dast erinra, att då något bestämdt stadgande icke
funnes, som älade landshöfding att insända landska-
mererarens reservationsskrifier, så kunde ej heller
landskamererarens besvär öfver landshöfdingens vä-
gran härvll formenligt gillas. Möjligen vore ett til-
lägg i detta fall nödigt i landshöfdingeinstruktionen,
derom förslag jemväl blifvit inom konseljen väckt. —
18:e punkten, angäende underlåtenhet att ordaa ds
punionela förhållandena i afseende på Sverges och
Norges inbördes handelsförbindelser. Om utskottet
tagit kännedom angående de svårigheter och den obe-
nägenhet som från norska sidan möttidenna ömtåliga
angelägenhet, så förmodade tal. att anmärkningen
skulle hafva uteblifvit, och trodde han under nu-
varande förhällanden det vara lämpligast att genom
en förändrad tull-lagstiftning småningom närma sig
till likhet de begge rikena emellan.
Tal. upprepade att konstitutionsutskottet ej egde
rät. att bedöma lämpligheten af hvarje rådslag, utan
endast huruvida dessa varit stridande mot rikets sann
skyldiga nytta eller visat brist på oväld, nit, skick-
lighet och drift. Den anmärkande delen af utskottet
hade gifvit prof på begge sätten att bedöma; fram-
för allt hade den visat nit och drift att tillvägabringa
anmärkningar, men om den deremot mera iakttagit
rikets sannskyldiga nytta eller visat mera oväld och
skicklighet i sitt vigtiga uppdrag än konungens räd
gifvare i utöfniogen af sitt tunga, ansvarsfulla, och
tal. ville tillägga, temligen glädjelösa kall, öfverlem-
nade tal. att afgöras af sanningen och tiden, som ställde
hvar man på den plats honom rätteligen tillkomme,
och som alltid vore den oväldigaste domaren.
(Forts. följer.)