sådant, hemställler talaren att ständet ej mätte förha
sta sig med sittt bifall, utan vidhälla 1548 ärs beslut
Talaren avser ttiden dertill ganska dyrbar, dä privat
bankernas inflyytande med hvarje riksdag ökar sig
I annat fall skiall man snart se sig omsnärjd af ett
nät, för hvars !brytande behöfs både Svea och Göthe
lejons förenade kraft.
Prosten Gellerrstedt. Fördelen af ett ensamt mynt,
som i kronans uppbörd kan emottagas, visade talarer
af exempel frän Norrland, der bristen på riksmynt
skall vara så stor att på exekutiv auktion uppbörds
mannen mäst försälja i mät tagne privatbankssedlar,
allt till den skattskyldiges stora förlust. Att vinna
ett tillförlitligt mynt, syfta föregående beslut och nuv
väckta motioner; derföre anser talaren ståndet vär-
digt att vidblifva förut fattade beslut, såvida någon
continuitet skall finnas i de financiella förhällan-
dena. Afser man riksbankens förmäga att ensam
öfvertaga penniingerörelsen, är den större nu än förr,
då den metallisska valutan är den största den nägon-
sin varit. Talaaren vill dock. att privatbankerna skola
ersättas genoma filialbanker, der bankens tillskott ut
gör blott :?, aaf summan, då länekontoren fordra af
banken hela ddess rörelsekapital och derjemte draga
dyrare förvaltnningskostnader. Genom filialbankers
tätare spridandde i landet skulle äfven talet om riks-
bankens monoppol tystna, dä både aktieegarne och
läntagarne af -. dem hade fördel. I samma anda ta
lade äfven doktor Sandberg.
Riksarchivarieien Nordström: Den stränga ovilja, som
både vid och uutom riksdagarne så ofta uttalat sig
mot privatbankeerna, hade alltid förefallit talaren oför
klarlig. — Privattbankerna äro lagligen oktrojerade
stiftelser; ingemn af dem har, så. vidt kändt är, öf
verskridit gränsserna för sin befogenhet; ingen af dem
har gjort bankirutt; något annat bedrägligt förhål-
lande mot allmänheten har aldrig kunnat någon af
dem tillvitas; alla hafva de i sin mån underlättai
penningeomsättningen och bidragit till väckelse af
lif och rörelse inom sina orter; men icke desto min
dre finner man åter nu motioner vara väckta om de-
ras totala afskaffande och dessa motioner äfven inom
Bankoutskottet understödda af ett betydligt antal
män. De äro inom landet ännu för unga att hafva
uppnått höjden af sin utveckling; men i stället för
att arbeta på denna utveckling med nit och allvar,
vill man på grund af några bristfälligheter i deras
nuvarande organisation helt enkelt använda det radi-
kala medlet att tillintetgöra dem.
Det är då af vigt att först se till, huruvida denna
radikalkur är förenlig med lag.
Bankrörelsen är en lucrativ näring. Om lucrativa
förmåner och yrken gäller i allmänhet stadgandet i
60 4 R. F., att monopolier till vinning för kronan,
korporationer eller enskilda personer ej kunna fast
ställas. Bankrörelse kan således ej monopoliseras till
uteslutande vinning för riksbanken. Den måste der-
för stå öppen äfven för andra, som deri vilja för
vinst placera sina kapitaler.
Men sedelutgifningsrätten, säger man, är riksban-
ken allena förbehållen, och det är egentligen sedel
utgifvande privatbanker, man vill afskaffa.
Kastom då åter en blick på grundlagen. Uti 72
R. F. förklaras riksbanken berättigad att allena ut-
gifva sedlar, som för mynt i riket må erkännas. Här
uti ligger visserligen ett riksbanken förbehållet mo-
nopolium ; men hvaruti detta? Icke uti uteslutande
rättighet att utgifva sedlar, utan deremot uti rättig
heten att uteslutande utgifva sedlar, som må eller,
om man så vill, skola erkännas såsom mynt.
Det är för den nu förevarande frågans rätta pröf
ning af störst vigt, att noga öfverväga anförda
grundlagens ori, och följer häraf, att, ehuru riks-
banken eger då privilegium att densammas sedlar
uti den allmäma rörelsen måste emottagas såsom
mynt och lägga betalmingsmeael, ar det Naväl icke
andra bankinrättningar förnekadt att äfven utgifva
sedlar; men deras sedlar kunna endast få en s.k.
frivillig kurs, och beror det således af hvars och ens
godtycke, att i betalning emottaga eller tillbakavisa
dessa sedlar, allt efter som han för dem hyser för-
troende.
