vl uOadlva IURC pe UCL alldg Slaste ellLvyut Hag Ol anmärkning i afseende på deras enskilda karakter eller deras ställning inom privatlifvet; men då vi omsorgsfullt undvikit detta, så synas vi äfven ega rätt att icke anklagas för orist på grannlagenhet, eller för partiandap, då vi framställa våra erinringar emot deras politik och deras embetsutöfning. Samma rätt tillkommer i ännu högre grad majoriteterna inom de riksstånd, der diskussionerna öfver ministeren blifvit förda, med en hofsamhet och ett lugn, som äro lika mycket skiljda från partisinnets öfverdrifter och hetsighet, som från något slags personlig ovilja eller missaktning. Det är denna karakter af diskussionen, hvilken i vår tanke åt de fattade besluten gifva ett stort både moraliskt och poHtiskt värde, som deremot i ringa mån synes kunna tillmätas försvaret för ministrarna, hvilket icke grundat sig på några politiska fakta, som vederlägga anklagelserna eller ens lätta deras tyngd. Sv. Tidn. har sagt att domen öfver vissa af konungens rådgifvare icke blifvit afkunnad med anledning af de 18 anmärkningspunkterna i konstitutionsntskottets dechargememorial, utan att det varit med anledning af dessa hrr statsråders förment reaktionära åsigter oeh åtgöranden, som de blifvit föremål för misshag. Sv. T. hade heldre kunnat tillsäga: mindre för deras reaktionära åsigter, än för deras overksamhet och bristande nit, skicklighet och drift, som vållat att en stor mängd vigtiga samhällsfrågor, t. ex. frågorna om förbättring i vår representativa sammansättning, 1 civillagstiftningen, kriminallagstiftningen, kyrkolagstiftningen, unvervisningsväsendet, m. fl. blifvit nästan nermyllade, samt att de förslag, hvilka i de större frågorna från regeringen utgått, t. ex. i tullfrågan, bränvinsbränningen, skatteregleringen, varit behäftade med så stora fel, att två af dessa förslag redan blifvit af rikets ständer förkastade, och: att det tredje, ännu mer bortfuskadt af statsutskottet, endast kan antagas såsom en nödhjelp, i afbidan på något bättre. Lägges nu bärtill den af ständerna enhälligt förkastade regeringspropositionen om inskränkning i rikets ständers beskattningsrätt i afseende på tullbevillningen samt om utstrykandet ur grundlagen af den vigtigaste konstitutionela rättighet svenska folket eger, nemligen tryckfriheten, så erfordras det i sanning en större partiskhet än vi ens tilltrodde den ministeriela tidningen, för att förebrå de oprivilegierade klassernas representanter att de begagna en grundlagsenlig rätt att åtminstone — för att tala med Sv, Tidn. — bortönska ministrar, hvilka gjort sig skyldiga till så stora politiska synder, och det är fördenskull föga bättre än ett hån mot både grundlagen och svenska folket att, såsom 5. T., påstå, det de representanter som begagnat en sådan önskningsrätt handlat i barnalättsinnighet eller att de på åtlöjets område indragit den dyrbara gåfva af 1809 års lagstiftare, som finnes i grundlagens 107 eller att detta stadgande derigenom blifvit bragt i missaktning ! Men i missaktning blir detta stadgande verkligen bragt, om, säsom ministerens organ förutspår, ett så stort antals af svenska folkets representanter meningsyttring icke kommer att till någonting leda,; det är likväl då icke representationen, utan någon annan, som derför visat en sådan uppenbar missaktning. Man har sagt, att 107 regeringsformen vore ett vapen, som man borde spara till farans stund och som vore af det högsta värde att ega i helgd, om enrådiga och mot rikets sannskyldiga nytta uppenbart stridande beslut skulle en dag utgå från Sverges tron. För det första erinra vi härvid, att det vapen, som aldrig begagnas, i afbidan på en öfverhängande fara, under tiden förrostar och blir odugligt att då det behöfs användas eller handtera såsom sig bör, likasom vi äro fullt öfvertygade att då konstitutionsutskottet fått sig af grundlagen ålagdt att vid hvarje riksdag hos Rikets Ständer ptillkännagifva om utskottet funnit en eller flera af statsrådets ledamöter icke hafva i sina rådslaz om allmänna mått och steg iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller någon föredragande med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat,, grundlagstiftarens mening också varit den, att Rikets Ständer skulle kunna till konungen frambära sin önskan om aflägsnande äfven af sådane rådgifvare, som, utan att tillstyrka. några rent af våldsamma eller grundlagsstridiga åtgärder, i afseende hvarå 106 8 eger tillämpning, i öfrigt åsidosatte en rådgifvares pligter eller visade sig sakna för utöfningen af rådgifvarekallet erforderliga egenskaper af skicklighet, nit och drift. Denna vår öfvertygelse bekräftas ytterligare af 6 i den ansvarighetslag för statsrådets ledamöter, hvilken, vid samma riksdag som regeringsformen, under den 10 Febr. 1810 utfärdades, och der det uttryckligen heter, att, om någon ledamot af statsrådet uraktlåter att honom i grundlagen uttryckligen föreskrifna, men i ansvarighetslagen icke särskildt uppräknade pligter och föreskrifter iakttaga och fullgöra, , let ankommer på Rikets Ständer att hos Konungen göra sådan anmälan, hvartill 107 S RB: F. dem berättigar,. Genom detta stadgande belyses, såsom oss synes, klarligen mesingen af 107 S vara den, att Rikets Ständer hvarken äro skyldiga eller böra afvakta farans stund, för att till Konungen frambära sin önskan om aflägsnandet af någon sorglös, oskicklig eller genom karakterens bristande fasthet och sjelfständighet sitt kall icke vuxen rådgifvare. Och vi skulle för vår del högeligen beklaga om Rikets Sänder, genom att i detta hänseende underlåta att begagna den dyrbara gåfvan af 107 S, skuile stillatigande fördraga en innationel, overksam eller tilibakagående styrelse, intill dess den framkallat någon verklig fara för rikets sjelfbestånd eller svenska folkets frihet — då det i allt fall sannolikt blefve försent. CESTESTD RN NSERSA — K. M:t har, enligt P. T., beviljat stats-. rådet och chefen för Jaudiförsvarsdepariementet m. m. grefve A. F. N. Gyldenstolpe tjenstledighet från och med den 14 innevarande mänad till och med den 4 nästkommande Augusti, samt förordnat chefen för mt xförcetAaraddanartAa ma 2 utntorädaot CC MA Tlnar nt