garne tll tronen, — tt alla SVA MUdadt
landet oberäknelig skada — all den skandal.
hela det mutsystem och alla de utsväfningar
som florerat under drottning Isabellas och
hennes mors regering. Den enas dåliga ka-
rakter och den andras anstötliga lefn-dssätt
lemnade rika anledningar till allsköns intri-
ger och maktmissbruk. En manlig regent —
antingen Don Carlos eller grefve Montemolin
— skulle, äfven om han ej i alla hänseenden
varit något mönster till konung, och oaktadt han
underlåtit att bereda sitt land fördelarne af en
klok, rättvis och framåtskridandet befordrande
statsförfattning, likväl icke i lika hög grad
tagit råd af penningsnikna skurkar eller per-
soner som spekulera på den qvinliga svag-
heten. Ingen samvetslös soldat med en vacker
yta men saknande hvarje annat — fysiskt, mo-
raliskt eller intellektuelt — företräde, skulle
kunnat hafva statens öde i sina händer eller
besitta en så stor makt utan någon ansvarig-
het. Ingen gunstling, utvald ur skaran af
dylika lycksökare för sitt eleganta sätt eller
sitt sinnligt tilldragande yttre, hade insläppts
i palatsets innersta, för att, oåtspord af alla
utom af sin lättsinniga beskyddarinna, dispo-
nera öfver nationens tillgångar och förspilla
dess inre och yttre ära och trygghet. Och —
för att höja oss från dessa låga och lumpna
äfventyrare — en grannkonung, som Ludvig
Filip då var; skulle ej kunnat förstöra den
husliga sällheten för en man, liksom han
gjorde det för en qvinna, eller med de lump-
naste konstgrepp och de smutsigaste intriger
försökte att-tillintetgöra en drottnings natur-
liga förhoppningar, endast för att han skulle
förskaffa sin sons barn besittningen af en
tron, som han för sin familj fikade efter.
Det är upphäfvandet af den saliska lagen,
som är skuld till detta och mycket annat
ondt, som förgiftar både det oftentliga och
enskilda lifvet i Spanien, och om hvilket det
för närvarande är omöjligt att förutsäga huru
det skall upphöra eller förminskas.
Det kan invändas att spanska nationen nöjde
sig med den af Ferdinand genomdrifna för-
ändringen, och att den manliga liniens ute-
slutande successionrätt var blifven förhatlig
för folket. Nationen hade en obestridlig rätt
att uttrycka sin mening uti denna sak. Hade
den gjort det, och hade utgången visat
att spaniorerna sjelfva varit belåtna, skulle
det illa anstå granskare i främmande län-
der att orda om de abstrakta förtjensterna
af en salisk lag, eller att uttrycka något ogil-
lande at en för öfrigt välgörande förändring,
äfven om det kostat ett borgerligt krig att
åvägabringa den. Men Spaniens historia, ända
från Ferdinands död, visar ej att en enda
fördel tillskyndats landet af den revolution, son:
han genomdref. Det var ej af någon kärlek
för konstitutionell styrelse, som Isabellas an-
hängare sammanbundo med hennes namn ro-
pet Frihet och Framåtskridande. Allt hvac
de önskade var att stärka sin egen sak ge
nom antagande af denna skylt, i brist af nå-
gon bättre; det betyder ingenting att man vi-
sar att Carlistpartiet ej skulle hafva tillför-
säkrat Spanien mer verklig frihet än Isabella
gjort. i skulle gerna vilja veta, hvar nå
got spår af konstitutionell frihet finnes i dettr
land, och om icke drottning Christina elle:
drottning Isabella i grunden hyser det djupa-
ste förakt för all annan lag än sitt eget god-
tycke. Spaniens friheter finnas blott till son
skuggan af teori, men hafva ej någon grunc
i verkligheten. Spaniorerna besitta ej en end
af de rättigheter, som ett fritt folk högst vär-
derar. De hafva hvarken ett fritt parlament
eller en fri press; de hafva ingen garant emot
en godtycklig maktutöfning; den offentliga
hederskäaslan är borta, och den enskilda sed
ligheten — särdeles hvad hofvet och dess
funktionärer angår — håller äfven på att följa
efter. Så i hvarje hänseende förhatlig är der
närvarande styrelsen, att en militärisk dikta-
tor, hur sträng han och vore, skulle af hvarj:
hederlig man i landet med glädje emottagar
såsom en öfvergång till något bättre. Uta
kredit, utan makt, utan ressurser, behöfver
Spanien en revolution för att göra sig sjelf
rättvisa, och alla tecken antyda attrevolution
snart kommer att utbryta.
j. Genera! ODonnels och hans medbröders
yttersta syfte må nu vara hvilket som helst:
sjelfva det faktum att de gripit til vapen
emot enkedrottningen och drottningens gunst-
ling Arana, samt de ministrar som biträda
dessa personer i att plundra och förstöra lan-
det, är en omständighet som talar till deras för-
mån. Deras egna planer må vara huru sjelf.
viska som helst, så skola de likväl, om de
lyckas i sitt företag, göra sitt land en vigtig
tjenst genom de nödvändiga förarbetena att
undansopa hela den liga, som nu stänger vä-
gen för hvarje förtjent man. När militärer
af den högsta rang finna det närvarande re-
geringssystemet nog skamligt, för att deraf
föranledas att uppresa sig emot detsamma, så
kan det ånses som ett glädjande tecken tili
att all lifskraft ännu icke är försvunnen i
landet. Låt vara att deras bemödanden miss-
lyckas; de skola emellertid lära spaniorerna
att icke misströsta om sitt land, om de ock
nödgas misströsta om den nuvarande dyna-!
stien. Nationen står högre än dess ledare
och skall otvifvelaktigt till slut bereda sig
ett bättre öde. Spaniens outvecklade resur-
ser äro ännu lika stora, dess folk är ännu
tappert och högsinnadt, och ehuru dess an-
seende såsom stat är nästan lika mycket på
bankrutt som dess finanser, är det likväl en
möjlighet att en stor nationel fara skulle vara
rätta medlet att åter väcka dess slumrande
krafter och anlag till lif, att åter förskaffa
det ett värdigt rum i nationernas stora repu-
blik. Amerikanerna hålla skarp utkik på
hvarje symptom af svaghet och söndring, sm
yppar sig hos den spanska nationen. Vid
första läsliga tillfälle skola de kasta sig öf-
ver ön Cuba för att frånröfva moderlandet
densamma. Kanhända vore detta försök det
bästa som kunde hända. Det stolta Spanien
skulle aldrig underkasta sig en sådan nesa,
och om det blefve en nödvandighet att våga
ett krig mot Förenta -tateroa, skulle sjelfva
farans ytterlighet vara Spaniens lycka. Det
första förberedande steget att möra ett sådant
—
PAM ÅA ge sa