sådant, hemställler talaren att ständet ej mätte förha sta sig med sittt bifall, utan vidhälla 1548 ärs beslut Talaren avser ttiden dertill ganska dyrbar, dä privat bankernas inflyytande med hvarje riksdag ökar sig I annat fall skiall man snart se sig omsnärjd af ett nät, för hvars !brytande behöfs både Svea och Göthe lejons förenade kraft. Prosten Gellerrstedt. Fördelen af ett ensamt mynt, som i kronans uppbörd kan emottagas, visade talarer af exempel frän Norrland, der bristen på riksmynt skall vara så stor att på exekutiv auktion uppbörds mannen mäst försälja i mät tagne privatbankssedlar, allt till den skattskyldiges stora förlust. Att vinna ett tillförlitligt mynt, syfta föregående beslut och nuv väckta motioner; derföre anser talaren ståndet värdigt att vidblifva förut fattade beslut, såvida någon continuitet skall finnas i de financiella förhällandena. Afser man riksbankens förmäga att ensam öfvertaga penniingerörelsen, är den större nu än förr, då den metallisska valutan är den största den nägonsin varit. Talaaren vill dock. att privatbankerna skola ersättas genoma filialbanker, der bankens tillskott ut gör blott :?, aaf summan, då länekontoren fordra af banken hela ddess rörelsekapital och derjemte draga dyrare förvaltnningskostnader. Genom filialbankers tätare spridandde i landet skulle äfven talet om riksbankens monoppol tystna, dä både aktieegarne och läntagarne af -. dem hade fördel. I samma anda ta lade äfven doktor Sandberg. Riksarchivarieien Nordström: Den stränga ovilja, som både vid och uutom riksdagarne så ofta uttalat sig mot privatbankeerna, hade alltid förefallit talaren oför klarlig. — Privattbankerna äro lagligen oktrojerade stiftelser; ingemn af dem har, så. vidt kändt är, öf verskridit gränsserna för sin befogenhet; ingen af dem har gjort bankirutt; något annat bedrägligt förhållande mot allmänheten har aldrig kunnat någon af dem tillvitas; alla hafva de i sin mån underlättai penningeomsättningen och bidragit till väckelse af lif och rörelse inom sina orter; men icke desto min dre finner man åter nu motioner vara väckta om deras totala afskaffande och dessa motioner äfven inom Bankoutskottet understödda af ett betydligt antal män. De äro inom landet ännu för unga att hafva uppnått höjden af sin utveckling; men i stället för att arbeta på denna utveckling med nit och allvar, vill man på grund af några bristfälligheter i deras nuvarande organisation helt enkelt använda det radikala medlet att tillintetgöra dem. Det är då af vigt att först se till, huruvida denna radikalkur är förenlig med lag. Bankrörelsen är en lucrativ näring. Om lucrativa förmåner och yrken gäller i allmänhet stadgandet i 60 4 R. F., att monopolier till vinning för kronan, korporationer eller enskilda personer ej kunna fast ställas. Bankrörelse kan således ej monopoliseras till uteslutande vinning för riksbanken. Den måste derför stå öppen äfven för andra, som deri vilja för vinst placera sina kapitaler. Men sedelutgifningsrätten, säger man, är riksbanken allena förbehållen, och det är egentligen sedel utgifvande privatbanker, man vill afskaffa. Kastom då åter en blick på grundlagen. Uti 72 R. F. förklaras riksbanken berättigad att allena utgifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Här uti ligger visserligen ett riksbanken förbehållet monopolium ; men hvaruti detta? Icke uti uteslutande rättighet att utgifva sedlar, utan deremot uti rättig heten att uteslutande utgifva sedlar, som må eller, om man så vill, skola erkännas såsom mynt. Det är för den nu förevarande frågans rätta pröf ning af störst vigt, att noga öfverväga anförda grundlagens ori, och följer häraf, att, ehuru riksbanken eger då privilegium att densammas sedlar uti den allmäma rörelsen måste emottagas såsom mynt och lägga betalmingsmeael, ar det Naväl icke andra bankinrättningar förnekadt att äfven utgifva sedlar; men deras sedlar kunna endast få en s.k. frivillig kurs, och beror det således af hvars och ens godtycke, att i betalning emottaga eller tillbakavisa dessa sedlar, allt efter som han för dem hyser förtroende. Ett förbud mot nya privatbankers