har uppstått i skogen; och ej längt frän detta upp
stå, på samma vis, två å tre andra bjelkhus; derinon
finner man prydligt uppbäddade sängar, och på hyllar
alltid en bibel, en psalmbok och nägra läroböcker
Litet längre bort reser sig ett något större bjelkhus
der ett eller två dussin barn, vilmarkens halfvilds
ungar församlas. Det är skolan. Rummet är fattig
och utan möbler; men på vägg:rne hänga kartor öf.
ver alla verldens delar, och i barnens hävder ärc
böcker, som gifva utsigt öfver hela verlden, och läse.
böcker, som innehålla litteraturens ädlaste perlor
tänkespråk, korta afhandlingar, berättelser, pocsie
0. sS. v. Efter hand uppstiga flera hus, några a:
bräder, några af sten; de bli allt prydligare, omgifva
sig med fruktiräd och blommor; man ser ett kapel
af träd uppstå liktidigt med trädbusen; när stenhu.
sen komma, kommer ock stenkyrkan och statshuset.
Marken rundtom betäckes af skördar; hjordarne växa,
och snart.ser man en eller par ängbäåtur komma upp
för floden, lägga till vid nybygget, utbyta varor och
lemna tidningar. Inom två år är här en liten stad
af tvåtusen personer; moderliga qvinnor instifta sön-
dagsskolan i kyrkan, samla små barnen till under-
visning i kristendomen och inrätta asylet för de för-
äldralösa små. Handelsboden har uppstått samtidigt
med skolan och kyrkan och utgör, jemte dessa, anglo
amerikanarens bomärke. Och hvarhelst han plante-
rar detta, der drar sig den röda mannen undan, nu
mera nästan utan motständ, med sina tält och sina
förnedrade qvinnor, och gär att tända sina eldar och
resa sina tält längre bort i ödemarken. Han vet af
erfarenhet, att det nybygge, han ser uppväxa, inom
ett fjerdedels sekel skall bli en stor stad med fem-
tiotusen invånare eller mera.
Detta är i korthet det fria samhällets hi-
storia; den gudomliga ordningen och den
menskliga ordningen, som utgör grundvalarne
för hvarje menskligt samhälle, uppenbara sig
här, liksom i den gamla verldens stater, men
På ett omvändt sätt. I den sednare samfunds-
ildningen utgå bådadera från höfdingen, vare
sig den primitiva valkonungen eller den sed-
nare genom: arfsrätt med Guds nåde herr-
skande: från honom utgå religionen och kyr-
kan, hvars läror han bestimmer och hvars öf-
verhufvud och ledare han insätter, för att i
hans eget namn herrska öfver menniskors
samveten och genom dessas magt leda deras
handlingar, hvarföre han ock i första rummet
kräfver deras aktning för formerna och sym-
bolen, och först i andra rummet för väsendet
och det betecknade. Från höfdingen utgår
också den borgerliga lagen och valet af dem
som skola upprätthålla dess helgd, hvarföre
han äfven här i första rummet kräfver akt-
ning och blind lydnad för den verkställande
makten, endast medelmåttigt bemödande sig
om de styrdas frivilliga bifall till de lagar,
hvilkas efterlefnad är dem ålagd. Endast
småningom uppväxa de sednare till känslan af
frihet och rätt till sjelfbestämning, till med-
vetande af en gudomlig ordning, som är hö-
fre än det officiella prestadömets, och en
orgerlig ordning som är starkare än den al-
lenastyrande personlighetens; revolutionernas
tid inträder, och den vaknande folkviljan öpp-
nar sig under ständigt fortgående strider mot
statskyrklighet och envälde ett ständigt ökadt
utrymme. I den nya statsbildningen utgår
det dubbla ordningsbegreppet från de många;
det andliga behofvet skapar den gemensamma
gudstjensten före kyrkan, den i hvarje men-
niskohjerta inneboende samhällsdriften fram-
kallar radplägningen, och af denna framgå
lagarne, som ätlydas af alla emedan alla del-
taga i deras stiftande och erkänna deras rätt-
visa. I de nya samhällena skapa industrier
och handeln sig sjelfva, genom den fullkom-
liga frånvaron af alla band och inskränknin-
gar, hvarmed de gamla staternas styresmän
försökt att framkalla dessa källor till national-
rikedom, gynnande den ena sambhillsklassen
på den andras bekostnad, och den andra på
en tredjes, till dess ett konstladt hopande at
rivilegier och monopolier af skydd och för-
bud nästan utrotat att enskild företagsamhet
och genom sin egen öfverdrift framkallat re-
volutionära kris:r, som bortsopat skydden.
inskränknisgarne och monopolierna och lem-
nat rum för naturligare förhållanden.
Det vore emellertid en stor och oförlåtlig
orättvisa, om någon af ofvanstående förhål-
landen skulle företaga sig att draga den slut-
följden, att de nya samhällena i allt hafva rätt
och de gamla i allt hafva orätt. De sednare
hafva af de förra hemtat alla fördelarne, kul-
tur, kapitaler och arbetsskicklighet, medan de
frigjort sig från alla deras inskränkningar och
hinder för en vidare utveckling, äro befr:ade
från nödvändigheten att hålla stora armeer till
försvar för sitt yttte oberoende och satte i
stånd att anvisa samma medel, hvilka i de
gamla staterna förödas af en ofruktbar mili-
tärlyx, åt produktiva ändamål, såsom förbät-
trade kommunikationer, och främst af allt åt
en förbättrad: folkupplysning. Icke heller
kunde man utan orättvisa förneka de bemö-
danden som många af de gamla staternas re-
genter göra för sina folks lycka, eller hvad
de anse derför. Men under det å ena sidan
staten tillgodogör sig summan af alla enskil-
das erfarenhet, upplysning och nit för allmänt
väl, medför å den andra den långa vanan vid
en nästan oinskränkt och i grunden alldeles
ansvarslös maktutöfning en inskräbkning och
trånghet i åsigter, som förleder den absoluta
egenviljan att sätta sitt individuella förstånd
öfver kela folkets kollektiva förstånd och icke
erkänna något förnuft öfvereller ens vid sidan
af sitt eget. Redan för ett par decennier yt-
trade Toqueville i sitt berömda arbete öfver
demokratien i Norra Amerika följande ord,
hvilka de europeiska regeringarnes handlings-
sätt under de sista fem åren på ett lika slå-
ende som bedröfligt sätt besannat:
Det är klart att de flesta af våra furstar
icke blott vilja styra hela folket; man skulle
tro alt de anse sig ansvariga för sina under-
såters handlingar och individuella bestämmel-
se, att de företagit sig att leda och upplysa
hvar och en I hang life särskilda handliisar
—————- - - 8 — ? 2? KX-
Se (an