hvilka den första skulle omfatta både kyrko-
och läroverksärenden, samt utgöras af tvenne
nögre prestmän och en lärare vid universitet
eller elementarläroverk, jemte presidenten,
som skulle vara en lagfaren och lärd em-
betsman.,
Sedan motionären uti den förut meddelade
ristoriska framställningen på det bestämda-
ste skilt emellan de fyra olika arterna af ec-
klesiastikärenden, såsom fordrande hvar för
sig särskilt uppmärksamhet, förefaller det nog
oväntadt att här på en gång finna tvenne af:
dessa sammanslagna, utan att ens något en-
da skäl för detta sammanslående anföres. Vi
kunna icke neka, att just detta sammanslå-
ende af kyrkans och läroverkens angelägenhe-
ter till gemensamt behandlande inom en och
samma afdelning synes oss vara den svagaste
sidan af hr von Hartmansdorffs lag. Det
är icke nog dermed, att kyrkan och lärover-
ken fordra ganska olika egenskaper hos de
personer, som med framgång skola kunna
sköta hvarandras angelägecheter, och att en
förening af dessa egenskaper hos samma per-
soner, efter hvad erfarenheten nogsamt åda-
galagt, är ytterst sällsynt. Hvardera fältet är
dessutom af det vidsträckta omfång, att det otvif-
velaktigt redan af detta skäl fordrar hvar sina
personer för att ändamålsenligt skötas.
Hörtill kommer, att det icke finnes någon
klass inom det svenska samhället, som ihär-
digare motsatt sig tidsenliga förbättringar uti
vårt undervisniogsväsende, än just det högre
presterskapet. Att åt medlemmar af detta
resterskap öfverlemna en ännu större infly-
telse på ledningen af läroverkens angelägen-
aeter, än de redan förut hafva, kunna vi ef-
ter en sådan erfarenhet icke anse särdeles väl-
getänkt. Men att presterskapet blefve öfver-
vägande inom läroverksstyrelscn, när d.ss re-
present nter voro tveane och läroverkens egent-
iga målsman deremot ensam inom afdelnin-
zen, kunna vi icke annat än anse ganska
sannohkt, enär den lagfarne och lärde presi-
denten. som skulle vara ordförande på alla
afa-Iningarne, och således blefve den med sam-
manträden och likartade frågor jemförelsevis
mest betungade af kollegiets samteliga leda-
möter, svårligen torde komma att följa skol-
irendena med den särskilta och oaflåtliga upp-
märksambhet, att föredraganden för läroverks-
målen uti honom funne ett nog pålitligt stöd
för att bilda tillräcklig motv gt emot det pre-
latensiska intresset eller den presterliga en-
sidigheten.
Emot den bestämmelsen, att en kyrkoherde
ov:ikorligen skulle vara föredragande för folk-
skoleärendena kunna äfven de mest grundade
invändningar göras. Presterskapet har tillräck-
ligt, för att icke säga mer än tillräckligt, in-
fiytsnde på folkskoleväsendet i vårt land, ge-
nom kyrkoherdarnes enligt folkskolestadgan
sjelfskrifna ordförandeskap i församlingarnes
skolstyrelser, samt domkapitlens genom sam-
ma stadga anbefallda inseende öfver folksko-
lorna i stiftet, utan att detta in lytande skulle
behöfva eller böra ännu ytterligare stärkas äf-
ven uti en ny instans. Skall folkskolan i
vårt land uppfylla sin bestämmelse, att blifva
något annat, än bott och bart en katekes-
skola, hvartill man på vissa håll synes v-ra
på god väg att vilja neddraga henne, s.
dt icke genom presterskapets ökade in
tande, utan fastmera genom bildade leka
verksammare deltagande uti ledningen a I
nes angelägenheter, som detta skall ske.
Vi tillåta oss härvid att i förbigående åbe-
ropa ett yttrande af en man, som åt folksko-
lans ställning, både i vårt eget och i främ-
mande länder, egnat en närmare uppmärksam-
het, och som både eger nog fördomsfrihet,
för att se hvad henne göres företrädesvis be-
hof, och nog frimodig et, för att öppet uttala
hvad han sett. fir Siljeström, som uti må-
nadsskriften Dagens Häfder fortfarande med-
delar särdeles förtjenstfulla uppsatser om folk-
bildningen, har uti denna tidskrift nyligen
neddelat åtskilliga utdrag ur konsistoriernas
till regeringen senast afgifna treårsberättelser
om folkskoleväsendets tillstånd i riket. Efter
utt uti ecklesiastikdepartementet hafva tagit
oggrannare kännedom af dessa konsistoriella
:mbetsberättelser, hvilka icke finnas på tryc-
ket utgifna, yttrar han om dem det allmänna
omdöme, att konsistorierna uti dessa berät-
telser synas hafva totalt missförstått folk-
skolans hela syftuing och ändamål. Och han
rörklarar närmare, hvad han med detta yt-
trande åsyftat, bland annat med följande ord:
Missförståndet ligger, efter min förmening, uti
den åsigten, som af flere konsistorier blifvit uttalad
och otvifvelaktigt delas af både konsistorier cch pre-
sterskap i allmänhet, att folkskolan hufvudsakligen
;ch förnämligast skall vara att anse säsom en kri-
stendomsskola, det vill med andra ord säga, att ka-
en skulle utgöra det egentliga och förnämsta lä
Amnet. Såsom skäl för denna äsigt anföres natur-
ligtvis religionens öfvervägande betydelse för folkbild-
aiogen — en betydelse, som af ingen, åtminstone
cke af mig, förnekas. Men besynnerligt vore det :
anning, om dess betydelse för allmogen och endas
ör allmogen skulle vara af den beskaffenhet, att der
-entaf måste utesluta, eller till snart sagdt noll redu
cera all annan bildning. Det tyckes verkligen ofta
man i fråga om folket skulle vilja tillämpa ka
Omars bekanta yttrande om Koran och det alex
anudrinska biblioteket, nemligen till den kraft och ver.
n, att religionskunskapen ensam är fullt tillräcklig
den stora massans behof och önskningar. Ja, äf-
önskningar; ty man säger från flere håll — ut
beropade årsberät:elserna förekommer detta på
utskilliga ställen — att allmogen icke synes vara be
nägen för den ökade verldsliga kunskap, som folk.
skolorna ansetts (och af mig anses) ämnade att sprida:
och från somliga orter låter det såsom allmogen skull
frukta en sådan kunskap, såsom möjligen fientlig mo
ien religiösa bildningen. Sådana tankar vittna on
ett stort oförstånd och okunnighet om den sak, hvar
om fråga är; och jag tror att lika litet i denna, sn
a ro brer pA