Antonio. Hela sista natten låg jag vaken, tänkande på Egyptens (zigenarfolkets)) angelägenheter, och då jag uppstod om morgonen, tog jag bar Jachi från mitt bröst, och sedan jag skrapat den med en knif, sväljde jag något af stoftet i aguardiente (bränvin), såsom jag brukar göra då jag har beslutat något, och jag sade till mig sjelf: — Man behöfver mig på gränserna af Casturnba (Castilien) fören viss sak. Den fremmande Caloro (zigenaren) tänker resa till Madrilati; vägen är lång och han kunde falla i elaka bänder, kanhända af hans eget blod; ty låt mig säga dig broder, Uales (Zienarne) hålla på att lemna deras städer och byar och samla sig i band, för att plundra Busn (de kristna), ty det är nu mycket litet Jag i landet, och nå eller aldrig är tiden för Caloro, att ännu en gång blifva hvad de voro i fordna tider; då sade jag: den fremmande Caloro kunde falla i händerna på sitt eget blod och blifva misshandlad af dem, hvilket vore skam. Jag vill derföre gå med honom genom Chim del Manro (Estremadura) ända till Castumbas gränser, och vid Castumbas gränser vill jag lemna London Caloron, att han sjelf må finna sin väg till Madnriati, ty der är mindre fara i Castumba än i Chim del Manro, och jag vill då vända mig till Egyptens affärer, hvilka kalla mig härifrån. Jag. Detta är en mycket förhoppningsfull plan, min vän, och på hvad sätt föreslår du att vi skola resa? Antonio. Jag vill säga dig, broder. Jag har en gros (bäst) uti stallet, just den jag köpte i Olivengas, som jag berättade för dig ) Zigenarne påstå sig härstamma frän Egypten, hvarifrån de skola af Gud blifvit fördrifna, emedan de nekat gästfribet ät Jungfru Maria och Frälsaren under deras vistande i Egypten. Öfvers:s anm.