Mememese—-————sm————————— LÄ
Jag. Tror du på derna vilda lära, O Anto-
tonio? .
Antonio. Ibland tror jag, ibland tror jag
icke. Några finnas, som tro på ingenting,
icke en gång att de lefva. För längesedan
kände jag en gammal Caloro, han var gam-
mal, mycket gammal, omkring en hundrade
år, — och jag hörde honom en gång gäga,
att allt hvad vi trodde oss se var en lögn;
att ingen verid var, inga män ller qvinnor,
inga hästar eller mulåsnor eller olivträd. Men
hvart komma vi? Jag frågade, hvad som för-
mådde dig komma till detta land — du sä-
ger Guds och Tibleques ära, Disparate (ga-
lenskaper)! säg detta till Busnå. Du har goda
skäl att komma, utan tvifvel; annars skulle.
du ej vara här. Några säga du är en spion
från Londons, kanske är du; jag bryr mig
ej om det. Stig upp broder, och säg om nå-
gon kommer utför passet.
Jag ser ett aflägset föremål,, svarade jag
slutligen, liksom en fläck på kullens sida.
I Ziguenaren störtade upp och båda fästade
vi vöra ögon på föremålet; afståndet var så
stort, att det först var med svårighet, som vi
kunde urskilja, om det rörde sig eller icke.
En qvarts timma skingrade likväl alla tvifvel,
ty inom denn. tid hade det nästan uppnått
kullens fot och vi kunde se en figur sittande
på något slags djur. .
Det är en qvinna,, sade jag slutligen, ri-
dande på ea grå mulåsna.
Då är det mitt bud, sade Antonio, ty det
kan icke vara någon annan.
Qvinnan och mulåsnan voro nu på slätten
och doldes för oss en stund af de buskar,
som voro emellan. De syntes dock innan
kort på ett afstånd af ungefir en hundrade-
femtio alnar. Mulåsnan var ett vackert djur
af en silfvergrå färg; den kom springande,
svängande sin svans oeh rörande sina fötter