af representanterna för Stockholm, vore detsamina som att utbyta klassvalen mot allmänna val, hvilket strede mot hvad som gäller för representationen i sin helhet. För förslaget talade grefve Lagerbjelke, friherrarne Raab, 4. C., och Stjernstedt, samt hr Adelborg. Med förslaget åsyftades ingenting annat än att sätta Stockholm i samma kategori som andra städer. Stockholm borde väl ej mera än t. ex. Mariefred och Trosa förmenas att välja sina representanter ur hvilken klass af borgare det behagade. Proposition gjordes på hr von Hartmansdorffs bemställan att utskottets förslag borde anses hvarken nödigt eller nyttigt,, hvilken äsigt vid anställd, af hr Printzensköld begärd, votering förkastades med 27 nej mot 18 ja och blef således förslaget af det höglofliga ständet antaget att hvila till nästa riksdag. Derefter förekom samma utskotts memorial n:o 18, med förslag till ett så lydande nytt moment af 26 s riksdagsordningen : Stånden vare medgifvet att på ett rum till gemensam öfverläggning sammanträda, likväl utan rättighet att der besluta; och före dervid landtmarskalken ordet. Önskar ett stånd sådant sammanträde, varden öfriga stånden derom och om föremålet för den äskade öfverläggningen underrättade. Biträder något stånd denna önskan, skall sammanträde af alla stånden ske. Landtmarskalk och talmännen öfverenskomme om tid och ställe för sammanträdet och varde kallelse af landtmarskalken utfärdad. Med anslag till sådant sammanträde förhålles såsom om anslag till ståndens plena sagdt är. I sammanhang härmed före-. :slär utskottet några ändringar i ätskilliga andra 8S. af R. O. och R. F. Öfver det sälunda föreslagna grundlagstillägget yttrade sig först Hr von Hartmansdorff. Första frågan bör vara den: hvad skall vara föremål för dessa gemensamma öf-. werläggningar? Riksdagsordningen nämner gemensamma frägor och sådana som röra hvarje stånd särskildt. Naturligtvis borde vid dessa sammankomster ej förekomma andra än allmänna frågor. Men under oroliga tider kunde det möjligen hända att man droge under öfverläggning sådana som väl tyckas stå på gränsan till de allmänna, men egentligen angä nägot särskildt stånd; t. ex. frågan om bänkmän hos adeln: Om ett ständ begärde att få öfverlägga angående en sådan fråga och ett annat stånd förenade sig dermed, skulle man kunna vägra det? Det hade derföre bort vara närmare bestämdt, hvilka frågor kunna komma under öfverläggning vid dessa gemensamma sammankomster, nemligen att det bör wara allmänna frågor. Dernäst kommer frågan: vore det skäl att hålla sädana gemensamma sammankomster? Vinnes dermed någonting af särdeles vigt? Talaren hade sjelf flera gånger deltagit i sådana samqväm, v ex. vid 1840 ärs riksdag, då representationsfrägan förevar, men ej funnit dem gagna till nägonting. Det har eö blifvit bestämdt, om protokoll skall föras vid dessa sammankomster, eller hvem som skall föra det, eller om protokollen skola tryckas. Ej heller om åhörare må ega tillträde. Deremot har utskottet ansett sig böra bestämma, hvem som skall utsätta tid och ställe för dessa sammanträden, och till hvad ansvar den gör sig förfallen, som vid ständens gemensamma sammanträden den andre med hugg och slag öfverfaller, hvilket tycks förutsätta att utskottet ansett ej mycken enighet komma att räda vid dessa tillfällen. Det vore äfven en fara förenad med dessa sammanträden. Om plena hölls genast efter dem, och en stor talareförmåga nyss förut bänfört sinnena åt ett visst håll, så kunde det lätt hända att beslut fattades, som man sedan komsme att ångra. Man äfventyrade på det sättet att få ett slags enkammarsystem. Talaren hade ingenting emot att sådana gemensamma sammankomster hällas, han hade sjelf flera gånger deltagit i dem; men de