AUTVERGIRTIPIGREITLT: Prosten Qviding erhöll först ordet, och granskade i tt skriftligt: anförande nu gällande plakat och der: öreslagna författningen. Han hade ej i plakatet kunoat finna något förbud mot husanduktien; men denna örfattning skiljer visserligen mellan husandakt och sudstjenst. Då det befrämjar den förra, som en privat akt, förbjuder det deremot, i öfverensstämmelse med Guds ord och våra symboliska böcker, den ofentliga handlings, som kallas gudstjenst, hållande af innan än den som till predikocmbetet är berättigad. Hvad den föreslagna författningen beträffar, har den visst en förtjenst deruti att den ej talar om gudstjenst; men ett fel ligger deruti att den ej närmare definierar hvad den menar med andaktsöfningar. Ett nediragande af så höga ting som religionssaker ligger ifeen uti utskottets fästande afsitt författningsförslag 4 1809 års upprorslag, och då utskottet ej omnämner åvad det i sin första menar med kristlig husandakt, och då sammanställningen med de följande stadganderna gifver tillkänna att den satsen står qvar, att en lekman, blott han har ett ledigt munföre, kan göra sig till en uttolkare af andliga saker, kunde talaren ej gilla förslaget, utan framställde ett motförslag, hvars hufvudgrunder syntes vara: att gudstjenst, som äras med sång, predikande, utdelande af nådemedlen, bör vara förbjuden; men gemensam andaktsöfning med bön och läsande af renläriga andaktsböcker tilläten. Riksarkivarien Nordström utvecklade härefter, uti ett glänsande föredrag, anledningarne till plakatets ippkomst, dess fel och den föreslagna författningens förtjenster. Då efter reformationen religionen nedrallit till ett tomt formaliserande, och, under teolosernas och filosofernas kalla spekulerande, stridigheter uppstått, hvars förmedlande man genom Coneordiaormen sökte bereda, börjadebehofvet af ett varmare religiöst lif allt mer och mer gifva sig ti lkänna, och fann under tidens utveckling uti den fromme Phil. J. Spener en ifrig förfäktare. Till åhörande af han: sollegia pietatis strömmade oräkneliga massor, och sedan de unge vid universiteterna med Francke i spetsen gifvit näring åt det religiösa behofvet, var pietisternas sekt snart färdig. Denna i sin början lof värda förening började efter ej så lång tid taga en missriktning, desto lättare som den religiösa känslan var dess nästan enda ledare. Religiöst pjunk, deras 1 en påstädd botkramp grundade omvändelse, läran att endast pånyttfödde lärare kunde förvalta helgedomen, säfvo dem hugg på sig och vände regeringarnes uppmärksamhet och ovilja emot dem, som slutade i desas religiösa verksamhet inskränkande författningar. 3å spridde sig deras lära och med den förbudet till våra Östersjö-provinser, och i början på 1690-talet itkom i Sverge den första författning i detta ämne, som sedermera förändrades, sä att 1726 års konvenikelplakat fick sin fortfarande form. Öfver detta plasats, efter nuvarande omständigheter, stora brister insäg sig talaren ej behöfva orda; det hade deron: calat tillräckligt sjelft. Tal. öfvergick härefter till en sranskning af den föreslagna förfastningen, dervia aan, bland annat, förnämligast höll sig vid skilnader nellan utskottets och professor Brings uti dess reserzation framställda. Denna skilnad består deruti, at utskottet tillåtit att lekman må, efter anmälan hos pastor, hålla religiösa sammankomster, och att pastor, först då han finner att något irrlärigt dervid förkun aas, må, efter föregången undervisning och förmaning, förbjuda föredragets fortsättande. Professor Brings örslag deremot innehåller, att, om omständigheterna lertill föranleda, må kyrkoherde kunna tilläta lekman, som för gudsfruktan och utmä:kt kristendomskunskaj .f honom känd är, att vid sammankomst för andakts öfning utom kyrkan vara ledare. Den af professor Briog uttalade åsigt bestriddes af talaren, som faon len stridande mot den protestantiska kyrkans grundsats, som icke blott anser bibelläsning loflig, utan uäfven uppmuntrar till forskning i religiösa saker. Domprosten Thomander utvecklade än vidare vår kyrkas pröfningsrätt i religionssaker, och bestred der Bringska åsigten att lekman ej har