AUTVERGIRTIPIGREITLT:
Prosten Qviding erhöll först ordet, och granskade i
tt skriftligt: anförande nu gällande plakat och der:
öreslagna författningen. Han hade ej i plakatet kun-
oat finna något förbud mot husanduktien; men denna
örfattning skiljer visserligen mellan husandakt och
sudstjenst. Då det befrämjar den förra, som en pri-
vat akt, förbjuder det deremot, i öfverensstämmelse
med Guds ord och våra symboliska böcker, den of-
entliga handlings, som kallas gudstjenst, hållande af
innan än den som till predikocmbetet är berättigad.
Hvad den föreslagna författningen beträffar, har den
visst en förtjenst deruti att den ej talar om gudstjenst;
men ett fel ligger deruti att den ej närmare definie-
rar hvad den menar med andaktsöfningar. Ett ned-
iragande af så höga ting som religionssaker ligger
ifeen uti utskottets fästande afsitt författningsförslag
4 1809 års upprorslag, och då utskottet ej omnämner
åvad det i sin första menar med kristlig husandakt,
och då sammanställningen med de följande stadgan-
derna gifver tillkänna att den satsen står qvar, att en
lekman, blott han har ett ledigt munföre, kan göra
sig till en uttolkare af andliga saker, kunde talaren
ej gilla förslaget, utan framställde ett motförslag,
hvars hufvudgrunder syntes vara: att gudstjenst, som
äras med sång, predikande, utdelande af nådemedlen,
bör vara förbjuden; men gemensam andaktsöfning med
bön och läsande af renläriga andaktsböcker tilläten.
Riksarkivarien Nordström utvecklade härefter, uti
ett glänsande föredrag, anledningarne till plakatets
ippkomst, dess fel och den föreslagna författningens
förtjenster. Då efter reformationen religionen ned-
rallit till ett tomt formaliserande, och, under teolo-
sernas och filosofernas kalla spekulerande, stridighe-
ter uppstått, hvars förmedlande man genom Coneordia-
ormen sökte bereda, började- behofvet af ett varmare
religiöst lif allt mer och mer gifva sig ti lkänna, och
fann under tidens utveckling uti den fromme Phil. J.
Spener en ifrig förfäktare. Till åhörande af han:
sollegia pietatis strömmade oräkneliga massor, och
sedan de unge vid universiteterna med Francke i spet-
sen gifvit näring åt det religiösa behofvet, var pieti-
sternas sekt snart färdig. Denna i sin början lof
värda förening började efter ej så lång tid taga en
missriktning, desto lättare som den religiösa känslan
var dess nästan enda ledare. Religiöst pjunk, deras
1 en påstädd botkramp grundade omvändelse, läran att
endast pånyttfödde lärare kunde förvalta helgedomen,
säfvo dem hugg på sig och vände regeringarnes upp-
märksamhet och ovilja emot dem, som slutade i de-
sas religiösa verksamhet inskränkande författningar.
3å spridde sig deras lära och med den förbudet till
våra Östersjö-provinser, och i början på 1690-talet
itkom i Sverge den första författning i detta ämne,
som sedermera förändrades, sä att 1726 års konven-
ikelplakat fick sin fortfarande form. Öfver detta pla-
sats, efter nuvarande omständigheter, stora brister
insäg sig talaren ej behöfva orda; det hade deron:
calat tillräckligt sjelft. Tal. öfvergick härefter till en
sranskning af den föreslagna förfastningen, dervia
aan, bland annat, förnämligast höll sig vid skilnader
nellan utskottets och professor Brings uti dess reser-
zation framställda. Denna skilnad består deruti, at
utskottet tillåtit att lekman må, efter anmälan hos
pastor, hålla religiösa sammankomster, och att pastor,
först då han finner att något irrlärigt dervid förkun
aas, må, efter föregången undervisning och förmaning,
förbjuda föredragets fortsättande. Professor Brings
örslag deremot innehåller, att, om omständigheterna
lertill föranleda, må kyrkoherde kunna tilläta lekman,
som för gudsfruktan och utmä:kt kristendomskunskaj
.f honom känd är, att vid sammankomst för andakts
öfning utom kyrkan vara ledare. Den af professor
Briog uttalade åsigt bestriddes af talaren, som faon
len stridande mot den protestantiska kyrkans grund-
sats, som icke blott anser bibelläsning loflig, utan uäf-
ven uppmuntrar till forskning i religiösa saker.
