garne tll tronen, — tt alla SVA MUdadt landet oberäknelig skada — all den skandal. hela det mutsystem och alla de utsväfningar som florerat under drottning Isabellas och hennes mors regering. Den enas dåliga karakter och den andras anstötliga lefn-dssätt lemnade rika anledningar till allsköns intriger och maktmissbruk. En manlig regent — antingen Don Carlos eller grefve Montemolin — skulle, äfven om han ej i alla hänseenden varit något mönster till konung, och oaktadt han underlåtit att bereda sitt land fördelarne af en klok, rättvis och framåtskridandet befordrande statsförfattning, likväl icke i lika hög grad tagit råd af penningsnikna skurkar eller personer som spekulera på den qvinliga svagheten. Ingen samvetslös soldat med en vacker yta men saknande hvarje annat — fysiskt, moraliskt eller intellektuelt — företräde, skulle kunnat hafva statens öde i sina händer eller besitta en så stor makt utan någon ansvarighet. Ingen gunstling, utvald ur skaran af dylika lycksökare för sitt eleganta sätt eller sitt sinnligt tilldragande yttre, hade insläppts i palatsets innersta, för att, oåtspord af alla utom af sin lättsinniga beskyddarinna, disponera öfver nationens tillgångar och förspilla dess inre och yttre ära och trygghet. Och — för att höja oss från dessa låga och lumpna äfventyrare — en grannkonung, som Ludvig Filip då var; skulle ej kunnat förstöra den husliga sällheten för en man, liksom han gjorde det för en qvinna, eller med de lumpnaste konstgrepp och de smutsigaste intriger försökte att-tillintetgöra en drottnings naturliga förhoppningar, endast för att han skulle förskaffa sin sons barn besittningen af en tron, som han för sin familj fikade efter. Det är upphäfvandet af den saliska lagen, som är skuld till detta och mycket annat ondt, som förgiftar både det oftentliga och enskilda lifvet i Spanien, och om hvilket det för närvarande är omöjligt att förutsäga huru det skall upphöra eller förminskas. Det kan invändas att spanska nationen nöjde sig med den af Ferdinand genomdrifna förändringen, och att den manliga liniens uteslutande successionrätt var blifven förhatlig för folket. Nationen hade en obestridlig rätt att uttrycka sin mening uti denna sak. Hade den gjort det, och hade utgången visat att spaniorerna sjelfva varit belåtna, skulle det illa anstå granskare i främmande länder att orda om de abstrakta förtjensterna af en salisk lag, eller att uttrycka något ogillande at en för öfrigt välgörande förändring, äfven om det kostat ett borgerligt krig att åvägabringa den. Men Spaniens historia, ända från Ferdinands död, visar ej att en enda fördel tillskyndats landet af den revolution, son: han genomdref. Det var ej af någon kärlek för konstitutionell styrelse, som Isabellas anhängare sammanbundo med hennes namn ropet Frihet och Framåtskridande. Allt hvac de önskade var att stärka sin egen sak ge nom antagande af denna skylt, i brist af någon bättre; det betyder ingenting att man visar att Carlistpartiet ej skulle hafva tillförsäkrat Spanien mer verklig frihet än Isabella gjort. i skulle gerna vilja veta, hvar nå got spår af konstitutionell frihet finnes i dettr land, och om icke drottning Christina elle: drottning Isabella i grunden hyser det djupaste förakt för all annan lag än sitt eget godtycke. Spaniens friheter finnas blott till son skuggan af teori, men hafva ej någon grunc i verkligheten. Spaniorerna besitta ej en end af de rättigheter, som ett fritt folk högst värderar. De hafva hvarken ett fritt parlament eller en fri press; de hafva ingen garant emot en godtycklig maktutöfning; den offentliga hederskäaslan är borta, och den enskilda sed ligheten — särdeles hvad hofvet och dess funktionärer angår — håller äfven på att följa efter. Så i hvarje hänseende förhatlig är der närvarande styrelsen, att en militärisk diktator, hur sträng han och vore, skulle af hvarj: hederlig man i landet med glädje emottagar såsom en öfvergång till något bättre. Uta kredit, utan makt, utan ressurser, behöfver Spanien en revolution för att göra sig sjelf rättvisa, och alla tecken antyda attrevolution snart kommer att utbryta. j. Genera! ODonnels och hans medbröders yttersta syfte må nu vara hvilket som helst: sjelfva det faktum att de gripit til vapen emot enkedrottningen och drottningens gunstling Arana, samt de ministrar som biträda dessa personer i att plundra och förstöra landet, är en omständighet som talar till deras förmån. Deras egna planer må vara huru sjelf. viska som helst, så skola de likväl, om de lyckas i sitt företag, göra sitt land en vigtig tjenst genom de nödvändiga förarbetena att undansopa hela den liga, som nu stänger vägen för hvarje förtjent man. När militärer af den högsta rang finna det närvarande regeringssystemet nog skamligt, för att deraf föranledas att uppresa sig emot detsamma, så kan det ånses som ett glädjande tecken tili att all lifskraft ännu icke är försvunnen i landet. Låt vara att deras bemödanden misslyckas; de skola emellertid lära spaniorerna att icke misströsta om sitt land, om de ock nödgas misströsta om den nuvarande dyna-! stien. Nationen står högre än dess ledare och skall otvifvelaktigt till slut bereda sig ett bättre öde. Spaniens outvecklade resurser äro ännu lika stora, dess folk är ännu tappert och högsinnadt, och ehuru dess anseende såsom stat är nästan lika mycket på bankrutt som dess finanser, är det likväl en möjlighet att en stor nationel fara skulle vara rätta medlet att åter väcka dess slumrande krafter och anlag till lif, att åter förskaffa det ett värdigt rum i nationernas stora republik. Amerikanerna hålla skarp utkik på hvarje symptom af svaghet och söndring, sm yppar sig hos den spanska nationen. Vid första läsliga tillfälle skola de kasta sig öfver ön Cuba för att frånröfva moderlandet densamma. Kanhända vore detta försök det bästa som kunde hända. Det stolta Spanien skulle aldrig underkasta sig en sådan nesa, och om det blefve en nödvandighet att våga ett krig mot Förenta -tateroa, skulle sjelfva farans ytterlighet vara Spaniens lycka. Det första förberedande steget att möra ett sådant — PAM ÅA ge sa