vestra
makternas framställningar och förena sig med
dem i kampen för Europas frihet, det vill
här nästan i första rummet säga för Sverges
frihet, och derigenom i sin mån medverka
dertill att kriget blir kort och afgörande?
Eller skall den lägga händerna i kors och
fatalistiskt vänta till dess händelsernas ut-
veckling förer oss i striden genom ett nöd-
tvång, som låter oss gå miste om både för-
del och ra och som kan bringa faror för
vår frihet från andra håll?
Härom känner man ännu ingenting med
bestämdhet och man ser: i fremmande blad
och hörer samtalsvis mycket olika uppgifter
i detta hänseende. Det är sålunda mycket
möjligt och troligt, att frågan härom ännu är
hvad S. T. kallar öppen och att regeringen
ännu icke kunnat komma till ett beslut.
v I ett så vigtigt ögonblick kan pressen icke
vara stum. Den känner icke de förslag, som
göras och alla de konsiderationer, som
framställa sig för regeringen; men den kän-
ner, att H. M. Konungen är omgifven af
rådgifvare, hvilkas personligheter icke äro
egnade att lemna nationen några garantier
eller väcka några förhoppningar hvarken om
kraft eller skarpsinnighet i de beslut,
som komma att fattas. Pressen kan der-
före ej annat än uttala den oro, som i
detta hänseende råder öfver hela landet och
och bära vittnesbörd om de sympatier, som
inom hela nationen allt klarare och mera
omisskänligt gifva sig tillkänna för den sak,
som — det inser man allt mera tydligt —
är vår fullt ut lika mycket som Englands och
Frankrikes.
Man finner också nu landtsortspressen sam-
stämmigt uttala den tanken att Sverge icke
längre kan och bör behålla sin neutrala ställ-
ning. Flera af de med dagens post ankomna
lafidsortsbladen innehålla artiklar, som vittna
derom, att man nu öfverallt i landet börjar
känna och inse, att stunden är kommen,
då man kan godtgöra hvad som försumthades
1812, att ea tidpunkt nu är inne, då Sverge
an reparera de skador det lidit genom tro-
löshet och förräderi, att ett tillfälle just nu
öppnar sig, som måhända aldrig mera åter-
kommer, för Skandinavien att intaga den plats
å nationernas allmänna råd, som tillkommer
detta land genom dess invånares frihetskär-
lek, intelligens och förtjenster om Europas
frihet.
Det är egentligen en enda organ inom vår
press, som uttalat s:g i annan riktning. Då
vi ha ett junkerparti är det naturligt, at
vi äfven skola ha en Kreuzzeitung och
att den icke skall finna behag i en krigisk
stämning mot Ryssland. Rättvisan for-
drar att öppet erkänna, att vår junkertid.
ning icke såsom den preussiska tager Ryss-
lands parti; — det skulle en: svensk tidning
icke kunna göra. Genom egna artiklar och
insända uppsatser söker den dock att väcka
så höga begrepp som möjligt om Rysslands
oemotståndliga makt och det farliga för os:
uti att bryta med en sådan makt utan att ege
andra stöd än England och Frankrike.
När man genomläser hvad som från denn:
sida i särskilda uppsatser blifvit yttradt, fram.
står såsom den ledande hufvudtanken oct
grunden för betänkligheterna den föreställ.
ningen att Ryssland är okufligt, att hvilke
tilltälliga förluster, man än må låta detsam
ma vidkännas, det dock skall orubbadt full
följa sina eröfrings- och förstoringsplaner
Hvartill tjenar det — menar 8. T. och de
gudskelof mycket ringa antal af junkrar oc!
byråkrater här i Stockholm, som fått en van:
att hisna öfver Rysslands storhet och kraft —
hvartill tjenar det att utsträcka handen efte
Finland eiler eljest söka vinna något frå!
Ryssland, äfven om man har hela Europa
bifall och garantier på sin sida? Rysslant
behöfver Fialand såsom en förmur för sin huf
vudstad; Ryssland behöfver tillträde till verlds
hafvet. Dessa Rysslands behof är ett till
räckligt skäl att bringa oss till tystnad oci
stilhet. Vi skulle visserligen också kunn
ända något behofatt åter träda i förbindels
med det folk, hvarvid vi äro fästade genon
dyra historiska minnen och till en del genon
.gemensamt ursprung och gemensamt språk
vi skulle också kunna behöfva en förmur fö
:vår hufvudstad, så att vi icke hade rysk
fästningar oss alldeles in på lifvet. Me
våra behof måste naturligtvis uppoffras, vår
Önskningar förstummas, då de råka i stri
:med Rysslands. Det är en tankegång, sor
: visst hvarken Sveriges adel eller militär oc
: ännu mindre svenska folket vill vidkänna
såsom svensk. Huru man i densamma ka
finna lugn och trygghet, huru man med stö
deraf kan upprulla leende taflor af inhems
frid och förkofran, är oss verkligen oförklar
ligt. Ryssland behöfver mycket; med ökad
-tillgångar vexa alltjemnt behofven. Den nu
varande krisen har utan tvifvel upplyst rysk
regeringen om många nya oundgängliga be
hof, som den skall söka uppfylla, om Ryss
land går någorlunda okufvadt ur striden. Skol
vi i stillhet förbida det ögonblick, då Ryss
lands bebof ytterligare komma i kollisio
kanske sed våra första och enklaste beho
med vår nationella frihet och sjelfständighe