Under afvaktan deraf våga vi bönfalla hos Ers Maj:t )
derom, att Ers Maj:t täektes, till förmän för dem i.
som af de nuvarande svenska lagarne hemsökas för
religiösa. orsaker, begagna sig af den rättighet att
Tr nåd, som Gud genom samma lagar skänkt Ers
aj:t.
Vi ställa till Ers Maj:t denna bön i Guds, vår fräl-
sares, namn och under nedkallande af himmelens väl-
signelse öfver Sverge cch Ers Maj:t teckna vi oss Ers
Maj:ts ödmjuke och lydige tjenare.
; Å det af nära hundrade medlemmar bestående
mötets vägnar:
Fred, Monod, pastor vid evang. reform. kyrkan
i Paris, president.
Louis Meyer, pastor i Paris, vicepresident.
Rochedieu, pastor i Sedan.
1J. P. Astie, predikant i Paris.
Paris den 28 April 1854. Å
Man torde erinra sig, att de franska evan-
geliska kyrkornas synodalkommitte förlidet
år hade skrifvit tvenne särskilda bref till Svea
rikes erkebiskop, d:r Holmström, utan att bli
bevärdigade med något slags hvarken offent-
ligt eller enskildt svar. Synodalkommitteen
utfärdade den 13 sistl. April åter en ny skrif-
velse af följande innehåll:
Till erkebiskopen i Upsala, svenska kyrkans
ASEA ERE SR
s primas.
Paris den 15 April 1854.
i Högtärade broder och ärkebiskop!
j Vi skulle bryta emot vår pligt om vi tvekade att
tillskrifva er ett tredje bref med anledning af den
religiösa ofördragsamhet som ännu är rådande i Sverge.
De nyligen timade händelserna tillåta ej de evange-
liska kristna att iakttaga tystnad. Från alla sidor
skall ni, vi hoppas det, blifva bestormad af ej min-
dre enträgna uppmaningar än vära. Frågan gäller i
sjelfva verket ej endast svenska kyrkan; hon gäller
alla de evangeliska kyrkorna, hon gäller vär gemen-
samma tro.
Vi veta väl, att ni, ärade herre och broder, hvar-
ken har stiftat eller skulle kunna stifta den ofördrag-
samma lag, som ni är underkastad; vi veta att en
viss klokhet understundom förbjuder att bära handen
på gamla inrättningar; vi veta slutligen att det ej
ligger ensamt i de svenska kristnas magt att upp-
häfva 1686 ärs lag. Men vi veta också att Gud for-
drar af oss trohet och icke framgång; vi veta att han
är starkare än menniskorna; vi veta att han välsig-
nar de bemödanden som hans barn göra för att lyda
honom.
Må den svenska kyrkan upphöja sin röst! må hon
med hög och stark röst gifva sitt ogillande tillkänna!
Herren fordrar ej nägot annat af er. Börjen, käre
bröder, börjen i Jesu namn och i hans kraft, och j
skolen få se stora ting.
E2Ni liksom vi har med blygselns rodnad i pannan
läst detta ansvarspåstäende af den 3 Februari, som
yrkar egendomens förlust och Jandsförvisning för de
sju qvinnor, som öfvergått till de katolska villfarel-
serna. Ni har gifvit akt på huru i närvarande stund
dessa ansvarspåstäenden återgifvas i hela verldens tid-
ningar, i hvilka fasthängandet vid statskyrkan såsom
skyldighet ålägges hvar och en som är född i hennes
sköte; der man öppet förklarar att bekännelsen af
den evangeliska tron ej är en samvetssak, utan att
den beror af verldsliga myndigheter och domstolar;
att de personer som äro döpte i den svensk-luterska
kyrkan, med eller mot sin vilja och vid äfventyr att
vidkännas följderna af en sådan öfvergäng, böra
fortfarande tillhöra henne, och säsom skrymtare ljuga
inför Gud och menniskor, i fall deras själ ej längre
är fästad vid deras fordna tro.
