Under afvaktan deraf våga vi bönfalla hos Ers Maj:t ) derom, att Ers Maj:t täektes, till förmän för dem i. som af de nuvarande svenska lagarne hemsökas för religiösa. orsaker, begagna sig af den rättighet att Tr nåd, som Gud genom samma lagar skänkt Ers aj:t. Vi ställa till Ers Maj:t denna bön i Guds, vår frälsares, namn och under nedkallande af himmelens välsignelse öfver Sverge cch Ers Maj:t teckna vi oss Ers Maj:ts ödmjuke och lydige tjenare. ; Å det af nära hundrade medlemmar bestående mötets vägnar: Fred, Monod, pastor vid evang. reform. kyrkan i Paris, president. Louis Meyer, pastor i Paris, vicepresident. Rochedieu, pastor i Sedan. 1J. P. Astie, predikant i Paris. Paris den 28 April 1854. Å Man torde erinra sig, att de franska evangeliska kyrkornas synodalkommitte förlidet år hade skrifvit tvenne särskilda bref till Svea rikes erkebiskop, d:r Holmström, utan att bli bevärdigade med något slags hvarken offentligt eller enskildt svar. Synodalkommitteen utfärdade den 13 sistl. April åter en ny skrifvelse af följande innehåll: Till erkebiskopen i Upsala, svenska kyrkans ASEA ERE SR s primas. Paris den 15 April 1854. i Högtärade broder och ärkebiskop! j Vi skulle bryta emot vår pligt om vi tvekade att tillskrifva er ett tredje bref med anledning af den religiösa ofördragsamhet som ännu är rådande i Sverge. De nyligen timade händelserna tillåta ej de evangeliska kristna att iakttaga tystnad. Från alla sidor skall ni, vi hoppas det, blifva bestormad af ej mindre enträgna uppmaningar än vära. Frågan gäller i sjelfva verket ej endast svenska kyrkan; hon gäller alla de evangeliska kyrkorna, hon gäller vär gemensamma tro. Vi veta väl, att ni, ärade herre och broder, hvarken har stiftat eller skulle kunna stifta den ofördragsamma lag, som ni är underkastad; vi veta att en viss klokhet understundom förbjuder att bära handen på gamla inrättningar; vi veta slutligen att det ej ligger ensamt i de svenska kristnas magt att upphäfva 1686 ärs lag. Men vi veta också att Gud fordrar af oss trohet och icke framgång; vi veta att han är starkare än menniskorna; vi veta att han välsignar de bemödanden som hans barn göra för att lyda honom. Må den svenska kyrkan upphöja sin röst! må hon med hög och stark röst gifva sitt ogillande tillkänna! Herren fordrar ej nägot annat af er. Börjen, käre bröder, börjen i Jesu namn och i hans kraft, och j skolen få se stora ting. E2Ni liksom vi har med blygselns rodnad i pannan läst detta ansvarspåstäende af den 3 Februari, som yrkar egendomens förlust och Jandsförvisning för de sju qvinnor, som öfvergått till de katolska villfarelserna. Ni har gifvit akt på huru i närvarande stund dessa ansvarspåstäenden återgifvas i hela verldens tidningar, i hvilka fasthängandet vid statskyrkan såsom skyldighet ålägges hvar och en som är född i hennes sköte; der man öppet förklarar att bekännelsen af den evangeliska tron ej är en samvetssak, utan att den beror af verldsliga myndigheter och domstolar; att de personer som äro döpte i den svensk-luterska kyrkan, med eller mot sin vilja och vid äfventyr att vidkännas följderna af en sådan öfvergäng, böra fortfarande tillhöra henne, och säsom skrymtare ljuga inför Gud och menniskor, i fall deras själ ej längre är fästad vid deras fordna tro. 4iHjertat hopklämmes då man ser sädana läror af statsmyndigheterna bekännas, och bekännas utan att ett uttryck af ogillande och smärta framhåller den förolämpning som tillfogas Evangelium. Ja, förolämpning! Att på sådant sätt beskydda det, det är att förneka det, det är att misskänna både dess gudomliga kraft och dess gudomliga öfverhufvud. Vi skola ej uppehålla oss med att bevisa det. Vi hänvisa till våra föregående bref. De hafva bevisat (hvad för öfrigt ingen kristen bestrider), att Herren kallat sina lärjungar att utstå, men ej att utöfva för följelse, att då aposteln Paulus erinrade oss om att vära vapen ej äro nägra köttsliga vapen, så stadfästade han ingalunda en sådan tingens ordning, der man beskyddar Evangelium medelst landsflygt och egendoms förlust. Vi skulle blygas om vi läte dessa oefiergifliga for dringar stå tillbaka för någon beräkning af de möjliga följderna: när Gud har talat, återstår för oss blott att lyda. Och för öfrigt, om man ock emot lydnaden vågade äberopa de sorgliga följder den kunde medföra, skulle vi vilja erinra om att bland dessa följder må man ej heller förgäta denna: Man hör ofta sägas, att öfverallt der protestanterna äro de svagare, der fordra de högt religiös frihet, men förlika sig rätt väl med despotismen, när de sjelfva äro de starkaste. Flera sakförbällanden hafva redan ådagalagt grundlösheten af denna beskyllning; stora protestantiska länder bafva ärat Evangelium med att tillförsäkra sina motständare full fribet. Man börjar begripa att de ofördragsamma lagbuden, som alltför länge qvarstatt blott äro en qvarlefva från den romerska katolicismen, och att de skola försvinna inför den nyare tidens bättre insigt, som sträfvar att fullständigt utrota allt det romerska som ännu finnes qvar i reformationen. Men vid sidan af detta ärorika framätgäende, som förherrligar vär Guds namn, som tillförsäkrar våra motständare uteslutande äran af att förfölja, och förskaffar oss sjelfva det ärofulla privilegiet att vara de enda förföljda enligt Jesu Christi ord, vid sidan af detta framätgäende visar sig såsom en beständig sjelfvederläggning det protestantiska Sveriges antiprotestantiska lagstiftning. En sädan skam mäste upphöra! Käre bröder, den mäste det. Vär röst är mycket ringa. Hvad betyder det? Det finnes ingen som är så ringa, att han ej har bäde rättighet och pligt att aflägga sitt vittnesbörd, att varna, att bedja. Det är hvad vi innerligt göra. Vi bedja Herran att han mätte bereda edra hjertan, stärka edra händer, och snart låta den dag komma, då det, för Evangelii ära och utbredande bland eder, må vara tillåtet att öfvergifva och angripa det: EF Till verket säledes, högt älskade bröder, och ätnöjen eder icke med en half framgång ; man skulle utan tvifvel lätteligen gå in på att nedlägga de förföljelser, som blifvit rigtade mot qvinnspersonerna Funk, Offerman och fem andra. Man skulle troligen bevilja straffets förbytande eller fullständiga efterskänkande; men derom är här icke fråga. 1686 års lag är ej en af dem, som man mildrar i tillämpningen eller som man förändrar i ordalagen; han är en bland dem som man afskaffar, på samma gång man ber Gud om tillgift för att man så länge lätit den vara gällande. Vi äro öfvertygade om, att ni i värt handlingssäti skall se ett nytt bevis på vår kristliga tillit, på vår tillgifvenhet för den svenska protestantismen och värt deltagande för dess ära. KEMed dessa tänkesätt frambära vi till er försäkran