Antonio. Hela sista natten låg jag vaken,
tänkande på Egyptens (zigenarfolkets)) an-
gelägenheter, och då jag uppstod om morgo-
nen, tog jag bar Jachi från mitt bröst, och
sedan jag skrapat den med en knif, sväljde
jag något af stoftet i aguardiente (brän-
vin), såsom jag brukar göra då jag
har beslutat något, och jag sade till
mig sjelf: — Man behöfver mig på grän-
serna af Casturnba (Castilien) fören viss sak.
Den fremmande Caloro (zigenaren) tänker resa
till Madrilati; vägen är lång och han kunde
falla i elaka bänder, kanhända af hans eget
blod; ty låt mig säga dig broder, Uales (Zi-
enarne) hålla på att lemna deras städer och
byar och samla sig i band, för att plundra
Busn (de kristna), ty det är nu mycket litet
Jag i landet, och nå eller aldrig är tiden för
Caloro, att ännu en gång blifva hvad de voro
i fordna tider; då sade jag: den fremmande
Caloro kunde falla i händerna på sitt eget
blod och blifva misshandlad af dem, hvilket
vore skam. Jag vill derföre gå med honom
genom Chim del Manro (Estremadura) ända
till Castumbas gränser, och vid Castumbas
gränser vill jag lemna London Caloron, att
han sjelf må finna sin väg till Madnriati, ty
der är mindre fara i Castumba än i Chim del
Manro, och jag vill då vända mig till Egyp-
tens affärer, hvilka kalla mig härifrån.
Jag. Detta är en mycket förhoppnings-
full plan, min vän, och på hvad sätt föreslår
du att vi skola resa?
Antonio. Jag vill säga dig, broder. Jag
har en gros (bäst) uti stallet, just den jag
köpte i Olivengas, som jag berättade för dig
) Zigenarne påstå sig härstamma frän Egypten, hvar-
ifrån de skola af Gud blifvit fördrifna, emedan de
nekat gästfribet ät Jungfru Maria och Frälsaren
under deras vistande i Egypten. -
Öfvers:s anm.