gade, hade rådgifvarne bort tillstyrka en förkl: ring deraf, hvarmed icke behöft dröjas till de hela instruktioaen kan hinna omarbetas. Anmäri ningen i 12:te punkten, angående tillsättninge af kyrkoherde i Hedemora pastorat, vore, efic talareos förmenade, obefogad. Han ville ej tal om personer, men rådgifvarne hade haft rätt, ett oberoende af högre lärdomsförtjenster eller tjensteå: tillstyrka att embetet lemnades åt en i öfrigt kom petent sökande, som ansågs företrädesvis kuasa bäs sköta tjensten. 13e och l4:e punkterna, aogåend tillsättningen af borgmästare i Uddevalla och af ät skilliga lavdshöfdingeembeten, voro äfven, i tal:s tan ka, obefogade, enär ingen laga form dervid blifvi äsidosatt. 15:de och 16:de punkterna, angående be handlingen af frägan om tullbevillningen och kredit förhållandena, likaledes. Vid 17:e purkten, deri ju stitieministe:ns underlåtenhet att befrämja lagarne förbättring anmärkes, ville tal. erinra, att konungeu proposition om brottmälslagen för ett par riksdaga sedan bhfvit afslagen och att, beträffande civillagför slaget, högsta domstolen ännu icke deröfver afsluta sitt utlätande. Slutligen fann tal. anmärkningen 18:de punkten, mot rädgifvarnes förmenta försum melse att ordna handelförhållandena till Norge, saku: billighet, enär sådan berodde icke blott på svensk: rädkammaren, utan äf.en på den norska, och gemen sam tull-lagstiftning för länder af sä olika beskaffen het hvarken vore möjlig eller önskvärd. Mot frih. Raabs yttrande ville tal. erinra, att det i enklare ordalag vöre detsamma som hr Brincks reservation, hvilken tal. för sin del icke kunde gilla, emedan ett sädant allmänt omdöme från Rikets Stän ders sida innebure en ätergång till frihetstiden: parlamentariska styrelsesätt, eller att underordna rådgifvarne Rikets Ständer. Sådant instämde ei med vär nuvarande grundlag. Om rädgifvarne öfverträdt grundlagen, voro de bemfallna under riksrätt. Funno Rikets Ständer att de icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, egde de hos konungen anmäla sin önskan om deras entledigande, men icke afgifva något allmänt omdöme öfver deras handlingssätt. Beträffande behandlingen af utskottets betänkande, sä vore detsamma lika litet föremål för ståndets ogillande som för dess gillande. Den som äskade, kunde i anledning deraf erhålla proposition om någon eller nägra rådgifvares entledigande, och om detta besvarades med nej, äterstode intet annat än att lägga betänkandet till handlingarne. (Forts. följer.)