STOCKHOLM, den 5 Juli. Utrikes Korrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 26 Juni. Vår märkligaste inländska händelse är att Louis Napoleons vän under alla hans skiftande öden, hr de Persigny, afgätt ur kabinettet. Orsaken till denna afgång har blifvit officielt uppgifven. Monitören förmäler, att det är denne ministers försvagade helsotillstånd som icke blott nödgat honom lemna maktens brännpunkt, men som ej ens tillåter honom att qvarstanna i dess sfer under titel af minister utan portfölj. Denna orsak, ehuru officiel, såsom man under det första kejsaredömet försmädligt yttrade, är emellertid verkligen grundad. Det är fullkomligt säkert, att hr de Persignys helsotillstånd ingalunda är tillfredsställande, att han var betydligt uttröttad och att han redan flera gånger för kejsaren tillkännagifvit sin önskan, sitt behof att erhålla hvila. Men allmänheten tror icke på ministrars försvagade helsa och kan icke föreställa sig att, så länge en man eger en enda gnista lif i behåll, han skalt kunna frivilligt nedlägga en stor makt. Hon tror i detta hänseende blott på den absoluta och oåterkalleliga afskedsansökan, som man kallar döden, och som icke kan räknas till antalet af frivilliga afskedsansökningar. Allmänheten har således sökt andra skäl till hr de Persignys afgång, och ni vet att denna forskning varit särdeles fruktbringande. Utan att tala om mindre betydande afvikelser i berättelserna, har jag i den politiska konversationen räknat ända till sju orsaker, som hvar för sig upp :ifvas ha föranledt Persignys afgång. Jag vill antyda blott trenne. Hr de Persigny såg med smärta sitt inflytande, om än icke p2 affärerna i dess helhet, så åtminstone på vissa delar deraf, motvägas af vänner, oändligen mycket nyare och oändligen mindre bepröfvade än han. Den ständige vännen underkastade sig ogerna att se vänner, som blifvit det under lyckans dagar, uppstiga till samma gunst som han sedan lång tid tillbaka åtnjutit, ja stundom till en ännu större. Derifrån härledde sig ett alltjemnt växande missnöje, som slutat med att bestämma Persigny att öfvergifva det offentliga lifvet. Se der den första orsaken. Man finner att den är snarare moralisk än politisk; men personer finnas, som ha långt bättre reda på saken. Hr de Persigny skall hafva dragit sig tillbaka, emedan han icke ville kontrasignera vissa af kejsaren beslutade åtgärder, förnämligast en utnämning af prinsar, hertigar, gretvar och baroner, hvilken Louis Napoleon betraktar såsom ett nödvändigt förfullständigande af sitt nykejserliga system. Se der den andra orsaken. Den står i samband med den inre politiken. Men det finnes ännu bättre underrättade personer, som blott med ett ömkande leende ähöra nyssnämnde förklaring. Det är nemligen i samband med den yttre politiken, som man får söka anledningen hvarför kejsarens förtrogne dragit sig tillbaka. Redan från första upprinnelsen af de orientaliska stridigheterna har Persigny orubbligen fasthållit vid tvenne punkter: krig emot Ryssland, och på förhand fattadt beslut att icke med denna makt afsluta fred annat än på sådana vilkor som förminska dess territorialstyrka. I den första punkten har Persigny fått sin vilja igenom; men den andra visar sig ännu säsom oafgjord fråga på Tysklands horisont, och kärleken till, behofvet af freden förmå kejsarens rådgifvare att likaledes anse denna punkt såsom ännu oafgjord, sågom ett ämne att undersöka, att besluta öfver, allt efter sig företeende omständigheter. Nu har Persigny för ingen del velat foga sig efter denna åsigt eller dela ansvaret för det förlamande inflytande, som den kan utöfva, icke blott på de diplomatiska förhandlingarne, utan äfven på de militära operationerna. Sc der hvarföre han lemnat ministeren. Detta är tredje orsaken. Den står i samband med den yttre politiken. I afseende på denna tredje version tillfogar man, att ett uppträde mellan Persigny och hans kolleger egt rum i konseljen och att detta uppträde varit alltför häftigt för att Persigny skulle kunna fortfara att sitta i ministeren tillsammans med dem. Jag har hittills inskränkt mig att blott berätta. Jag torde nu böra öfvergå till betraktelser. Till en början får jag då förklara, att jag tror det den färg man tillägger hr de Persignys känslor och åsigter i de punkter om hvilka jag talat (undantagandes adelsutnämningarne, derom jag ej har ringaste kännedom), jag tror, säger jag, att denna färg är den rätta; men den frågan, på hvilka grunder man kan komma att underhandla med Ryssland, synes mig alltför invecklad och isynnserhet alltför afläggen från sitt afgörande, för att hon skulle kunnat i konseljen hafva föranledt denna värma, som endast det närvarande förmår åstadkomma, och hvilken, påstår man, skall ha framkallat en anledning för Persignys och hans kolleger att ovilkorligen åtskiljas. Hr de Persignys afgång synes mig således verkligen ha föranledts af den officielt angifna orsaken, ehuru de äfven påpekade motiverna måhända bidragit att stadfästa honom i sitt beslut, — dock menar jag härvid dessa motiver i allmänhet, utan att det som har afseende på freden med Ryssland får anses hafva, såsom man påstår, utöfvat något större inflytande än de öfriga. Vare härmed huru som helst, så medförer emellertid hr de Persigny vid sin afgång goda vittnesbörd af dem, från hvilka de som mest hedra honom, nemligen från sina politiska motståndare. Trohet mot den opinion man omfattat, denna må nu vara hvilken som helst, är i våra dagar en nog sällsynt egenskap för att förtjena berömmas hos alla hvilka visat prof derpå. Tidningen Union,, som visserligen icke hyser några sympatier för Persignys idger och åsigter, egnar i dag sitt erkännande åt deras fasthet och redbarhet, och jag tillägger, att bland alla de män, som omgifva