stiftande, äfven om man derunder endast ville ställa sedelutgifvande privatbanker, ansåg talaren på dessa grunder icke Öfverensstämma med grundlag, och att således en anhålJan af Rikets Ständer, att oktrojer för privatbanker icke vidare måtte af K. Maj:t i nåder meddelas, vore detsamma som att anhålla, att K. Maj:t måtte vidtaga regeringsåtgärder, som med grundlagen voro oförenliga. Detta om dem juridiska sidan af frågan. Grundlagen bör först undergå någon ändring innan privatbanker, vare sig genom civillag eller ekonomisk stadga, kunna upphäfvas. Hvad den fimanciella sidan angår, så äro banksedlar i sjelfva verket ej annat än en särskild art af invisningar, utfärdade af en bank på sin kassa, att inlösas vid anfordran. Det är den stora be qvämlighet de tillskynda cirkulationen, som egentligen höjer dem till invisningar af första ordningen; men mynt blifwa de i sjelfva verket aldrig, hvad än men i sådant afseende må försöka. Uppenbart är emellertid, att bela deras betydelse ankommer derpå, att de alltid punktligt inlösas, och på garantierna för uppfyllandet af denna bankernas skyldighet är det, som lagstiftningens strängaste uppmärksamhet bör fästas. Det är ock sälunda man ötverallt förfarit: statsmännen hafva sökt genom lagar garantera banksedlarnes inlösen, men ingen har förklarat dem böra totalt afskaffas. Det vore bäst att i vårt land göra sammaledes, och tillstyrkte talaren bifall till hvad bankoutskottet uti frågan nu hemställt. Biskop Genlerg ansäg att utskottet bört, mer än som skett, fäta afseende på ständernas förut uttalade önskan, ch vid behandlingen af den kongl. skrifvelsen ej ingå i pröfning om privatbanker skola fortfarande finnas eller icke, utan huruvida riksbanken kunde, om man beslöte dessas upphörande, ersätta dem. Utskotteets resonnemang stöder sig på allt för lösliga skäl, ddå det säger: att riksbanken synes ej kunna suppleerra privatbankerna. En talare har sagt, att några gilttiga skäl till ovilja mot dem ej finnas; åsigterna häropm kunna visserligen vara delade, mer deruti kunna de förenas, att de uti sitt närvarande skick ej börar fortfara; finanskommitten har äfven uttalat detta, coch utskottet har sagt att dessa fel kunna undanrödjas och sålunda erkännt deras tillvaro. Samma talare har safggt att 72 4 regeringsformen ej gifver riksbanken näsgot monopol; jag delar med hohom samma öfvertyrgelse. Genom 1824 ärs förordning eburu af ekonomisk natur, dock genom 1830 ärs banklag adlad till civillag, ega privatbankerna en laglig tillvaro, och det har ej varit fråga om att upphäfva denna lag. Men om dessa lagar berättiga till sedelutgifvande, derom vänder sig tvisten och jag hemställer, om det kan vara klokt att läta banker f:nnas, med sedlar u:an kursering, ty om en sädan sedelut gifnings rätt skall f:nnas, mäste den stödja sig på en civillag och ej på ett ekonomiskt förfogande och ati hvarken 1824 eller 1830 års lagar räcka till en sädan sedelutgifning, visar sig för granskaren af de-. samma. Men om man ser på grunden för detta utgifvande, hvarifrån daterar det sig? Jag önskar jag misstoge mg, men jag tror aut den hvilar på en sjelftagen rätt. Talaren redogjorde härefter för de första uppkomne privatbankerna, huru de började siv rörelse med depositionsbevis eller invisningar på banken, hvilka småningom började gå man och man emellan och att först den tredje eller Stora Kopparbergs enskildsa bank talar om kreditsedlar. Sedan började flere,, och vid följande riksdag uppstod tv:fvel om deras lagliga befogenhet härtill, och man började inse bekhofvet af en civillag, som skulle ordna en sädan röreklse. Efter dennaa öfversigt visar sig, att de cj på dessa grunder kunnoa fortfara, men om de pi andra böra göra det, är här ej fråga om. Skulle jag uttala min enskilda öjfvertygelse, så är den, att statsmakterna lika litet som: de befatta sig med handel eller annan industri böra befatta sig med bankrörelse. För denna sats realiserande uppstå dock mänga svärigheter, såsom sammanskrapandet af så stora kapitaler; ty att runda den på jordbeläning är ett system som kan sifva 11 vinolerier —Häraf fölier fordran nå ban