varför denne minister delar ansvaret med
ustitieministern. Icke heller har det visat sig
t hr Reuterdahl fattat angeiägenheten dera!
att i församlingarne företrädesvis utnämna så-
dane pastorer, som genom både lära, lefverne
och kallelse äro verkliga prester i ordets vac-
kra betydelse och sysselsätta sig med sina
åhörares själavård och sedlighet mera än
med sin enskilda hushållning, eller som äro
mera renläriga i gudlig anda, än i en slem
verldslig politik. Och hvad, om icke just
dessa och likartade förhållanden, kan förklara
den fullkomliga upplösning, som för närva-
rande råder i vår kyrka, den dödande likgil-
tighet, som på de flesta ställen inom de så-
kallade ortodoxa församlingarne är öfvervä-
gande, i förening med kyrklig oordning och en
till despotism gränsande godtycklighetsstyrelse
af presten, hvaröfver på landsbygden så allmänt
klagas, den uppstudsighet, ja det förakt, som
mångenstädes visar sig mot statens presterskap
och slutligen den benägenhet att kasta sig i
armaärne på okunniga, fanatiska eller rent ai
bedrägliga läsareapostlar och relgionsledare.
som inom vissa provinser förvilla och förhärda
de såkallade separatisterna. Hr Reuterdahl
är dock sjelf prest och borde således, bättre
än någon annan, kunna fatta vidden af denna
olycka och begripa botemedlen d-remot, i
hvilket hänseeude den honom väl bekanta
kyrkohistorien, rätt studerad, erbjuder så rika
lirdomar.
Kasta vi sedan en blick på hr Reuterdahls
åtgöranden i afseende på ordnandet af under-
visn ngsväsendet v d våra un versiteter, så är det
visserligen sannt, att dessa fått nya konstitu-
tioner efter ett af kommitterade uppgjordt för-
slag, hvilket väl får räkna deane prelat såsom
sin förnämste fader. Äfven examensväsen-
det vid högskolorna har under hans minister
blifvit, om man så vill kalla det, ordnadt.
— men uti ingendera af dessa nya författnin-
gar röjer sig en tanka om hvad ett universi-
tet bör vara. Ty icke måtte dess uppgitt vara
att fortsätta ett öfverdrifvet lexläsande, hvilke:
väl för skolgossen kan vara mer eller mindre
nödvändigt, — men som för den mera mognad
ynglingen vid universitetet är rent af förderfligt,
emedan det förstör allt sinne för vetenskaplighet
och bildar endast en minneskunskap, som
ofta flyger bort lika lätt, som den kommit —
och som tillika har den stora olägenheten,
att den för universitetets lärare borttager en
dyrbar tid för vetenskapliga forskningar och
arbeten, och förvandlar honom till en exa-
mensmachin, i hvars trånga former han slut-
ligen äfven sjelf stelnar. Betrakta vi således
det närvarande tillståndet vid våra universi.
teter från vetenskapens synpunkt, så är det i
sanning bedröfligt. Väl är det stadgadt 1
konstitutionerna, att professorerna skola hålla
föreläsningar; men om äfven dessa hållas pro
forma, så äro de litet eller intet besökta, me:
undantag för de lärare af gamla stammen,
som förstå att på ett vetenskapligt sätt be-
handla sitt ämne och derigenom, mer än ge-
nom något annat, intressera ynglingen d rfö
och meddela honom en lefvande kunskap, den
han sällan, om någonsin, förvärfvar genom lex-
och kollegiipluggning. Huru sällsynt är det ickt
numera, att ett veteuskapligt arbete utgår frå .
universitetet, el!er att ens någon disputation
af värde der afbandlas? — Man har likvä:
erfarenbeten af den utomordentliga framgång
den medicinska vetenskapen på de sednare
decennierna vunnit i vårt land efter bildande
af det Carolinska institutet i hufvudstaden, d.
utmärkte lärare som der blifvit anställda, och
den förträtHiga klinik, som vid Stockholms
lasarett biitvit införd af vår frejdade profes-
sor Huss. Minne icke chefen för undervis-
ningsväsendet häraf bort hemta den lärdom,
att jemväl en annan vetenskap, som för sam-
hället är lika vigtig, eller den juridiska, borde
i hufvudstaden ega sina förnämsta lärostolar.
så att den icke, såsom nu. de juridiska eller
kameralistiska studierna, sluta med en examen
vid universitetet, som till stor del endast wt-
gör ett minnesverk, utan spar af vetenskaplig
än mindre praktisk kunskap? Månne han
icke bort inse, att det kunde vara både be-
böfligt och nyttigt för våra unga renskrifvar
i verken att ega tillfille satt vil nägon läro-
anstalt här i hufvudstaden utbilda sitt vetande
i föreniog med praktiken? Och när man ge-
nom en ny författhing ordnade examina, borde
han icke då, med någon erfarenhet om ma-
chineriet inom våra embetsverk, hafva funni
huru ilia stäldt det för närvarande är, då t.
ex. ynglingar. från universitetet kunna inträda
i statsdepartementen at konungens kansli sam:
i koliegierna, utan att hafva ens den ringaste för-
kuuoskap i något af de ännen, som företrädesvis
der förekowma till behandling, utan hela deras
vetande inskränker sig till ett litet större pen-
sum i latin, historia och filosofi, än när de
lemnade skolan, hvaremot de it. ex. såsom
jurid:co philosophise kandidater) kunna blifva
anställda i konungens kansli, utan allt begrepp
om jwidik eller om hvad som bhörer till ri-
kets drätsel- eller kameralväsende m. m.,
hvilket inom kansliet utgör det förnämsta at
embetsmannens sysselsättning?
Vända vi oss slutligen till frågan om ele-
mentarläroverkens reg ering, så finna vi att hr
Reuterdahl derutinnan på ett oförsvarligt sänt
försumm t sina embetspligter. I detta hän-
seende finnes för honom ingen ursäkt, eme-
dan han der icke haft annat att göra, än att
verkställa konungs och ständers redan en gång
fattade beslut. Huru har han deremot hand-
lat? Väl begärde och erhöll han några må-
nader efter inträdet i ministeren (luli 1852)
bemyndigande att få till sitt biträde tillkalla
några sakkunnige män samt en ledamot 1
statskontoret för att uppgöra de för lärover-
kens reglering nödiga förslag till skollag och
skolstater, med uttrycklig föreskrift att ,afse-