— — — Borgareståndet. Diskussion angående dechargebetänkandet. En preliminärdiskussion uppstod dels i afseende ? föredragningssättet för detta bettnkande dels i frågar om den af utskottet beslutade riksrättens behörighet Hr Björk ansåg betänkandet böra i sin belhet före. dragas och ansåg inga särskilda bevis nödiga, utar totalomdömet vara tillräckligt, huruvida konungen: rådgifvare iakttagit rikets sannskyldiga nytta. Hi Kock ansäg anmälan om riksrätten böra läggas til bandlingarne, för att begrafvas i den djupaste glöm. ska. Tal. ville visserligen ej antaga, att utskoitet: beslut i afseende å riksrätten var ett hugskott; mer gillade likväl icke detta utskottets beslut. Utskotte hade oriktigt uppfattat och bedömt frågan, för hvilken tal. äfven gjort sig reda. Af denna åsigt synes Rikets Ständers justitieombudsman äfven hafva varit. Han har vridit sig som en mask, då han sin plig! likmätigt måst anklaga, der ban ej funnit skäl. 106 R. F. är den konstitutionella frihetens palladium, som ej bör i oträngdt mål anlitas. Häri instämde br Indebetou hufvudsakligen och ansåg dessutom ut skottets värdighet nedsättas genom anställande af åta! utan påföljd. Hr Ekholm avsåg deremot för sin del att åtalet blifvit anstäldt derföre, att en af folket: vigtigaste rättigheter blifvit förtrampad. Hvad förut blifvit yttradt, att just.ombudsmancen vridit sig son: en mask vid åtalets utförande, finge stä för hr Kocks räkning. Just.ombudsmannen hade bort föra sina hufvudmäns talan och ej tillåta sig ett eget omdöme. Br Gråå kunde ej gilla, att ständet satte sig till doms öfver utskottets åtgöranden att anställa riksrätt. Hr Stolpe deremot ansåg ständet, såsom principaler, berättigadt att döma ö ver sin delegation, utskottet. Öfver ståndets och utskottets dom står emellertid svenska folkets och slutligen äfven framtidens, af hvilka tal. hoppades det bästa för de klandrade rådgifvarpne. Grundlagsstiftarnes mening med 106 och 107 4 R. F. var, att de skulle blifva en jofursblixt som slog sällan, men då den slog skulle slå till döden, ej en teateråska, som möjligen förbländar mången, men dödar ingen och skrämmer högst få. Tal. eansåg utskottets tillgöranden icke kunna hålla stånd inför opinionen. Härefter öfverenskoms, att betänkandet skulle i sin belhet föredragas. Hr Björck öppnade debatten i sjelfva hufvudfrägan. Han var visserligen för sin del fortfarande af der åsigt, att ständerna bordt begagna sig af sin rätt till skattevägran för att uttrycka sitt missnöje med Konungens rädgifvare och ästadkomma dessas aflägsnande. Men då han ej lyckats göra denna mening gällande, återstode ingen annan utväg än att begagna sig at den rätt 107 S R. F. lemnar Rikets Ständer, att hos Konungen tillkännsagifva det de anse rikets väl kräfva att ur rädskammaren afiägsna de rädgifvare, som enligt ständernas förmenande visat sig icke ha med nit, skicklighet och drift utöfvat sitt embete. Härvid ansäg talaren det vara hvarje representants rätt att ut tala sig om systemet i dess helhet, med vidrörande icke blott af de anmärkningar som lyckats vinna majoritet ivom konstitutionsutskottet, utan ock dem som der blifvit undertryckta, äfvensom att taga i skärskädande regeringens tillgöranden under pågående riksdag. Utgående från dessa grundsatser, och under erkännande att en och annan bland de anmärkningar som lyckats vinna majoritet i utskottet kunde anses vara af mindre vigt, ädagalade talaren i ett längre sakrikt anförande, att konungens nuvarande rådgifvare alldeles icke förmätt göra sig reda för konunga maktens ställning till folkmakten. Sålunda hafva de kränkt Svenska folkets sjelfbeskattningsrätt genom den behandling som blifvit skatteregleringsfrägan till del. Vidare hafva de kränkt folkets rätt att disponera öfver statens inkomster genom ätgärderna i afseende pä bergslagsstaternas ordnande 0. s. v. Ut folkets rätt att deltaga i lagstiftoiogen har egeringen gjort ett ingrepp genom sin förordning om hemmansklyfningen. Genom sin proposition om förän. åring af 61 regeringsformen har hon gjort ett yt terlig re försök att inkräkta på ständernas beskatningsrätt. Genom propositionen om tryckfriketsförordningens utstrykande ur grundlagen har regeringen slutligen gjort ett försök att fråntaga folket dess dyrbaraste rättighet, som utgör dess förnämsta värn mot regeringsmaktens godtycklighet under en svag representation. Helt annat hade förhållandet varit om regeringen lätit sitt förslag i detta hänseende ätföljas af ett förslag som äsyftat representationens förstärkande. Något sådant har dock alldeles icke afhörts. Sä längt i afseende på hvad regeringen gjort. Kommer derefter hvad hon icke gjort, i hvilket )änseende icke de minst grava anmärkningar ligga henne till last. Hon har sälunda underlåtit snart sagt alla de ätgärder som kunnat vara egnade att föra fram folket på civilisationens bana. Alla de stora, sedan längliga tider päyrkade och motsedda reformerna hafva antirgen blifvit helt och hållet RT st re—— -mmmammtmnas