Mememese—-————sm————————— LÄ Jag. Tror du på derna vilda lära, O Antotonio? . Antonio. Ibland tror jag, ibland tror jag icke. Några finnas, som tro på ingenting, icke en gång att de lefva. För längesedan kände jag en gammal Caloro, han var gammal, mycket gammal, omkring en hundrade år, — och jag hörde honom en gång gäga, att allt hvad vi trodde oss se var en lögn; att ingen verid var, inga män ller qvinnor, inga hästar eller mulåsnor eller olivträd. Men hvart komma vi? Jag frågade, hvad som förmådde dig komma till detta land — du säger Guds och Tibleques ära, Disparate (galenskaper)! säg detta till Busnå. Du har goda skäl att komma, utan tvifvel; annars skulle. du ej vara här. Några säga du är en spion från Londons, kanske är du; jag bryr mig ej om det. Stig upp broder, och säg om någon kommer utför passet. Jag ser ett aflägset föremål,, svarade jag slutligen, liksom en fläck på kullens sida. I Ziguenaren störtade upp och båda fästade vi vöra ögon på föremålet; afståndet var så stort, att det först var med svårighet, som vi kunde urskilja, om det rörde sig eller icke. En qvarts timma skingrade likväl alla tvifvel, ty inom denn. tid hade det nästan uppnått kullens fot och vi kunde se en figur sittande på något slags djur. . Det är en qvinna,, sade jag slutligen, ridande på ea grå mulåsna. Då är det mitt bud, sade Antonio, ty det kan icke vara någon annan. Qvinnan och mulåsnan voro nu på slätten och doldes för oss en stund af de buskar, som voro emellan. De syntes dock innan kort på ett afstånd af ungefir en hundradefemtio alnar. Mulåsnan var ett vackert djur af en silfvergrå färg; den kom springande, svängande sin svans oeh rörande sina fötter