varför denne minister delar ansvaret med ustitieministern. Icke heller har det visat sig t hr Reuterdahl fattat angeiägenheten dera! att i församlingarne företrädesvis utnämna sådane pastorer, som genom både lära, lefverne och kallelse äro verkliga prester i ordets vackra betydelse och sysselsätta sig med sina åhörares själavård och sedlighet mera än med sin enskilda hushållning, eller som äro mera renläriga i gudlig anda, än i en slem verldslig politik. Och hvad, om icke just dessa och likartade förhållanden, kan förklara den fullkomliga upplösning, som för närvarande råder i vår kyrka, den dödande likgiltighet, som på de flesta ställen inom de såkallade ortodoxa församlingarne är öfvervägande, i förening med kyrklig oordning och en till despotism gränsande godtycklighetsstyrelse af presten, hvaröfver på landsbygden så allmänt klagas, den uppstudsighet, ja det förakt, som mångenstädes visar sig mot statens presterskap och slutligen den benägenhet att kasta sig i armaärne på okunniga, fanatiska eller rent ai bedrägliga läsareapostlar och relgionsledare. som inom vissa provinser förvilla och förhärda de såkallade separatisterna. Hr Reuterdahl är dock sjelf prest och borde således, bättre än någon annan, kunna fatta vidden af denna olycka och begripa botemedlen d-remot, i hvilket hänseeude den honom väl bekanta kyrkohistorien, rätt studerad, erbjuder så rika lirdomar. Kasta vi sedan en blick på hr Reuterdahls åtgöranden i afseende på ordnandet af undervisn ngsväsendet v d våra un versiteter, så är det visserligen sannt, att dessa fått nya konstitutioner efter ett af kommitterade uppgjordt förslag, hvilket väl får räkna deane prelat såsom sin förnämste fader. Äfven examensväsendet vid högskolorna har under hans minister blifvit, om man så vill kalla det, ordnadt. — men uti ingendera af dessa nya författningar röjer sig en tanka om hvad ett universitet bör vara. Ty icke måtte dess uppgitt vara att fortsätta ett öfverdrifvet lexläsande, hvilke: väl för skolgossen kan vara mer eller mindre nödvändigt, — men som för den mera mognad ynglingen vid universitetet är rent af förderfligt, emedan det förstör allt sinne för vetenskaplighet och bildar endast en minneskunskap, som ofta flyger bort lika lätt, som den kommit — och som tillika har den stora olägenheten, att den för universitetets lärare borttager en dyrbar tid för vetenskapliga forskningar och arbeten, och förvandlar honom till en examensmachin, i hvars trånga former han slutligen äfven sjelf stelnar. Betrakta vi således det närvarande tillståndet vid våra universi. teter från vetenskapens synpunkt, så är det i sanning bedröfligt. Väl är det stadgadt 1 konstitutionerna, att professorerna skola hålla föreläsningar; men om äfven dessa hållas pro forma, så äro de litet eller intet besökta, me: undantag för de lärare af gamla stammen, som förstå att på ett vetenskapligt sätt behandla sitt ämne och derigenom, mer än genom något annat, intressera ynglingen d rfö och meddela honom en lefvande kunskap, den han sällan, om någonsin, förvärfvar genom lexoch kollegiipluggning. Huru sällsynt är det ickt numera, att ett veteuskapligt arbete utgår frå . universitetet, el!er att ens någon disputation af värde der afbandlas? — Man har likvä: erfarenbeten af den utomordentliga framgång den medicinska vetenskapen på de sednare decennierna vunnit i vårt land efter bildande af det Carolinska institutet i hufvudstaden, d. utmärkte lärare som der blifvit anställda, och den förträtHiga klinik, som vid Stockholms lasarett biitvit införd af vår frejdade professor Huss. Minne icke chefen för undervisningsväsendet häraf bort hemta den lärdom, att jemväl en annan vetenskap, som för samhället är lika vigtig, eller den juridiska, borde i hufvudstaden ega sina förnämsta lärostolar. så att den icke, såsom nu. de juridiska eller kameralistiska studierna, sluta med en examen vid universitetet, som till stor del endast wtgör ett minnesverk, utan spar af vetenskaplig än mindre praktisk kunskap? Månne han icke bort inse, att det kunde vara både beböfligt och nyttigt för våra unga renskrifvar i verken att ega tillfille satt vil nägon läroanstalt här i hufvudstaden utbilda sitt vetande i föreniog med praktiken? Och när man genom en ny författhing ordnade examina, borde han icke då, med någon erfarenhet om machineriet inom våra embetsverk, hafva funni huru ilia stäldt det för närvarande är, då t. ex. ynglingar. från universitetet kunna inträda i statsdepartementen at konungens kansli sam: i koliegierna, utan att hafva ens den ringaste förkuuoskap i något af de ännen, som företrädesvis der förekowma till behandling, utan hela deras vetande inskränker sig till ett litet större pensum i latin, historia och filosofi, än när de lemnade skolan, hvaremot de it. ex. såsom jurid:co philosophise kandidater) kunna blifva anställda i konungens kansli, utan allt begrepp om jwidik eller om hvad som bhörer till rikets drätseleller kameralväsende m. m., hvilket inom kansliet utgör det förnämsta at embetsmannens sysselsättning? Vända vi oss slutligen till frågan om elementarläroverkens reg ering, så finna vi att hr Reuterdahl derutinnan på ett oförsvarligt sänt försumm t sina embetspligter. I detta hänseende finnes för honom ingen ursäkt, emedan han der icke haft annat att göra, än att verkställa konungs och ständers redan en gång fattade beslut. Huru har han deremot handlat? Väl begärde och erhöll han några månader efter inträdet i ministeren (luli 1852) bemyndigande att få till sitt biträde tillkalla några sakkunnige män samt en ledamot 1 statskontoret för att uppgöra de för läroverkens reglering nödiga förslag till skollag och skolstater, med uttrycklig föreskrift att ,afse