och som auvud vore den Oovaldl!gaste domaren.
(Forts. följer.)
————
Bondeståndet.
Dechargebetänkandet.
(Slut fr. gärdagsbl.)
Nu kom turen till Petter Jönsson i Träslända. Han
vet, att allt som blir för mycket, det faller i pris,
och derföre borde man icke alltför mycket klandra
konungens rådgifvare. Konungen är icke sä frem-
mande för ärendena, att han icke deltager i deras
behandling och förstår bedöma om de män han kal-
lat till sitt rådsbord äro passande rådgifvare. Hem-
liga utskottet hade också nyligen vitsordat, att rege-
ringen sökt landets väl i neutralitetsfrågan. Stats-
räderna äro menniskor och kunna fela, men Petter
Jönsson är öfvertygad om deras goda afsigter. Om
de icke så noga följt grundlagarne, så borde man
minnas att en god domare är bättre än lag. För öf-
rigt tycker Petter Jönsson det vara för mycket att
begära mera af statsråderna än af sig sjelf, och vill
undvika hårda sammanstötningar emellan de båda
statsmakterna, emedan eljest tredje man kan komma
och skilja dem åt. Äfven han ansåg författningen
om hemmansklyfningen högst klandervärd, men ville
icke att de ministrar, som för den bära ansvaret,
skulle afskedas. — Erik Larsson, Jon Hansson och
Bäckström instämde med Petter Jönsson.
Jöns Eric Ersson från Örebro län, som instämt
med Sahlström, tyckte, med anledning af underkän
nandet af Henrik Anderssons anmärkningsanledning
emot friherre Palmstjena för det bekanta handbref-
vet, i skatteförenklingsfrägan, att Sanning och Rät!
ledt hvarken fiiherr2 Palmstjerna eller utskottets plu-
ralitet. Emot handbrefvet, hade blifvit anmärkt
icke blott att dess uppgift att vara aflätet på nä-
digste befallning är en pätagligen osannfärdig upp-
gift, då derom intet finnes i statsrädsprotokollet, utar
ock att det innefattade en förändring af ett kungligt
beslut, hvartill departementschefen icke är berättigad.
Det oaktadt öfverser utskottet med allt det vädliga
som för land och folk kan inträffa, om rikets em-
betsmän och konungens ministrar utfärda bud och be-
fallningar, under sanningsvidriga förklaringar att sä-
dant sker på Hans Maj:ts befallning, ehuru de inne-
fatta annat än hvad i statsrädet beslutats. Jöns Erik
Ersson ville att ständerna skulle understödja borgare-
och bondeständens ledamöter i utskottet, hvilka yrkat
ansvar för detta handbref.
Utskottets pluralitet har icke tvekat, till försvar för
sitt afstyrkande af nägon ätgärd mot departements-
chefen, förklara: att innehållet af ifrågavarande cir-
kulör-handbref icke är ,i någon mån stridande mot
meniogen af kongl. brefvet den 10 Oktober 1851;
samt tillägger : att innehället af handbrefvet, som är
dateradt den 8 April, fastheldre finnes fullt öfverens-
stämmande med den förklaring Kongl. Maj:t, enligt
hvad statsrädsprotokollet öfver finansärenden för den
21 April 1852 utvisar, i särskildt förekommen fräga
gifvet åt rätta betydelsen af föreskrifterna i samma
kongl. bref.
Denna utskottspluralitetens förklaring innebär säle-
des icke allenast det otroliga, att rikets embetsmän
och konungens rådgifvare ansvarslöst kunna, i utfär-
dade embetsbref, uppgifva sig handla på konungens
befallning,, dä nägon sådan icke varit dem gifven;
ty det är just derom, som anmärkningen till konsti-
tutionsutskottet egentligen handlar; förklaringen inne-
bär tillika, att den sanningslösa uppgiften förändrar
natur derigenom, att konungen sedermera gifver an
nan betydelse åt de föreskrifter Hans Maj:t en gång
beslutat.
Man nödgas -misstro sina ögon vid läsningen häraf,
eller ock tro att det ej mera finnes någon gräns för
godtycket, i hvad som rörer allmänna ärenden, helst
då stridigheten mellan departementschefens handbret
och 1851 års kongl. bref är påfallande för hvar man,
som jemförer desamma.
Henrik Andersson, Rudberg m. fl. instämde.
Falk var hufvudsakligen förekommen af Jöns Erik
Ersson och förklarade att ifrägavarande handbref för-
orsakat stor villervalla.
