nom skulle kunna ha antagit form af möjlig-
het eller sanning.
Först af allt tilldrages uppmärksamheten
af denna i vårt land allt motstycke saknande
mur, som förr, med sina fasta, på hvarje
130:de aln uppresta, 60—70 alnar höga, med
skottgluggar fullsatta torn, emellan hvarje af
hvilka ytterligare finnes ett mindre, också
försedt med skottgluggar och tinnar, i en
sträcka af 3600 alnar åt landsidan och af
3000 åt sjösidan, inneslöt och skyddade 12.000
borgare. Nu äro af de 45 tornen blott 38 i
behåll och de flesta af dessa ytterligt skada-
de; muren sjelf är ock på de flesta ställen
nedramlad eller försvunnen, men inbillningen
tycker sig dock ännu i dag se häruppe de
härklädda borgrarne med sina legoknektar,
tappert bestående och afslående månget hett
anfall från någon rofgirig fribytare eller konung,
tycker sig se pilar flyga ut från dessa smala
gluggar och armborst sticka fram bland tin-
narne. I de 5 stora och tjocka portarne är
det för det mesta nu så tystlåtet; men förr,
hvilket bråk med de ymniga köpmansvarorna,
hvilket gny af de här ut- och intågande här-
skarorna, hvilken prakt af furstetågen eller
katolicismens processioner!
Från de få spår, som ännu finnas qvar af
det gamla slottet Wisborg, hvarifrån Severin
Norrby så ofta satt och höll utkik efter krä-
mareskutorna, hvilkas rika laddningar han stal,
beger sig främlingen helt säker till Mynttor-
net, der det stulna guldet och silfret för-
myntades, — och derifrån är det helt nära till
Jungfrutornet. Man vandrar dit genom en
ung all, som planterades efter studenternas
sistr besök i Wisby och derföre kallas stu-
dent-alleen. Till höger bar man en herrlig
rågåker, jemte mullbärsplanteringar, som in-
taga stadens nordvestr hörn, och till venster
muren. Det är härvid som ett af dessa ro-