folkets önskningar och behot, var ätven lätt att förutse. AT detta stånd, hvars ledamöter lyckligtvis ganska sällan kunna erbjudas några tjenster eller ynnestbevisningar i ersättning för en såld öfvertygelse, kau man vänts ett sjelfständigt omdöme, hvilket denna gången blef nära enhälligt. Men att borgarständet, som till bälften utgöres af magistratspersoner, (af borgareståndets 64 ledamöter äro 16 borgmästare och 13 rådmän) af hvilka en del redan ingifvit och en annan bär sia ansökningar till de lediga domsagorna på fickan, skulle med större öfvervigt i röstetal, än den liberala fraktionen förut under riksdagens lopp kunnat vid mera kritiska tillfällen påräkna, eller två tredjedelar af alla afgifna röster, förena sig om nödvändigheten af friherre Palmstjernas och hr Reuterdahils aflägsnande ur ministeren, ska!l måhända förefalla en och annan något oväntadt. Man kan också utan öfverdrift påstå, att den ovilja, som råder i landet öfver dessa konungens rådgifvare är så allmän, att den delas af alla, utom dem som för sina enskilta eller sina stånds intressen hafva något att hoppas af dem, och äfven bland dessa finnas många, Ja! ganska många, som icke skänka dem någon särdeles hyllning, ty ehuru man företrädesvis tillskrifver dem förtjensten af att hafva hämmat landet i sin utveckling, hvilken icke kan ega rum med mindre än att de bägge privilegierade stånden uppgifva sina stånds, om icke privilegier, åtminstone fördomar, hafva de dervid ådagalagt en sådan oskicklighet, att man icke i längden tror sig kunna hoppas på någon framgång. Hvarje gång friherre Palmstjerna öppnat sin mun till ett offentligt yttrande, har det antingen röjt en fullkomlig brist på tankar eller ock hafva tankarne under det hackiga föredraget helt och hållet förirrat sig och lemnat åhöraren i okunnighet om meningen. Huru ohjelpligt olycklig friherre Palmstjerna är då han vill skrifligen ordna sina irrande tankar, hafva vi mer än en gång haft tillfälle att visa. Att hvarken friherre Palmstjerna eller hr Reuterdahl uppfylla ens de måttligaste anspråk på föredragande i konungens konselj är allmänt bekant och tjenstemännen i deras departementer känna. hela tyngden af deras oförmåga i detta afseende. Det skulle derföre vara svårt att förklara möjligheten af dessa herrars inträde och qvarblifvande i konseljen, om man icke visste att friherre Palmstjerna vore framför allt adelsman och hr Reuterdahl framför allt prest och att de räckt hvarandra handen till ömsesidigt försvar af sina ståndsintressen, hvilka på sednare tiden bestämt regeringens handlingar. Om man med tillfredsställelse erfar borgareståndets beslutade hemställan om frih. Palmstjernas och hr Reuterdahls aflägsnande ur konseljen, så måste det förundra mången att flera bland dem af ståndets ledamöter som röstade mot dessa herrar, visat den undfallenhet mot två andra departementschefer, h. exc. grefve Sparre och hr Fåhrzeus, att de, oaktadt dessa i väsendtlig mån dela ansvaret för det följda regeringssystemet, undantagit dem från den förkastelsedom som drabbat de först: nämnda. Härtill kan ingen annan förklaringsgrund uppgifvas än, att man ansett grefve Sparre och hr Fåhreus användbara i hvad slags ministeår som helst, konservativ eller liberal. Den som i likhet med grefve Sparre vid ena riksdagen kontrasignerat ett liberalt representationsförslag och vid den andra framkommit med ett förslag om tryckfrihetslagens upphörande att vara grundlag, kan, så antager man, vid en kommande riksdag under andra inflytelser föreslå ännu liberalare reformer. Detta antagande kan visserligen vars ganska sannolikt, ehuru det är föga smickrande för dem, hos hvilka man förutsätter en så fullkomlig brist på karakter och grundsatser, mer säkert är att all aktning för regeringen skall helt och hållet undergräfvas, om man icke hos de styrande ser stymmelse till dessa egenskaper, utan hvilka ingen regering i längden blir möjlig. Hvad skola vi slutligen säga om statsrådet Gripenstedt, hvars aflägsnande ur konseljen, Borgareståndet med endast en röst öfvervigt ansett nödvändig? Det. är hr Gripenstedt som man hufvudsakligen har att tillskrifva skatteförenklingsfrågansförfuskande med allt det trassel och all den ovilja som deraf uppkommit; och denne fordom så liberale statsman, som icke ens hunnit glömma den liberala fraseologien, utan ännu på riddarhuset låter höra ganska liberala satser, hvilka han stundom gör sig den möda att hemta ur de mest origine la utländska arbeten, har inom konseljen varit angelägen att lemna sina kolleger et villigt understöd i deras öfriga reaktionära sträfvanden. Sjelfva diskussionen inom Borgareoch Bondestånden, för hvilken vi särskilt komnia att redogöra, var mera betydelsefull än voteringarnes utgång, enär den, särdeles i Borgareståndet, visade, att ehuru mycket missnöje ministeren än samlat öfver sig, det dock emot honom råder mindre egentlig förbittring, än djup bedröfvelse öfver saknaden hos densamma af all talang och verklig förmåga, öfver de vanskapliga fostren af hans verksamhet och öfver hans konstitutonella vanmakt. Den framställning till H. M. Konungen om åtskilliga konseljledamöters aflägsnande, som Borgareoch Bondestånden med så mycken styrka nu beslutat, måste emellertid, så hopvi, öfvertyga H. M. Konungen om omöjigheten att längre styra landet med dessa ministrar, ty, hvad man än må invända, så hafva Borgareoch Bondestånden uttryckt den mening, som allmänt råder 1 landet am konseljen, och någon okunnighet om denna mening kan icke längre förebäras. Då Kongl. Maj:t vid början af riksdagen utaf Rikets Ständer äskade anslag till neutralitetens upprättande och medan den politiska ställningen i Europa ännu icke hotade med något allmännare krig, yttrade vi den åsigt, hvarför vi då från flera håll med hätskhet angrepos, att dessa anslag icke borde beviljas med mindre än att styrelsen förändrades. Vi grundade detta påstående på det allmänna missnöje som redan då var rådande inom landet och på den visshet vi trodde oss ega att man vid det tillfället, utan den fara som från motsidan förespeglades, lättast hade lvckats Ir A ki me FA -—KA l mm