böra vara enskilta, det bör ej stadgas nägonting derom i grundlagen. Talaren slutade derföre med att anse förslaget hvarken nödigt eller nyttigt. Grefve Lagerbjelke genomgick och gendref punkt för punkt hvar och en af de anmärkningar, som af den föregående talaren blifvit gjorda mot utskottets förslag. Ar von Hartmansdorff hade anmärkt att det ej i förslaget blifvit bestämdt, om protokoll skulle föras vid dessa sammankomster, och hvem som skulle föra dem. Men grundlagen innehåller ej heller någonting om huru det i detta afseende bör förfaras, nu då stånden sammanträda hvart och ett för sig. Detta beror säledes på ständen att sjelfva afgöra. Likaså hvad åhörare på läktaren bevräffar; derom innehåller ej heller nu grundlagen nägonting. Den föregående talaren har vidare anfört som en inkonseqvens, att ehuru förslaget i dessa hänseenacn ej innehåller någonting, föreskrifver det likväl att tilen för de gemensamma sammankomsterna skall bestämmas af landtmarskalken och de öfriga ståndens talmän; men detta har naturligtvis skett derföre, att ej någon kollision mellan dessa sammankomster och ståndens särskilda plena må ega rum. Hr v. Hartmansdorff har vidare gjort sig lustig öfver att det blifvit föreskrifvet till hvad ansvar den gör sig förfallen som med hugg och slag, någon annan öfverfaller; han borde dock ha eränrat sig, att detta är ett lika stadgande med det som redan i grundlagen är intaget med afseende på uppträden inom de särskilda stånden. Den föregående talaren har också anmärkt, att en stor talare skulle kunna föranleda till förhastade beslut. Men, för det första, kan sådant inträffa äfven nu, ehuru inom hvarje ständ särskildt; och för det andra torde det väl blifva svårt att utsätta de gemensamma samman , komsterna på så lagom lång tid förut, att de andra plena skulle kunna komma straxt efter. — Grefven fästade derefter uppmärksamheten på att den största olägenheten af värt nuvarande representationssätt är just den; att de olika stånden stå i alltför liten beröring med hvarandra, att skäl som framföras i ett ständ gå förlorade för de öfriga ständen, ehuru de mången gång skulle kunnat inverka på de öfriga ståndens beslut. Det vore derföre ganska sannoJikt att dessa sammankomster skulle blifva af mycken nytta. Hr von Hartmansdorff bar sagt, att de äfven nu kunde ske, ehuru derom ingenting föreskrifves i grundlagen. Men i de sammankomster, som nu ega rum, deltaga endast likatänkande; i de nu föreslagna skulle äfven olika tänkande sammanträffa, hvilket skulle medföra en betydlig nytta. I ett afseende medgaf talaren att hr von Hartmansdorff egde rätt, nemligen att dessa öfverläggningar böra angå allmänna frägor. Det hade aldrig fallit utskottet in, att två ständ kunde begära att få öfverlägga om ett annat ständs enskilda frägor. Emellertid ville talaren gerna att ett så beskaffadt tillägg måtte göras i det föreslagna momentet, att öfverläggningen skall angå pallmänna vid riksdagen under öfverläggning varande änmnenr. Hr Adelborg ansåg äfven, i likhet med grefve Lagerbjelke, att en stor fördel skulle uppstå af dylika gemensamma öfverläggningar, men höll före att förslaget bort innehälla, att efter dylik gemensam öfverläggning borde de särskilda ständen omedelbart sammanträda och utan vidare diskussion besluta. Trodde likväl att man borde nöja sig med förslaget , ådant det är och önskade det derföre framgång. rv Printzensköld ansäg sig — trogen den grundsats han a. Itid sökt göra gällande, nemligen att vär representav.onsförfattning ej behöfver nägon förändring eller förbät. ViDg — ej behöfva uttala något omdöme den föreslagna grundlagsförändringen. 04 ttan a. jr Nver ny vsccerlig MN Synas som skulle möjligen något mm mm m ke mm LL NR R a— be