var förloradt och riket stod på branten af sin undergång. Och nu fråga vi, om det var tryckfriheten, som verkade detta? Det onda, som dess öfverdrift nu förorsakat, kan det jemföras med den förnedring och de olyckor, som verkades af despotismen, tystnaden och den blinda lydnaden? Och var det icke just i brist af tryckfrihet, som allt detta frodades och trifdes? Ja, säger man; men vi vilja icke gå så långt! Vi vilja blott borttaga tryckfribetens missbruk, och återgiiva åt det offentliga och enskilda lifvet den helgd, som vederbör och utan hvilken deras bestånd småningom undergräfves. — Nå väl! men på hvad sätt sker det? Skall man ånyo sätta hela yttranderätten på spel och öfverlemna den åt nationens häftiga lynne, som är så böjdt och fallet för hastiga kastningar, som vinden i rymden? Bör man icke lägga hinder i vägen för alla dessa förhastade besut, som gifvit prägeln åt så många tidpunkter i våra häfder? — Man behöfver blott föreställa sig, att landet befunne sig i en mer eller mindre kinkig ställning, och att sinnesstämningen blifvit retlig och uppbragt genom hvarjehanda omständigheter; har man då en tryckfrihetslag, som ögonblickligt kan förändras och med sina undantag neutralisera den ifrågavarande grundlagsparagrafen, så kan det hända, och skall äfven inträffa, att tre stånd lätteligen kunna förledas. till ett förhastadt beslut, och bojan är åter lagd på nationen, som sedan får kämpa i 40 å 50 år, för att afskudda sig oket. Vi ge bara, huru svårt det är för bondeståndet att erhålla regeringens koncession till sin billiga önskan att sjelft få välja sin sekreterare. Har regeringen en gång till lyckats att få tryckfriheten i sin makt, så släpper hon den aldrig ifrån sig, utan att nöden blir särdeles stor. Derom kan man vara fullt förvissad. Sedan vi sett, att regeringens tryckfrihetsförslag i konstitutionsutskottet blifvit understödt af adeln och presteståndet, så finner man lätt, att förslaget blifvit uppgjordt i förening med den högra sidans ledamöter, och detta är ett nytt bevis på de ringa sympatier, som de två första stånden hafva för folkets verkliga frihet och intressen, och det återstår icke annat för de ofrälse stånden, än att så mycket fastare förena sina krafter, för att i det längsta försvara folkets rättigheter. Kan väl någon bevisa att det är nyttigt och gagneligt för svenska folket, att åttahundra adelsmän ha laglig rätt att deltaga i vår lagstiftning? Men är det väl möjligt att få adeln att göra någon kancession i det afseendet? Hvarenda riksdag afslår den alla möjliga sammanjemkningsförslag ; men då det är fråga om folkets dyrbaraste rättigheter, så äro adelsmännen och presterna straxt färdiga att gifva bort det lilla vi ha med fulla händer, och se sig omkring med förnöjelse, liksom skulle de utgöra hela svenska folket! Vi fråga hvarje upplyst och bildad man af det ofrälse ståndet, om den ifrågavarande yttranderätten icke är det säkraste stödet vi ha emot privilegier och framtida försök emot folkets frihet? Och om så är, hvarföre skola vi icke försvara hvad vi ännu ega emot de första ståndens obilliga och obetänksamma förföljelser? Upphör tryckfriheten att vara grundlag, och blir den icke oantastlig för ränksmideriets öfverrumplingsförslag, så farväl med alla förhoppningar på en kommande förnuftig representationsförändring, och farväl med alla tidsenliga framsteg i samhällets lif och inrättningar! Borgareoch bondestånden må besinna, att tryckfrihetslagen såsom grundlag är den enda säkra ankargrand som deras frihet ännu eger, och der en kan ligga tryggad och skyddad mot alla vindkast från utländsk inflytelse och inländska passioner och lidelser. Och man kan derföre med skäl anse detta förslag såsom ett försök af privilegierna att i framtiden förekomma all vidare protest emot deras oförminskade välde och infelytlse.