hvars innehåll. man ej känrer.-; Utskottet talar on privatbanker, dock ej om de som nu finnas utan on dem som komma skola, hvars blifvande utseende in gen bar nägon aning om, då nägon lagstiftning 7fö! dem ännu ej finnes uppgjord. Talaren vill sälund: först hafva denna färdig och sedan besluta. Talarer utvecklade derefter den satsen, att det är statens skyldighet att se till, att den enskilde ej blir lurad Privatbanker kunna finnas utan att utgifva sedlar oc! habs tro är det, att privatbanker böra röra sig med riksbankens mynt. Doktor Björkman förenade sig i de af professor Agardh uti dess reservat:on uttalade äsigter. Professor Agardh. Här är ej fråga om nägot an nat än om man skall hafva en eller flere sedelutgifvande banker. Bedömandet af denna fråga beror pr begreppet af sedel och har man det klart, kän man a priori fatta sin äsigt. Mynt är ej annat än den godtyckliga mätaren af varans värde, liksom alnen af dess längd, och liksom det är nödvändigt att hafva en längdmätare, mäste man äfven hafva en värdemätare, hvars första representant blef guldet. Men i den män industrien fortskred yppade sig behofvet af artificiella värdemätare och på så sätt uppkomma sed larne. Då staten tillåter sådane värdemätare, hvilka det är statens pligt att uppehälla, måste den äfven tillse deras gedigenhet. Deraf deducerar jag statens skyldighet att bedrifva sedelutgifningen, emedan den ej kan kontrollera andras åtgöranden dervid. Genom framdragande af exempel från England, der privatbankerna voro nära att störta den engelska banken, om denne ej fätt kraftiga understöd af franska och bamburgska bankirhus, och genom sir Robert Peels lagstiftning att ej flere sedelutgifvande banker i England skulle få finnas, jemfördt med Ludvig Filips insigtfullaste finansministers likartade äsigter och Jacksons i Amerika utfsrdade banklag, stärkes tal. i sin öf vertygelse att ej mera än en med skyldighet af mynt värdets upprätthållande förbunden bank bör finnas. Tal. fann uti räntans i England fluktuerande frän 2 till 8 procent dä den deremot i Frankrike, der inga privatbanker finnas, utgör blott !,—,, ytterligare ett skäl för sin äsigt. I den juridiska sidan af frägan, förenade sig tal. med biskop Genberg och yrkade derjemte äterr2miss. Doktor Nordlander instämmer i professor Agardhs reservation och vitsordar de stora svärigheter som förorsakas af de i Norrland riksmyntet helt och hället utträngande privatbankssedlarne. Ho:ipredikanten Hasselroth förenar sig med biskop Genberg och anser det i Norrland beskrifna lidande vara nog för att pästå det privatbankerna skadat. Tal. känner för öfrigt att förluster gjorts derigenom, att län förfallit vid lånekontoret i Götheborg, ehuru penningar, privatbanksedlar nemligen, de enda som funnos uti orten, blifvit inskickade; men hvilka ej utan agio kunnat utvexlas. Riksarkivarien Nordström: Talarens yttrande om oviljan mot privatbankerna hade sin grund uti de omdömen om dem, som gifvit sig luft ej allenast i nu förevarande motioner, utan ock vid andra tillfällen och serskildt uti sednaste riksdagsförhand.ingar, då motioner om filialbankerna väcktes och privatbankerna förklarades vara till och med hatade. Talaren kunde derföre ej inse, hvarför dep sednaste talaren funnit sig af sagda yttrande uppmaoad att sätta sig i personlig försvarsställning. Dei vore ju blott fråga om saken, icke om personer. En annan föregäende talare som äfven synes icke vara sedelutgifvande privatbanker bevågen, har meddelat en historik om denna sedelutgifnings tillkomst. Dervid är väl intet att anmärka, då han ej kunnat påstå, att en sådan sedelutgifning skulle vara i strid med grundlag, och hvad han i öfrigt anfört hör icke till den fråga, omkring hvilken öfverläggningarne nu vända sig. Ytterligare har en annan talare sökt vederlägga mitt yttrande om utmärkta statsmäns åsigter, rörande sedelutgifningen, genom att äberopa de åsigter presidenten Jackson och sir Rebert Peel härutinnan skulle hafva hyst. Haäremot må erinras, att, ehuru presidenten Jackson var en stor generai, det allmänt erkännes att han ej var lika stor financeman, och han: mindre klokt beräknade ätgärder vid det stora bankkrig som är 1836 utbröt i Norra Amerika och äfven verkade på Europa, hafva blifvit ansedda såsom bevis derpå. Afven dessa krig hade sammanhang med de amerikanska bankernas sedelutgifning, men icke sitt upphof deruti att de utgåfvo sedlar, men väl deruti, att de genom felaktiga lagar voro berättigade att utgifva sedlar utan tillräckliga garantier för deras inlösen. Hvad sir Robert Peels enskilda mening om sedel utgifning angår, tilltror jag mig icke att yttra mig dero.n. Men vid uppmärksamt studium af de förslag, han år 1844 förelade parlamentet i London, vill det synas, som hade äfven de inskränkningar i sedelutgifuingsrätten, han då förordade, sin egentliga anledning uti de engelska bankkriserna under de närmast föregående ären. Han ville likväl visserligen icke utdöma privatbankerna, utan endast inskränka sedelutgifningen till ett visst belopp. Men i hög grad anmärkningsvärdt är, att sedan dessa inskränkningar genom banklagen af år 1844 blifvit beslutade, en ny bankkris år 1847 inträffade, som förmädde parlamentet att just i afseende å sedelutgifningen suspendera kraften af 1844 ärs lag; hvilket, såsom andra utmärkta engelska financemän äfven sedermera i tryck yttrat, visar att dessa inskränkuviogar ej befunnos vara ändamålsenliga. De många och svåra bankkriser, som egt rum i vårt land, hafva alla ait tacka riksbanken för sin uillkomst. Men säkert är, att om sedelutgifvande privatbanker med invexlingsskyldighet mot silfver då bade funnits, krisernas följder då icke kunnat blifva så förstörande. Emellertid om allt detta vore nu egentligen ej fråga, utan om privatbankernas rätt att få existera. Det vore denna rätt till existens, talaren ville försvara, och uti ändamålsenliga lagar söka erforderliga garantier mot sedelutgifningens missbruk. Fortfor att yrka bifall ä betänkandet. Professor Selander fann i betänkandet ett hysteron proteron, och yrkat äterremiss. Till hvilka meningsasigter de öfriga talarne i denna fråga höra, utvisar lördagens referat. Utgängen af denna fråga är förut bekantgjord.