rätt att utlägga Guds ord. För sin åsigt bemtade talaren stöd både ar den heliga skrift och ur bekännelseskrifterna, af hvilkas innehåll flera ställen citerades med dess latinska version, för att ej, af det erkännande af lekmannens rätt till det allmänna prestadömet, som deruti uttalades, förvilla åhörarne, våra väoner läsarne säsom tal. yttrade). Det ordinerade presterskapet är :j till för att monopolisera Guds ord, för att hindrs andra läsa, förstå och utlägga detsamma, utan för att staten må vara förvissad aw någon dertill dokumen cerad måtte finnas. Häruti hgger just skilnz2den meltan vår kyrka och den katolska, frän hvilken vi för ienna orsak lösgjort oss. Guds ord fordrar att det skall förkunnas, att säkramenterna skola utdelas; men len fordrar ej biskopar och klerker. Omnes Christiani sunt sacerdotes, säger Melancton, och det är ej blott en samvetspligt, utan äfven en juridisk förbindelse att inbördes förmana hvarandra. Utom det att det ligger något mot protestantismen siridande uti professor Brings förslag, är det äfven stötande att prest, på sätt professorn föreslår, skall utfärda bevis på gudsfruktan; på religionsinsigter kan det väl låta sig göra, men hvad gudsfruktan beträffar, är det väl len, hvilken pröfvar hjertan och ransakar njurar, som let allena känner; men om det skulle lyckas att få fatt på en sädan lekman, fär ban blott en eller par sänger uppträda; öoskar han vidare fortsätta med sina sndeliga kollegier och församlingen har behof häraf, då skall den der vidlyftiga korrespondensen med koncraktsprost och konsistorium, förklaringar och utlätanden börja. Icke gär det an att sådana preventiva lagar finnas, att derföre, om jag ej kan visa hvaraf jag på ett år skall lefva, jag skall följas af bevakaing, för att hindras att stjäla; likaså kan man väl 2j hindras att tala om Guds ord derföre attjag ej är teologie kandidat, eller åtminstone tagit stora teologen. Genom sädana preventiva lagar kunde man visserligen bli qvitt alla fuskare ireiigionssaker, de måt:e vara med eller utan prestkragar; men lika litet som samhället och dess lag har rätt att presupponera och lerpå behandla mig som tjuf derför att jag är fattig, lika litet kan man stadga förbud för religionssammankomster, för att der irrläror möjligen kunna spridas. När sädant inträffar, är lagens tid att träda emellan, och författvingen har tänkt derpå; derföre villstyrkte tal. bifall till betänkandet. Professor Bring ansåg att genom antagande af förslaget samhällsupplösande oordningar skulle blifva följden. Hela vär kyrko-ordning hvilar på den grundsatsen, att predikoembetet och sakramenternas förvaltaing i församlingen är, på grund af gudomlig instifelse, åt presterskapet anförtrodd. 14:e artikeln af Augsburgiska bekännelsen säger äfven att ingen må publice docere utan att vara rec.e vocatus. Utaf församlingens rätt att kalla, ifall presten missvärdar sivu embete, följer ej individens att uppträda som lärare, och predikoembetet är till för att lemna den säkraste borgen att dessa vigtiga medel ej skola vanhelgas. Man bar talat om att faran för katolicism vore så stor; men det finns en annan fara i vära dagar, den nemligen att accentuera individens subjektiva rätt och sätta den framtör kyrkans objektiva. Om utskottets förslag sålunda vinner framgång; om hvar och en, buru oskicklig och obepröfvad ban än må vara, får rätt att samla större eler mindre menigheter om sig, utan ritt för presten att hindra sådana lär serksamhet, så länge de icke predika uppenb irrläror; då kan presten ej längre ansvara för det sätt hvarpå deras församlingar andligen bespisas, och e-embetet blir sålunda ryckt ur hans hand, för ycketals utdelas åt de hvarandra skyndsamt efdande, till ordets rätta förkunnande oduglige, rne, kriog hvilka dagens v kunna samla cc kingrade menigheterna. — anhållan alt ståndet derom måtte fören talaren afslag ä utskottets och bifall nn Borgar t n Plenum i går efton. h Följande stalsutskottets utlitanden godkändes: N:o 15, afstyrkande af K. M. ifrågasatt förslag om Kal5 Jäns fördelning i tvenne län; N:o 146, tillstyrån 100 förhöjning af länsmän 10 rdr: No 147, t Inf as I nm