Domprosten Thomander utvecklade än vidare vår
kyrkas pröfningsrätt i religionssaker, och bestred der
Bringska åsigten att lekman ej har rätt att utlägga
Guds ord. För sin åsigt bemtade talaren stöd både
ar den heliga skrift och ur bekännelseskrifterna, af
hvilkas innehåll flera ställen citerades med dess la-
tinska version, för att ej, af det erkännande af lek-
mannens rätt till det allmänna prestadömet, som der-
uti uttalades, förvilla åhörarne, våra väoner läsarne
säsom tal. yttrade). Det ordinerade presterskapet är
:j till för att monopolisera Guds ord, för att hindrs
andra läsa, förstå och utlägga detsamma, utan för att
staten må vara förvissad aw någon dertill dokumen
cerad måtte finnas. Häruti hgger just skilnz2den mel-
tan vår kyrka och den katolska, frän hvilken vi för
ienna orsak lösgjort oss. Guds ord fordrar att det
skall förkunnas, att säkramenterna skola utdelas; men
len fordrar ej biskopar och klerker. Omnes Chri-
stiani sunt sacerdotes, säger Melancton, och det är ej
blott en samvetspligt, utan äfven en juridisk förbin-
delse att inbördes förmana hvarandra. Utom det att
det ligger något mot protestantismen siridande uti
professor Brings förslag, är det äfven stötande att
prest, på sätt professorn föreslår, skall utfärda bevis
på gudsfruktan; på religionsinsigter kan det väl låta
sig göra, men hvad gudsfruktan beträffar, är det väl
len, hvilken pröfvar hjertan och ransakar njurar, som
let allena känner; men om det skulle lyckas att få
fatt på en sädan lekman, fär ban blott en eller par
sänger uppträda; öoskar han vidare fortsätta med sina
sndeliga kollegier och församlingen har behof häraf,
då skall den der vidlyftiga korrespondensen med kon-
craktsprost och konsistorium, förklaringar och utlätan-
den börja. Icke gär det an att sådana preventiva la-
gar finnas, att derföre, om jag ej kan visa hvaraf
jag på ett år skall lefva, jag skall följas af bevak-
aing, för att hindras att stjäla; likaså kan man väl
2j hindras att tala om Guds ord derföre attjag ej är
teologie kandidat, eller åtminstone tagit stora teolo-
gen. Genom sädana preventiva lagar kunde man vis-
serligen bli qvitt alla fuskare ireiigionssaker, de måt:e
vara med eller utan prestkragar; men lika litet som
samhället och dess lag har rätt att presupponera och
lerpå behandla mig som tjuf derför att jag är fattig,
lika litet kan man stadga förbud för religionssam-
mankomster, för att der irrläror möjligen kunna spri-
das. När sädant inträffar, är lagens tid att träda
emellan, och författvingen har tänkt derpå; derföre
villstyrkte tal. bifall till betänkandet.
Professor Bring ansåg att genom antagande af för-
slaget samhällsupplösande oordningar skulle blifva följ-
den. Hela vär kyrko-ordning hvilar på den grund-
satsen, att predikoembetet och sakramenternas förvalt-
aing i församlingen är, på grund af gudomlig instif-
else, åt presterskapet anförtrodd. 14:e artikeln af
Augsburgiska bekännelsen säger äfven att ingen må
publice docere utan att vara rec.e vocatus. Utaf för-
samlingens rätt att kalla, ifall presten missvärdar sivu
embete, följer ej individens att uppträda som lärare,
och predikoembetet är till för att lemna den säkraste
borgen att dessa vigtiga medel ej skola vanhelgas.
Man bar talat om att faran för katolicism vore så
stor; men det finns en annan fara i vära dagar, den
nemligen att accentuera individens subjektiva rätt och
sätta den framtör kyrkans objektiva. Om utskottets
förslag sålunda vinner framgång; om hvar och en,
buru oskicklig och obepröfvad ban än må vara, får
rätt att samla större eler mindre menigheter om
sig, utan ritt för presten att hindra sådana lär
serksamhet, så länge de icke predika uppenb irr-
läror; då kan presten ej längre ansvara för det
sätt hvarpå deras församlingar andligen bespisas, och
e-embetet blir sålunda ryckt ur hans hand, för
ycketals utdelas åt de hvarandra skyndsamt ef-
dande, till ordets rätta förkunnande oduglige,
rne, kriog hvilka dagens v kunna samla cc
kingrade menigheterna. —
anhållan alt ståndet derom måtte fören
talaren afslag ä utskottets och bifall
nn
- Borgar t
n Plenum i går efton.
h Följande stalsutskottets utlitanden godkändes: N:o
15, afstyrkande af K. M. ifrågasatt förslag om Kal-
5 Jäns fördelning i tvenne län; N:o 146, tillstyr-
ån 100
förhöjning af länsmän
10 rdr: No 147, t
Inf as I nm