detta ärende vara omfattadt med vida mera intresse än nu. Den d. v. landshöfdingen i Elfsborgs län (Sandelhjelm) afgaf till Kongl. Maj:t ett fullständigt förslag till menighetsstyrelser för socknarne och länen, hvilket Kongl. Maj.t lät på statens bekostnad till trycket befordra samt anbefallde samtlige sine befallningshafvande att deröfver meddela sina utlåtanden; hvarefter dessa, jemte anmärkningar af den d. v. frisinnade statssekreteraren för inrikes-ärenden Danckwardt, öfverlemnades till den år 1833 förordnade s. k. fattigvårdskommitteen, hvilken var sammansatt af flera särdeles utmärkta personer, jemväl från landsorterna, och bland hvars mest förtjenstfulla Farbeten bör nämnas ett förslag till icke blott j socken-, utan ock häradsoch länsnämnder. i Kort förut hade också i brödrariket Norge konung Carl Johan, under den 14 Januari 1837, utfärdat lagen om Formandskab, hvilken i Norge visat sig så verksam och nyttig och derifrån åtskilligt efterföljansvärdt äfven för Sverge skulle kunna hemtas. Dåvarande tronföljaren, numera H. M. Konungen, följde den tiden med oaflåtlig uppmärksamhet och det lifligaste intresse dessa angelägenheter, hvilkas vigt för ett älskadt fosterland han lika klart insåg som han förstod att på ett enkelt och öfvertygande sätt framställa detta inför allmänheten. Vi återläsa i detta hänseende med den största tillfredsställelse Sveriges Statstidning, (N:o 69) för den 22 Mars 1839; och då den vigtiga frågan i dessa dagar kommer under diskussion, kan det icke vara utan stort nöje att återkalla i minnet ett och annat af hvad deri yttras. I en tido — så inledes artikeln Några ord om municipalstyrelser, i anledning af norska lagen om Förmanskaper och med tillämpning på Sverige — då nästan hvarje från brödrariket ankommande post innehåller förnyade uttryck af norska folkets tacksamhet för erhållna municipalinstitutioner samt af konungens välvilliga och faderliga instämmande i den allmänna tillfredsställelsen, torde det icke vara utan intresse att fästa svenska läsares uppmärksamhet på detta vigtiga fosterländ ska ämnep). Sedan deruppå författaren efter den snillrike Tocqueville framhållit distinktionen mellan centralstyrelse och centralförvaltning, den förra, som omfattar nationens gemensamma angelägenheter, hvaröfver styrelsen alltid bör centraliseras, och den sednare ledningen af de mera enskilda och lokala ärenden, hvilkas centralisering i längden förlamar folkets anda och kraft, som möjligen gifver segern på en stridsdag och kan ypperligt befordra en enda mans öfvergående storhet, men i längden försvagar statens vanliga lifsrörelse och hindrar en fortgående utveckling hos ett folk — yttrar den höge författaren: Kommunalförvaltning uteslutes af intet slags regeringssätt. Dea passar lika väl i det aristokratiska England, som i det demokratiska Amerika; den är lika förenlig med den monarsiska, som med den republikanska styrelseformen. Den är så mycket mindre hotande. för samhällets lugn, eller fiendilig mot den bestående ordningen, som den egeatiigen icke befattar sig med statens allmänna angelägenheter, utan inskränker sia verksamhet till kommunens vård och trefnad. Municipalinrättningen har icke allenast den fördel, att anförtro kommunens angelägenheter i de personers vård, som bäst känna och kunna bedöma ortens lokala och speciela förhållanden; den medför äfven en annan märklig nytta, den nemligen: att befria centralstyrelsen från en mängd för det hela mu! 5 Vig tiga, men dock tidsödande göromål, och sålunda lemna densamma tillfälle att grundligare och med mera odelad uppmärksamhet följa och värda nationens allmänna intressen., Förf. beklagar sig, likasom Tocqueville, öfver bristen på public spirit inom nutidens samhällen samt yttrar derefter följande tänkvärda ord: Att söka uppväcka dena slumrande känslan för offentliga värf och motarbeta den mycket rädande egoistiska liknöjdheten för medmenniskors väl och upplysning, är regeringeas och hvarje redlig medborgares pligt. Det är visserligen icke nog act skrifva la gar; men det kan likväl icke nekas, att en enkel och frisinnad lagsiftning är ett verksamt medel att utveckla den ädla och fosterländska sinnesstämning, som sedan utgör institutionernas säkraste grundval och förnämsta vilkoret för deras fortfarande bestånd och verksamhet. Om man, i anseeade till mindre vana vid sådana värf och bristande deltagande för kommunens angelägenheter, ej genast får vänta all den verksamhet, allt det gaga man skulle önska, sä kommer likväl denna vigtiga del af national-uppfostran att säkerligen utveckla sig fortare, än mången torde förmoda. I brödrariket var, efter en långvarig vana vid enväldet, den enskilda hågen visserligen icke vänd ät municipalstyrelsen, med dess ätföljande ansvar och oundvikliga besvärligheter. Folket var nästan helt och hållet skildt ifrån värden och kännedomen om sina kommunalangelägenheter, hvilka förvaltades af fogden, nära nog utan ansvar och offentlighet. Lagstiftaren vägade också, till en början, så litet påräkna en allmän beredvillighet att åtaga sig municipala uppdrag, att lagen om förmanskaper stadgar, i 4 10, detingen fär afsäga sig den befattning, hvartill han blifvit vald, och 18 innehåller, att om en förman utan laga förfall uteblifver från nägot sammanträde, hvartill han är förbunden att infinna sig, erlägger han en af förmanskapet ådömd plikt. Att förmanskapen likväl redan lemnat prof på en välgörande verksamhet, är tillräckligen bekant, och huru norrmännen värdera denna inrättning synes bäst af de till konungen ställda tal och adresser. Norska lagen om förmanskaper företer ena grundlig uppställning af municipalförvaltningen och en väl beräknad utveckliog af kommunens angelägenheter, ända till den gräns, der de enskilda frågorna öfvergå till allmänna, då. åtgärderna måste hänskjutas till centralssyrelsens ompröfvande. Denna lag tagerianspråk den medborgerliga verksamheten, och vet att sätta densamma i behörigt samband med statsembetsmannabefattningen, så att begge dessa krafter, långt ifrån att: motarbeta hvarandra, enigt samverka till rr EFT tack EE sa far VOTE TOT dög RO År nrg vn ch SÅ RA FRK