STOCKHOLM, den 27 Juni. Tidt och ofta innehålla utländska tidninar artiklar om vår politiska ställning, och inder sednaste tiden har man gått så längt, tt man betecknat vårt aktiva deltagande i yostmakternas strid mot Ryssland såsom nära restående. Vi hafva icke återgifvit dessa artiklar, emedan de utgått från alldeles oriktiga antaganden. Uti ettaf de sednaste numrorna af Independavce Belge, hafva vi dock lunnit en uppsats om Sverge af en pariserkorrespondent, som 1 allmänhet visat sig vara ära förtrogen med kabinettspolitiken och derföre förtjenar uppmärksamhet. Uppsatsen lyder sålunda: Paris den 16 Juni. Flertalet af tidningar i Paris, London och de stora tyska städerna hafva sedan någon tid ofta sysselsatt s Imänheten med Sverges ställning och beslut unCer den närvarande krisen. De hafva framställt detta land säsom redo att inträda i koalitionen mot Ryssland, för detta ändamål bedrifva underhandlingar med Frankrike och England, sarht färdigt att uaderteckna en traktat med dessa makter. Jag här för min del aldrig för er omtalat dessa rykten, vare sig att de framställde sakerna säsom mer eller mindre framskridna, eller att de förkunnade dem sägom mer eller mindre tillförlitliga, emedan jag icke tycker om att sysselsätta mig med annat än verkliga fakta eller ock att undersöka och diskutera eventualiteter, dervid jag dock vill uttryckligen framställa dem säsom sådana samt med förnuft och logik afviga sannolikheterna. Men de utspridda underrätelserna, att Sverge skulle genast eller ganska snart komma att verksamt uppträda, hafva under de sednare dagarne blifvit mer bestämda och uppgifvits säsom mer tillförlitliga. Telegrafdepescher hafva till och med formligen förkunnat undertecknandet af den traktat, som skulle förena Sverges stridskrafter med Frankrikes och Englands. Tiden synes mig således vara inne att ädagalägga hvad som verkligen är sann. Jag är visserligen längt ifrån att underskatta styrkan och gagnet af den medverkan, som Sverge skulle kunna egma de förbundna makterna. Vi se i detta laad ett eldigt, stolt, energiskt folk, en talrik, skicklig, väl organiserad, väl disciplinerad, tapper och kraftfull arm6, en intelligent och patriotisk styrelse. Vi fiona der äfven bittra minnen, en liflig förtrytelse, ännu smärtfulla sär, en rättmätig otälighet och ett rättmätigt begär att få utkräfva vedergällning, samt en fast tillförsigt om den vigtiga roll som tillkommer landet i ett allmänt krig mot Ryssland. Men detta sednare förhållande, hvilket icke är det minstt vigtiga, är just det som bjuder Sverge den yttersta I: försigtighet och gör det till en pligt för de förbundna ) i makter, med hvilka det en dag, då tiden är inne, kan komma att förena sig, att respektera dess nödvändiga varsamhet. Jag vill förklara mig närmare. Det geografiska lige, som under närvarande krig ger Sverge en särskild styrka och vigt, utgör ock dess fara. Man vet att Östersjön under några månader kommer att tlllslutas och länge förblifva stängd för de förbundna flottorna. Det måste medgifvas, att det i öfrigt är föga sannolikt det de under innevarande kampanj hinna utföra sitt värf mot Ryssand. Bör då Sverge ställa sig i den belägenhet, att, efter den engelskfranska flottans afsegling, finna sig utsatt för öfverfall af Rysslands väpnade styrka? Skulle dess folks och dess armåes tapperhet, huru stor den än må vara, kunna motväga och komma oss att blunda för det ofantliga uti skillnaden i de materiella resurserna? Skulle det icke nedtryckas under antalets tyngd? Vore det välbetänkt, vore det gagneligt för Frankrikes och Englands sak, att af Sverge begära detta offer och att förmä det dertill? Säkerligen icke. Man får icke brådstörta händelserna och gagnlöst förslösa de krafter, som sednare kunna blifva af det största värde. Först då dess tidunkt är inne, skall Sverge inträda i rörelsen, såsom sterrike och Preussen för närvarande göra det. Ni torde päminna er, då Frankrike och England för tre till fyra mänader sedan hade förklarat krig, huruledes de otäliga pariseroch londonertidningarne sökte förmå Österrike att genast förena sig med de tvenne makterna, förebrådde det bittert, häftigt dess overksamhet och hvad de kallade dess otacksamhet, ni torde påminn er, säger jag, det jag dä lade i dagen, att jsterrikes varsamhet och bemödanden att vinna tid ej utgjorde svaghet och obeslutsamhet, utan den af dess ställning föreskrifna klokhet och försigtighet. Jag fästade tilibörligt afseende vid de vigtiga förkhållanden, som gjorde en brytning med Ryssland smärtsammare och svårare för Österrixe, än för Frankrike och England. Jag påstod emellertid, att Österrike, sombestämdt ogillade Rysslands företag, skulle ovilkorligen ryckas hän till denna brytning genom logiken i sin politik, genom sin på förnuftsslut byggda uppfattning af den europeiska ordningens kraf, genom de tyska intressenas fordringar. Men jag framhöll tillika, att förutom de moraliska förbåilanden, som ålade Österrike att försöka ännu nägra sista fredsbemödandenr, förefunnos äfven skäl, grundade på dess materiella lige, hvilka icke tilläto Österrike att förklara krig lika snart som Frankrike och England. För dessa sednare makter utgjorde krigsförklaringen det officiella tillkännagifvandet om rustningar, som några ader sednare skulle ställa armerna på slagfältet. För Österrike, hvars gräns sträcker sig längs det ryska rikets provinser, der de starkaste armåer funnos sammandragna, och längs turkiska provinser, inkräktade af andra armeer, — för Österrike, som sålunda befinner sig i omedelbar beröring med Ryssland och så att säga inom kanonhäll för detsamma, hade det varit effektift krig redan dagen efter krigsförklaringens utfärdande. Borde väl Österrike hasta åstad att sålunda ensamt bära tyngden utaf ett krig af europeiskt intresse? Borde Frankrike och England önska det? Var det icke fördelaktigare för alla; att Österrike väntade tilldess Frankrike och England huunit rycka fram, d. v. s. att Österrike gaf sig ästad sednare, för att komma fram samtidigt, så att på detta sätt alla ansträngningar blefvo kraftigare förenade? Sådana voro i sjelfva verket både Österrikes och de förbundna makternas åsigter och besiut. Jag kan med all trygghet säga er, att de allierade icke blott utan all orålighet åsägo Österrikes uppskof med sina rärelser och deremot icke gjorde nägon invändning, utan tvärtom fullkomligt billigade detsamma och med förtroende afvaktade att Österrike sjelf skulle bestämma gränsen derför. Jag kan försäkra er, att den fullkomligaste samdrägt ej en enda dag upphört att råda mellan de makter, som redan öppet deltogo i kriget, och det ännu afvaktande Österrike, som för närvavande — enligt hvad allt antyder — står färdigt att i sin tur deltaga deri. Nåväl, enahanda skall förhällandet blifva med Sverge. Äfven detta rike utgör en pjes på det schackbräde, hvarpå emellan Europa och Ryssland utföres ett omätligt och afgörande parti. Men denna pjes skall sättas i rörelse först på det angifna ögonblick då det kan ske med någon fördel. Liksom för Österrike, kommer äfven för detta land handlingens dag och värf.