Förre talman Nils Persson fann utskottet hafva full-
gjort sin pligt; men ansäg att relativt taget vore de
framställda anmärkningarne icke sä särdeles vigtiga,
då de voro blott 18, och afgjorda mål 13,000, hvar
före han ville, att man med gillande af utskottets
memorial skulle lägga det till handlingarne. Danie!
Danielsson från Örebro, Häkan Pettersson, Sundholm,
Medin, Jan Andersson, Nils Nilsson från Wermland,
Peter Mårtensson samt några andra instämde.
Lars Larsson tyckte att då 106 icke visat sig
användbar, så hade man icke skäl att hoppas något
af hundrasjuan, och med betraktande af svårigheten
att få efterträdare ville han med gillande af memo-
rialet lägga det till handlingarne.
Johan Petter Danielsson fann utskottet hafva visat
skäl för sina anmärkningar och gillade således dess
memorial, hvari Daniel Danielsson från Jönköpings
län instämde.
Nils Svensson från Skäne och Nils Andersson ville
icke fördröja öfverläggningen utan tillkännagäfvo att
de vore af samma åsigt som Sahlström.
Bengt Gudmundsson hyste den åsigten att konungens
rädgifvare icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta,
och ville derföre att de af dem som äro mest brotts-
liga skola från embetet skiljas, hvarföre han emot
dem önskade tillämpning af 107 regeringsformen.
Lekberg, Olof Johansson och Erik Ersson från Gefle-
borgs län instämde.
Ola Månsson ville icke skylla statsråderna för ondt
uppsät, men ansåg tydligt och klart att de följt ett
system som är skadligt. Dehade sökt göra ingrepp
i ständernas beskattningsrätt, de hade sökt göra gäl-
lande hos Konungen den äsigten att ständerna öfver-
skridit sin befogenhet; de hade sålunda försökt väcka
misstroende mellan Konung och folk, och det var den
gravaste af alla anmärkningarne. Författningen om
hemmansklyfningen var ett brott emot 87 R. F.,
och då statsråderna fordra att andra skola lyda grund-
lagarne, så böra de sjelfva i första rummet vörda
desamma. Hemliga utskottets omdöme om regerin-
gens förhållande i neutralitetsfrägan rörde blott ett
fall; här är fråga om alla. Endast för ätgörandet i
fråga om tryckfrihetsförordningen förtjena de att 107
emot dem tillämpas. Anders Persson frän Östergöth-
land, Carl Magnus Knutsson, Lindby, Mallmin, Bjer-
kander, Sandstedt, Per Mattsson och mänga andra
instämde.
Henrik Andersson ville äfven tillämpning af samma
paragraf emot en del af statsräderna, dessa till
straff och andra till varnagel.
Nyqvist upplyste att om hemmansklyfningsförordnin-
gens i esutenbetsbestämmelse skulle tillämpas i hans
kommitentskap, så skulle ?,:delar af allmogen, som
förut varit berättigade att välja riksdagsman, se sig
genom denna kongl. förordning beröfvade sin i grund-
lagarne tillförsäkrade representationsrätt, och föröfrigt
gillade han utskottets memorial. Jonas Christoffers-
son instämde häruti.
Sahlström upplyste nu med anledning af förre tal-
mannens anförande att de anmärkta målen i stats-
rädsprotokollerna utgjort icke blott 18, utan mellan 4
och 5 hundrade, ehuru man låtit anmärkningarne till
aldra största delen förfalla.
Erik Ersson från Dalarne instämde i allo med Sahl-
ström och fann det bedröfligt såsom det nu är med
styrelsen samt fordrade att en regering, som önskar
att folket skall efterlefva lagarne, sjelf föregär med
exempel af laglydighet.
Förre vice talman Nils Persson och Carl Olsson från
Södermanland äfvensom Petter Gabrielsson från Krono-
bergs län, hvilken begärt att hr Brincks reservation
äfven mätte uppläsas, då Petter Jönsson blott önskat
uppläsning af reservationerna af adelns och presterska-
pets ledamöter i utskottet, förklarade sig vara af samma
äsigt som Sahström,
Hvad Anders Jonsson från Skaraborgs län säsom i
går nämndes anförde, gick ut på att utskottets me-
morial måste bos hvarje sann fosterlandsvän .fram-
kalla de mest vidriga känslor öfver det sätt, hvarpå
konungens rädgifvare uppfyllt sina äligganden. Ut-
skottets anmärkningar vittna om huru samhällslagarne
Llifvit hållna i helgd just af dem. till hvilka folket