var förloradt och riket stod på branten af sin
undergång. Och nu fråga vi, om det var
tryckfriheten, som verkade detta? Det onda,
som dess öfverdrift nu förorsakat, kan det
jemföras med den förnedring och de olyckor,
som verkades af despotismen, tystnaden och
den blinda lydnaden? Och var det icke just
i brist af tryckfrihet, som allt detta froda-
des och trifdes? Ja, säger man; men vi
vilja icke gå så långt! Vi vilja blott borttaga
tryckfribetens missbruk, och återgiiva åt det
offentliga och enskilda lifvet den helgd, som
vederbör och utan hvilken deras bestånd
småningom undergräfves. — Nå väl! men på
hvad sätt sker det? Skall man ånyo sätta
hela yttranderätten på spel och öfver-
lemna den åt nationens häftiga lynne, som
är så böjdt och fallet för hastiga kastningar,
som vinden i rymden? Bör man icke lägga
hinder i vägen för alla dessa förhastade be-
sut, som gifvit prägeln åt så många tidpunk-
ter i våra häfder? —
Man behöfver blott föreställa sig, att landet
befunne sig i en mer eller mindre kinkig ställ-
ning, och att sinnesstämningen blifvit retlig
och uppbragt genom hvarjehanda omständig-
heter; har man då en tryckfrihetslag, som
ögonblickligt kan förändras och med sina un-
dantag neutralisera den ifrågavarande grund-
lagsparagrafen, så kan det hända, och skall
äfven inträffa, att tre stånd lätteligen kunna
förledas. till ett förhastadt beslut, och bojan
är åter lagd på nationen, som sedan får kämpa
i 40 å 50 år, för att afskudda sig oket. Vi
ge bara, huru svårt det är för bondeståndet
att erhålla regeringens koncession till sin bil-
liga önskan att sjelft få välja sin sekreterare.
Har regeringen en gång till lyckats att få
tryckfriheten i sin makt, så släpper hon den
aldrig ifrån sig, utan att nöden blir särdeles
stor. Derom kan man vara fullt förvissad.
Sedan vi sett, att regeringens tryckfrihets-
förslag i konstitutionsutskottet blifvit under-
stödt af adeln och presteståndet, så finner
man lätt, att förslaget blifvit uppgjordt i för-
ening med den högra sidans ledamöter, och
detta är ett nytt bevis på de ringa sympatier,
som de två första stånden hafva för folkets
verkliga frihet och intressen, och det återstår
icke annat för de ofrälse stånden, än att så
mycket fastare förena sina krafter, för att i
det längsta försvara folkets rättigheter. Kan
väl någon bevisa att det är nyttigt och gag-
neligt för svenska folket, att åttahundra adels-
män ha laglig rätt att deltaga i vår lagstift-
ning? Men är det väl möjligt att få adeln
att göra någon kancession i det afseendet?
Hvarenda riksdag afslår den alla möjliga sam-
manjemkningsförslag ; men då det är fråga om
folkets dyrbaraste rättigheter, så äro adelsmän-
nen och presterna straxt färdiga att gifva bort det
lilla vi ha med fulla händer, och se sig om-
kring med förnöjelse, liksom skulle de utgöra
hela svenska folket! Vi fråga hvarje upplyst
och bildad man af det ofrälse ståndet, om
den ifrågavarande yttranderätten icke är det
säkraste stödet vi ha emot privilegier och
framtida försök emot folkets frihet? Och om
så är, hvarföre skola vi icke försvara hvad
vi ännu ega emot de första ståndens obilliga
och obetänksamma förföljelser? Upphör tryck-
friheten att vara grundlag, och blir den icke
oantastlig för ränksmideriets öfverrumplings-
förslag, så farväl med alla förhoppningar på
en kommande förnuftig representationsförän-
dring, och farväl med alla tidsenliga framsteg
i samhällets lif och inrättningar! Borgare- och
bondestånden må besinna, att tryckfrihetsla-
gen såsom grundlag är den enda säkra ankar-
grand som deras frihet ännu eger, och der
en kan ligga tryggad och skyddad mot alla
vindkast från utländsk inflytelse och inländska
passioner och lidelser. Och man kan derföre
med skäl anse detta förslag såsom ett försök
af privilegierna att i framtiden förekomma all
vidare protest emot deras oförminskade välde
och infelytlse.