STOCKHOLM, den 17 Juni. Korrespondens-artikel från krigsteatern vid Donau. (Från Aftonbladets korrespondent.) SiebenbiirgiskWalachiska gränsen). den 2 Juni 1854. Sakernas ställning der nere vid Donau när1 mar sig en kris, som torde med det snaraste medföra betydlig och kanske alldeles oväntad förändring. — Det Lilla Wallachiet är nu alldeles utrymdt af ryssarne, sedan de redan förut fullkomligt utsugit detsamma, och det till den grad, att de arma invånarne icke ens hade qvar vårutsäde för sina åkrar. Med glädje såg Lilla Wallachiets befolkning de sista kossackerna försvinna i aftondimman och önskade dem lycklig resa, äfven då de medtogo det sista af .invånarnes egendom på sina hästar. Ehuru ryssarne utspridt de rysligaste sagor och rykten om turkarne, så gladde man sig dock nästan öfverallt åt de sednares ankomst och sände dem till mötes helsningsdeputationer, som på det humanaste sätt emottogos och I med de mest tröstande försäkringar affärdades. Då de arma invånarne klagade att ryssarne icke blott beröfvat dem deras boskap utan också med våld borttagit deras utsädes-1 spanmål för detta år och, om de ej förmått släpa den med sig, tillochmed förstört den, så läto de turkiska befälhafvarne utdela ibland dem en stor mängd kukurutz (majs), förbjödo på det strängaste all robot eller dagsverksskyldighet, på det att det stackars folket åtminstone ännu måtte hinna odla så mycket, som de behöfde för att tillfredsställa de mest trängande behofven. Så gjorde den blinda hedningen, som wallacherna eljest kalla turken; den kristna brodern, som kommit för att befria dem från det turkiska slafvericts I ok, hade utplundrat, skinnat och misshandlat dem samt störtat dem i det största elände. Märkvärdigt är det att se huru redan under detta krig ofta de aldratrognaste kristna hafva uppfört sig hedniskt och de mahomedanska hedningarne deremot visat sig kristliga. Då general Liprandi aftågade från Krajowa, utgaf han en proklamation, att han nu begaf I sig bort, men snart åter skulle komma tillbaka och låta skjuta hvar och en som visat någon sympati för turkarne eller lemnat eller komme att lemna dem något biträde. Turkarne framryckte (17 Maj) och proklamerade att invånarne skulle hålla sig lugna och icke frukta något, allt skulle vara glömdt, ingen skulle få lida för sin förra politiska öfvertygelse eller sitt förra handlingssätt; de höllo den strängaste manstukt samt utdelade spanmål och andra lefnadsbehof bland de utplundrade invånarne. Detta är icke blott rykten utan verkliga, af tusende vittnen bekräftade, fakta, liksom ock det är ett faktum att turkarne visserligen beröfvade några wallachiska schäferiegare en betydlig mängd af deras får, som de pläga låta öfvervintra på högra do-J naustranden i de härliga gräsrika dalarne i nedre Balkan, men likväl mot betalning i blanka dukater, under det att ryssarne deremot uppfångade dessa schäöferiegare, då de kommo öfver Donau för att skynda till si hem, och fråntogo dem dukaterna under ! revändning att de för dem sålt sina får . turkarne. Men — för att återkomma till Liprandis afvannämnde proklamation — ryssarne hade aftågat från Krajowa; de rysksinnade och af ryssarne dekorerade embetsmännen hade följt I dem, staden var utan någon myndighet som kunde på tillfredsställande sätt hålla ordning och uppsigt; utom staden och i de kringliggande byarne en mängd röfvarpack, förstärkt af kringstrykande band af såkallade frivilliga korsbärare, bland hvilka många till och med voro alltför dåliga för ryssarne, och i det inre af sjelfva staden en mängd misstänkta, på rof och plundring lystm menniskor. Då trädde sju aktningsvärda min i Krajowa tillsammans, åstadkommo en sla:s provisorisk ordning, och styrde och öfverlad: om en deputation till de anryckande turkarn: för att bedja om den fredliga stadens förskoung. Men deputationen hade ännu icke afjått, innan en kosackhop kommer tillbaka ocr erfar af rapportörer och spårhundar de sju patrioternas namn. Dessa grepos och släpades till Bucharest, der de skola ställas inför krigsrätt. Om icke den kejserlige kommissarien baron Budberg, som man allmänt anser för en ganska human man, räddar dem, så äro de förlorade. Intet under om vid sådana förhållanden ryssarne fullkomligt förlorat all sympati i Donauländerna, om gro!let och hatet dag efter dag ökat sig, och om de fullkomligt och för en lång följd af år ruinerade invånarne blott hafva de förfärligaste förbannelser på läpparne och i hjertat, samt deltaga i kriget på det sätt, som är dem möjligt. De äro nästan alla spioner åt turkarne och dåliga, farliga vägvisare och kunskapare åt ryssarne; de leverera icke mer någonting åt lägren, visserligen hufvudsakligen emedan de icke mer hafva något att lemna, men om också kosackerna lyckas uppspåra några hötillgångar i bergstrakternas dalfördjupningar och sammansläpa dessa förråder ) på ett ställe, och bönderna med deras oxar blifva drifna tillhopa för att skaffa furaget till j: lägret, så uppgår på en gång hela höförrådet! i lågor. Bönderna vilja icke först bli beröf-. vade sin egendom och sedan äfven tvungna attå: föra den med de genompiskade och afmagrade kreaturen till lägret emot ett qvitto, som i del flesta fall betalas med hugg och slag ochj sönderrifna kläder. Om denna fiendtliga stämning och detta för operationerna högst hints ketter ON NRA — AA LL