Ett förbud mot nya privatbankers stiftande, äfven
om man derunder endast ville ställa sedelutgifvande
privatbanker, ansåg talaren på dessa grunder icke
Öfverensstämma med grundlag, och att således en anhål-
Jan af Rikets Ständer, att oktrojer för privatbanker
icke vidare måtte af K. Maj:t i nåder meddelas,
vore detsamma som att anhålla, att K. Maj:t måtte
vidtaga regeringsåtgärder, som med grundlagen voro
oförenliga.
Detta om dem juridiska sidan af frågan. Grund-
lagen bör först undergå någon ändring innan pri-
vatbanker, vare sig genom civillag eller ekonomisk
stadga, kunna upphäfvas.
Hvad den fimanciella sidan angår, så äro bank-
sedlar i sjelfva verket ej annat än en särskild art
af invisningar, utfärdade af en bank på sin kassa,
att inlösas vid anfordran. Det är den stora be
qvämlighet de tillskynda cirkulationen, som egent-
ligen höjer dem till invisningar af första ordningen;
men mynt blifwa de i sjelfva verket aldrig, hvad än
men i sådant afseende må försöka. Uppenbart är
emellertid, att bela deras betydelse ankommer derpå,
att de alltid punktligt inlösas, och på garantierna för
uppfyllandet af denna bankernas skyldighet är det,
som lagstiftningens strängaste uppmärksamhet bör fä-
stas. Det är ock sälunda man ötverallt förfarit:
statsmännen hafva sökt genom lagar garantera bank-
sedlarnes inlösen, men ingen har förklarat dem böra
totalt afskaffas. Det vore bäst att i vårt land göra
sammaledes, och tillstyrkte talaren bifall till hvad
bankoutskottet uti frågan nu hemställt.
Biskop Genlerg ansäg att utskottet bört, mer än
som skett, fäta afseende på ständernas förut utta-
lade önskan, ch vid behandlingen af den kongl. skrif-
velsen ej ingå i pröfning om privatbanker skola fort-
farande finnas eller icke, utan huruvida riksbanken
kunde, om man beslöte dessas upphörande, ersätta
dem. Utskotteets resonnemang stöder sig på allt för
lösliga skäl, ddå det säger: att riksbanken synes ej
kunna suppleerra privatbankerna. En talare har sagt,
att några gilttiga skäl till ovilja mot dem ej finnas;
åsigterna häropm kunna visserligen vara delade, mer
deruti kunna de förenas, att de uti sitt närvarande
skick ej börar fortfara; finanskommitten har äfven
uttalat detta, coch utskottet har sagt att dessa fel kunna
undanrödjas och sålunda erkännt deras tillvaro. Samma
talare har safggt att 72 4 regeringsformen ej gifver
riksbanken näsgot monopol; jag delar med hohom
samma öfvertyrgelse. Genom 1824 ärs förordning ebu-
ru af ekonomisk natur, dock genom 1830 ärs banklag ad-
lad till civillag, ega privatbankerna en laglig tillvaro,
och det har ej varit fråga om att upphäfva denna
lag. Men om dessa lagar berättiga till sedelut-
gifvande, derom vänder sig tvisten och jag hemstäl-
ler, om det kan vara klokt att läta banker f:nnas,
med sedlar u:an kursering, ty om en sädan sedelut -
gifnings rätt skall f:nnas, mäste den stödja sig på en
civillag och ej på ett ekonomiskt förfogande och ati
hvarken 1824 eller 1830 års lagar räcka till en sä-
dan sedelutgifning, visar sig för granskaren af de-.
samma. Men om man ser på grunden för detta ut-
gifvande, hvarifrån daterar det sig? Jag önskar jag
misstoge mg, men jag tror aut den hvilar på en
sjelftagen rätt. Talaren redogjorde härefter för de
första uppkomne privatbankerna, huru de började siv
rörelse med depositionsbevis eller invisningar på ban-
ken, hvilka småningom började gå man och man
emellan och att först den tredje eller Stora Koppar-
bergs enskildsa bank talar om kreditsedlar. Sedan
började flere,, och vid följande riksdag uppstod tv:f-
vel om deras lagliga befogenhet härtill, och man bör-
jade inse bekhofvet af en civillag, som skulle ordna
en sädan röreklse.
Efter dennaa öfversigt visar sig, att de cj på dessa
grunder kunnoa fortfara, men om de pi andra böra
göra det, är här ej fråga om. Skulle jag uttala
min enskilda öjfvertygelse, så är den, att statsmakterna
lika litet som: de befatta sig med handel eller annan
industri böra befatta sig med bankrörelse. För denna
sats realiserande uppstå dock mänga svärigheter, så-
som sammanskrapandet af så stora kapitaler; ty att
runda den på jordbeläning är ett system som kan
sifva 11 vinolerier —- Häraf fölier fordran nå ban-