har uppstått i skogen; och ej längt frän detta upp stå, på samma vis, två å tre andra bjelkhus; derinon finner man prydligt uppbäddade sängar, och på hyllar alltid en bibel, en psalmbok och nägra läroböcker Litet längre bort reser sig ett något större bjelkhus der ett eller två dussin barn, vilmarkens halfvilds ungar församlas. Det är skolan. Rummet är fattig och utan möbler; men på vägg:rne hänga kartor öf. ver alla verldens delar, och i barnens hävder ärc böcker, som gifva utsigt öfver hela verlden, och läse. böcker, som innehålla litteraturens ädlaste perlor tänkespråk, korta afhandlingar, berättelser, pocsie 0. sS. v. Efter hand uppstiga flera hus, några a: bräder, några af sten; de bli allt prydligare, omgifva sig med fruktiräd och blommor; man ser ett kapel af träd uppstå liktidigt med trädbusen; när stenhu. sen komma, kommer ock stenkyrkan och statshuset. Marken rundtom betäckes af skördar; hjordarne växa, och snart.ser man en eller par ängbäåtur komma upp för floden, lägga till vid nybygget, utbyta varor och lemna tidningar. Inom två år är här en liten stad af tvåtusen personer; moderliga qvinnor instifta söndagsskolan i kyrkan, samla små barnen till undervisning i kristendomen och inrätta asylet för de föräldralösa små. Handelsboden har uppstått samtidigt med skolan och kyrkan och utgör, jemte dessa, anglo amerikanarens bomärke. Och hvarhelst han planterar detta, der drar sig den röda mannen undan, nu mera nästan utan motständ, med sina tält och sina förnedrade qvinnor, och gär att tända sina eldar och resa sina tält längre bort i ödemarken. Han vet af erfarenhet, att det nybygge, han ser uppväxa, inom ett fjerdedels sekel skall bli en stor stad med femtiotusen invånare eller mera. Detta är i korthet det fria samhällets historia; den gudomliga ordningen och den menskliga ordningen, som utgör grundvalarne för hvarje menskligt samhälle, uppenbara sig här, liksom i den gamla verldens stater, men På ett omvändt sätt. I den sednare samfundsildningen utgå bådadera från höfdingen, vare sig den primitiva valkonungen eller den sednare genom: arfsrätt med Guds nåde herrskande: från honom utgå religionen och kyrkan, hvars läror han bestimmer och hvars öfverhufvud och ledare han insätter, för att i hans eget namn herrska öfver menniskors samveten och genom dessas magt leda deras handlingar, hvarföre han ock i första rummet kräfver deras aktning för formerna och symbolen, och först i andra rummet för väsendet och det betecknade. Från höfdingen utgår också den borgerliga lagen och valet af dem som skola upprätthålla dess helgd, hvarföre han äfven här i första rummet kräfver aktning och blind lydnad för den verkställande makten, endast medelmåttigt bemödande sig om de styrdas frivilliga bifall till de lagar, hvilkas efterlefnad är dem ålagd. Endast småningom uppväxa de sednare till känslan af frihet och rätt till sjelfbestämning, till medvetande af en gudomlig ordning, som är höfre än det officiella prestadömets, och en orgerlig ordning som är starkare än den allenastyrande personlighetens; revolutionernas tid inträder, och den vaknande folkviljan öppnar sig under ständigt fortgående strider mot statskyrklighet och envälde ett ständigt ökadt utrymme. I den nya statsbildningen utgår det dubbla ordningsbegreppet från de många; det andliga behofvet skapar den gemensamma gudstjensten före kyrkan, den i hvarje menniskohjerta inneboende samhällsdriften framkallar radplägningen, och af denna framgå lagarne, som ätlydas af alla emedan alla deltaga i deras stiftande och erkänna deras rättvisa. I de nya samhällena skapa industrier och handeln sig sjelfva, genom den fullkomliga frånvaron af alla band och inskränkningar, hvarmed de gamla staternas styresmän försökt att framkalla dessa källor till nationalrikedom, gynnande den ena sambhillsklassen på den andras bekostnad, och den andra på en tredjes, till dess ett konstladt hopande at rivilegier och monopolier af skydd och förbud nästan utrotat att enskild företagsamhet och genom sin egen öfverdrift framkallat revolutionära kris:r, som bortsopat skydden. inskränknisgarne och monopolierna och lemnat rum för naturligare förhållanden. Det vore emellertid en stor och oförlåtlig orättvisa, om någon af ofvanstående förhållanden skulle företaga sig att draga den slutföljden, att de nya samhällena i allt hafva rätt och de gamla i allt hafva orätt. De sednare hafva af de förra hemtat alla fördelarne, kultur, kapitaler och arbetsskicklighet, medan de frigjort sig från alla deras inskränkningar och hinder för en vidare utveckling, äro befr:ade från nödvändigheten att hålla stora armeer till försvar för sitt yttte oberoende och satte i stånd att anvisa samma medel, hvilka i de gamla staterna förödas af en ofruktbar militärlyx, åt produktiva ändamål, såsom förbättrade kommunikationer, och främst af allt åt en förbättrad: folkupplysning. Icke heller kunde man utan orättvisa förneka de bemödanden som många af de gamla staternas regenter göra för sina folks lycka, eller hvad de anse derför. Men under det å ena sidan staten tillgodogör sig summan af alla enskildas erfarenhet, upplysning och nit för allmänt väl, medför å den andra den långa vanan vid en nästan oinskränkt och i grunden alldeles ansvarslös maktutöfning en inskräbkning och trånghet i åsigter, som förleder den absoluta egenviljan att sätta sitt individuella förstånd öfver kela folkets kollektiva förstånd och icke erkänna något förnuft öfvereller ens vid sidan af sitt eget. Redan för ett par decennier yttrade Toqueville i sitt berömda arbete öfver demokratien i Norra Amerika följande ord, hvilka de europeiska regeringarnes handlingssätt under de sista fem åren på ett lika slående som bedröfligt sätt besannat: Det är klart att de flesta af våra furstar icke blott vilja styra hela folket; man skulle tro alt de anse sig ansvariga för sina undersåters handlingar och individuella bestämmelse, att de företagit sig att leda och upplysa hvar och en I hang life särskilda handliisar —————8 — ? 2? KXSe (an