25
nor, som händelsevis råkade vara förmögna.
Andeligt fattig kan ännu mindre förstås på
detta ställe, ty hur kan ett odöpt barn kal-
las andligen fattigt, enär Frälsaren uttryckligt
säger: salige äro de andeligen fattige, ty him-
melriket hörer dem till, men dopritualet nyss
förut sagt att de odöpta barnen äro i djef-
vulens våld. Bättre är ju helt enkelt: detta
barn — denna qvinna.
14) Vid Judars, Muhamedaners och hedningars
dop säges det i första raden: denne främling,
som j här sen m. m. Är det då så säkert
att det alltid är en främling? Det kan ju
vara en i vårt land både född, uppfostrad och
af samtliga församlingsmedlemmarne ganska
noga känd person. Och förrättas dopet på
missionsfältet, ibland den förre hedningens
landsmän och vanliga omgifning, så passar
det ännu mindre att kalla honom främling.
Hvarföre ej helt simpelt säga: denne man, —
denna qvinna m. m.? :
Pag. 64 frågas det: erkänner du att den
lära, i hvilken du blifvit uppfödd, är falsk
och fördömlig ? Föreställ oss att det är en
jude, som skall döpas. Månne han väl kan
eller ens bör säga att Gamla Testamentets lära
är falsk och fördömlig? Månne vi kristne
påstå att Gamla Testamentet är falskt och
fördömligt? Hvad mena de kommitterade?
5 Kapitlet.
15) Allmänt skriftermål. Detligger i sakens
natur att den ovilkorliga absolutionen aldrig
passar, utom endast der presten har att göra
med en och en i sender, hvars hjertas till-
stånd han noga känner, och der han finner
en sådan absolution vara påkallad. Vid all-
mänt skriftermål, i en blandad församling af
ofta flere hundrade nattvardsgäster, är den al-
drig på sin plats. Till och med Guds Son
sjelf uttalade aldrig syndernas förlåtelse till
hopar af folk, utan blott till en och en sär-
skildt, då han fann menniskan i dertill pas-
sande tillstånd. Skulle då vi drista oss göra
annorlunda? — Att förskansa sig bakom den
föreslagna biktfrågan, ställd till en samling
personer, och på det svar som följer grunda
en ovilkorlig aflösning, är minst sagdt betänk-
ligt. Hur kan presten veta om alla svara ja?
Hur kan presten veta att alla svara sitt ja
utan skrymteri? Icke blir ansvaret afvältadt
från honom blott derigenom att han framkal-
lat ett tvifvelaktigt ja? Och hur skall han
bära sig åt om någon svarar nej? Och tänk
om nattvardsgästerna tiga, hvad skall presten
då taga sig till? Och månne ej de andeligen
döde och sofvande skola anse sitt på bikt-
frågan afgifna ja vara tillfyllest, och deraf
styrkas i sin säkerhet? — Huru vi än se sa-
ken, kunna vi ej annat än högeligen afstyrka
hvarje ovilkorlig aflösning vid allmänt skrif-
termål.
I den hessiska gudstjenstordningen förekom-
mer ett aflösningsformulär, hvilket innehåller
både hvad vi förstå med binde- och löse-
nyckeln. Vi rekommendera det till behjer-
tande vid omredaktionen af detta stycke i
handboksförslaget.
7 Kapitlet.
16) Kyrkoplikten är ett skröpligt och redan
länge af allmänna omdömet afskydt bruk. Det
innebär ock nu mera motsatsen af hvad det ur-
sprungligen var. Antingen måste det återfö-
ras till sin ursprungliga betydelse, — och då
får det icke längre heta kyrkoplikt, utan
någonting som uttrycker motsatsen häraf, eller
ock upphöra. Och det tör väl ej länge dröja
innan lagstiftningen härvidlag gör sin skyldig-
het. Så länge emellertid detta bruk står qvar,
äro de i förslaget bifogade förmaningsorden
till församlingen visserligen högst behöfliga,
och helt säkert aflägger en hvar till de kom-
mitterade sin tacksamhet för dessa särdeles
väl passande ord.
Kollekteznas och bönernas förändring.
17) De förändringar till innehåll och ord-
ställning, som de kommitterade föreslagit i
afseende på collecter och böner efter evan-
geliet, äro sådane att de ropa efter flera. Dessa
collecter och böner må i sig vara huru ande-
rika som helst, så är anderikheten dock ej
så öfversvinnelig, att det skulle vara obehöf-
ligt kläda innehållet i en sådan drägt, att denna
anderikhet bättre komme i dagen. De kom-
mitterade ha insett detta och vidtagit åtskil-
liga förändringar i denna drägt, hvilka alla
voro af behofvet påkallade. Önskligt hade
varit att vida flere af collecterna och bönerna
fått röna samma behandling. Ännu återstår
mycket. Exempelvis må nämnas collecten
på 4:e Söndagen i Adventet, der det heter:
uppväck, Herre, din kraft, och kom oss till
hjelp m. m. Det låter såsom om Herrens
kraft vore sofvande, och att vi med vår bön
skulle försöka förmå honom att uppväcka den.
Bättre och skriftenligare blefve uttrycket, om
blott denna lilla obetydliga ändring gjordes:
Uppres dig, Herre, i din kraft, och kom oss
till hjelp m. m. Et sic in ceteris. — Vid
böner efter evangelierna saknas mångenstädes
tacksägelsen, hvilken synnerligen väl egnar
sig sedan man afhört evangeliets förklaring.
Afven denna förändring är i hög måtto lätt
att åstadkomma. — I allmänhet vore önskligt
att i kyrkobönerna samma slags språk bruka-
des, som hvarje menniska eljest är van att
begagna då hon i bönen talar med Herren.
Begagnas i templet ett föråldradt och besyn-
nerligt- språk, så är det icke underligt att det
som der säges och bedes förefaller främmande
för församlingen. — Som sagdt är, de förän-
dringar, som af de kommitterade blifvit före-
slagne, ropa efter flera.
Med dessa anmärkningar hafva vi alls icke
velat uttala något ogillande af förslaget i dess
helhet. Tvertom, det är med synnerligt nöje
vi hafva det genomgått. Måtte dessa anmärk-