4iHjertat hopklämmes då man ser sädana läror af
statsmyndigheterna bekännas, och bekännas utan att
ett uttryck af ogillande och smärta framhåller den
förolämpning som tillfogas Evangelium.
Ja, förolämpning! Att på sådant sätt beskydda det,
det är att förneka det, det är att misskänna både
dess gudomliga kraft och dess gudomliga öfverhufvud.
Vi skola ej uppehålla oss med att bevisa det. Vi
hänvisa till våra föregående bref. De hafva bevisat
(hvad för öfrigt ingen kristen bestrider), att Herren
kallat sina lärjungar att utstå, men ej att utöfva för
följelse, att då aposteln Paulus erinrade oss om att
vära vapen ej äro nägra köttsliga vapen, så stadfä-
stade han ingalunda en sådan tingens ordning, der
man beskyddar Evangelium medelst landsflygt och
egendoms förlust.
Vi skulle blygas om vi läte dessa oefiergifliga for-
dringar stå tillbaka för någon beräkning af de möj-
liga följderna: när Gud har talat, återstår för oss
blott att lyda. Och för öfrigt, om man ock emot lyd-
naden vågade äberopa de sorgliga följder den kunde
medföra, skulle vi vilja erinra om att bland dessa
följder må man ej heller förgäta denna: Man hör
ofta sägas, att öfverallt der protestanterna äro de sva-
gare, der fordra de högt religiös frihet, men förlika
sig rätt väl med despotismen, när de sjelfva äro de
starkaste. Flera sakförbällanden hafva redan ådaga-
lagt grundlösheten af denna beskyllning; stora pro-
testantiska länder bafva ärat Evangelium med att till-
försäkra sina motständare full fribet. Man börjar
begripa att de ofördragsamma lagbuden, som alltför
länge qvarstatt blott äro en qvarlefva från den romer-
ska katolicismen, och att de skola försvinna inför den
nyare tidens bättre insigt, som sträfvar att fullstän-
digt utrota allt det romerska som ännu finnes qvar i
reformationen. Men vid sidan af detta ärorika fram-
ätgäende, som förherrligar vär Guds namn, som till-
försäkrar våra motständare uteslutande äran af att
förfölja, och förskaffar oss sjelfva det ärofulla privi-
legiet att vara de enda förföljda enligt Jesu Christi
ord, vid sidan af detta framätgäende visar sig såsom
en beständig sjelfvederläggning det protestantiska
Sveriges antiprotestantiska lagstiftning. En sädan
skam mäste upphöra! Käre bröder, den mäste det.
Vär röst är mycket ringa. Hvad betyder det? Det
finnes ingen som är så ringa, att han ej har bäde
rättighet och pligt att aflägga sitt vittnesbörd, att
varna, att bedja. Det är hvad vi innerligt göra. Vi
bedja Herran att han mätte bereda edra - hjertan,
stärka edra händer, och snart låta den dag komma,
då det, för Evangelii ära och utbredande bland eder,
må vara tillåtet att öfvergifva och angripa det:
EF Till verket säledes, högt älskade bröder, och ät-
nöjen eder icke med en half framgång ; man skulle
utan tvifvel lätteligen gå in på att nedlägga de för-
följelser, som blifvit rigtade mot qvinnspersonerna
Funk, Offerman och fem andra. Man skulle
troligen bevilja straffets förbytande eller fullstän-
diga efterskänkande; men derom är här icke fråga.
1686 års lag är ej en af dem, som man mil-
drar i tillämpningen eller som man förändrar i orda-
lagen; han är en bland dem som man afskaffar, på
samma gång man ber Gud om tillgift för att man
så länge lätit den vara gällande.
Vi äro öfvertygade om, att ni i värt handlingssäti
skall se ett nytt bevis på vår kristliga tillit, på vår
tillgifvenhet för den svenska protestantismen och värt
deltagande för dess ära.
KEMed dessa tänkesätt frambära vi till er försäkran