EN BIBELKOLPORTÖR
SPANIEN. )
Min. belägenhet, ehuru kanske roande för
läsaren, var mycket kritisk för mig sjelf.
Ridande på ett skenande djur, öfver hvil-
ket jag ej hade någon styrsel, sprängde
jag framåt på en farlig och okänd väg. Jag
kunde ej upptäcka minsta skymt af min väg-
visare, ej eller red jag förbi någon, af hvilken
jag kunde erhålla någon upplysning. Men i
sjelfva verket störtade mulåsnan framåt med
sådan hastighet, att om jag äfven mötte eller
hann upp någon person, kunde jag knappast
hoppas kunna utbyta ett ord med honom. Är
mulåsnan åresserad till detta ? tänkte jag för
mig sjelf. Springer den med mig til någon
röfvarkula, hvarest jag skall blifva mördad
eller följer den blott sin herre af instinkt?
Men dessa misstankar lemnade mig snart ; mul-
åsnans hastiga lopp saktades, den syntes hafva
förlorat vägen. Den såg sig bedröfvad om-
kring; slutligen då den kom till ett sandigt
ställe, satte den sina näsborrar mot marken
och kastade sig derpå hastigt omkull och tum-
lade omkring på äkta mulåsnesätt. Jag blef
dock icke skadad, utan begagnade mig ögon-
blickligt af detta tillfälle att sätta betslet i
djurets mun, hvilket förut hade blifvit hän-
gande på dess hals; jag steg derpå åter upp
för att söka efter vägen.
Denna fann jag snart och fortsatte derpå
min ridt en temligen lång stund. Vägen gick
öfver en hed, ställvis beväxt med buskar och
här och aer beströdd med stora stenar eller
rättare klippor. Jag skyndade förbi flera per-
soner, män och qvinnor, som sågo på mig
med förvåning, undrande troligen hvad en
person af mitt utseende kunde hafva för sig
utan en vägvisare på ett så ödsligt ställe. Jag
frågade två qvinnor, som jag mötte, om de
1) Se A. B. MM 155, 156, 158, 160, 161, 163, 164 och
165,