STOCKHOLM, den 17 Juni.
Korrespondens-artikel från
krigsteatern vid Donau.
(Från Aftonbladets korrespondent.)
Siebenbiirgisk- Walachiska gränsen).
den 2 Juni 1854.
Sakernas ställning der nere vid Donau när- 1
mar sig en kris, som torde med det snaraste
medföra betydlig och kanske alldeles oväntad
förändring. — Det Lilla Wallachiet är nu all-
deles utrymdt af ryssarne, sedan de redan
förut fullkomligt utsugit detsamma, och det
till den grad, att de arma invånarne icke
ens hade qvar vårutsäde för sina åkrar. Med
glädje såg Lilla Wallachiets befolkning de
sista kossackerna försvinna i aftondimman och
önskade dem lycklig resa, äfven då de med-
togo det sista af .invånarnes egendom på
sina hästar.
Ehuru ryssarne utspridt de rysligaste sagor
och rykten om turkarne, så gladde man sig
dock nästan öfverallt åt de sednares ankomst
och sände dem till mötes helsningsdeputatio-
ner, som på det humanaste sätt emottogos och I
med de mest tröstande försäkringar affärda-
des. Då de arma invånarne klagade att rys-
sarne icke blott beröfvat dem deras boskap
utan också med våld borttagit deras utsädes-1
spanmål för detta år och, om de ej förmått
släpa den med sig, tillochmed förstört den,
så läto de turkiska befälhafvarne utdela ibland
dem en stor mängd kukurutz (majs), förbjödo
på det strängaste all robot eller dagsverks-
skyldighet, på det att det stackars folket åt-
minstone ännu måtte hinna odla så mycket,
som de behöfde för att tillfredsställa de mest
trängande behofven. Så gjorde den blinda
hedningen, som wallacherna eljest kalla tur-
ken; den kristna brodern, som kommit för
att befria dem från det turkiska slafvericts I
ok, hade utplundrat, skinnat och misshandlat
dem samt störtat dem i det största elände.
Märkvärdigt är det att se huru redan under
detta krig ofta de aldratrognaste kristna hafva
uppfört sig hedniskt och de mahomedanska
hedningarne deremot visat sig kristliga.
Då general Liprandi aftågade från Krajowa,
utgaf han en proklamation, att han nu begaf I
sig bort, men snart åter skulle komma till-
baka och låta skjuta hvar och en som visat
någon sympati för turkarne eller lemnat eller
komme att lemna dem något biträde. Tur-
karne framryckte (17 Maj) och proklamerade
att invånarne skulle hålla sig lugna och icke
frukta något, allt skulle vara glömdt, ingen
skulle få lida för sin förra politiska öfverty-
gelse eller sitt förra handlingssätt; de höllo
den strängaste manstukt samt utdelade span-
mål och andra lefnadsbehof bland de utplun-
drade invånarne. Detta är icke blott rykten
utan verkliga, af tusende vittnen bekräftade,
fakta, liksom ock det är ett faktum att tur-
karne visserligen beröfvade några wallachiska
schäferiegare en betydlig mängd af deras får,
som de pläga låta öfvervintra på högra do-J
naustranden i de härliga gräsrika dalarne i
nedre Balkan, men likväl mot betalning i
blanka dukater, under det att ryssarne der-
emot uppfångade dessa schäöferiegare, då de
kommo öfver Donau för att skynda till si
hem, och fråntogo dem dukaterna under !
revändning att de för dem sålt sina får .
turkarne.
Men — för att återkomma till Liprandis
afvannämnde proklamation — ryssarne hade
aftågat från Krajowa; de rysksinnade och af
ryssarne dekorerade embetsmännen hade följt I
dem, staden var utan någon myndighet som
kunde på tillfredsställande sätt hålla ordning
och uppsigt; utom staden och i de kringlig-
gande byarne en mängd röfvarpack, förstärkt
af kringstrykande band af såkallade frivilliga
korsbärare, bland hvilka många till och med voro
alltför dåliga för ryssarne, och i det inre af
sjelfva staden en mängd misstänkta, på rof
och plundring lystm menniskor. Då trädde
sju aktningsvärda min i Krajowa tillsammans,
åstadkommo en sla:s provisorisk ordning, och
styrde och öfverlad: om en deputation till de
anryckande turkarn: för att bedja om den fred-
liga stadens förskoung. Men deputationen
hade ännu icke afjått, innan en kosackhop
kommer tillbaka ocr erfar af rapportörer och
spårhundar de sju patrioternas namn. Dessa
grepos och släpades till Bucharest, der de
skola ställas inför krigsrätt. Om icke den
kejserlige kommissarien baron Budberg, som
man allmänt anser för en ganska human man,
räddar dem, så äro de förlorade.
Intet under om vid sådana förhållanden rys-
sarne fullkomligt förlorat all sympati i Do-
nauländerna, om gro!let och hatet dag efter
dag ökat sig, och om de fullkomligt och för
en lång följd af år ruinerade invånarne blott
hafva de förfärligaste förbannelser på läpparne
och i hjertat, samt deltaga i kriget på det sätt,
som är dem möjligt. De äro nästan alla spi-
oner åt turkarne och dåliga, farliga vägvisare
och kunskapare åt ryssarne; de leverera icke
mer någonting åt lägren, visserligen hufvud-
sakligen emedan de icke mer hafva något att
lemna, men om också kosackerna lyckas upp-
spåra några hötillgångar i bergstrakternas dal-
fördjupningar och sammansläpa dessa förråder )
på ett ställe, och bönderna med deras oxar
blifva drifna tillhopa för att skaffa furaget till j:
lägret, så uppgår på en gång hela höförrådet!
i lågor. Bönderna vilja icke först bli beröf-.
vade sin egendom och sedan äfven tvungna attå:
föra den med de genompiskade och afmagrade
kreaturen till lägret emot ett qvitto, som i del
flesta fall betalas med hugg och slag ochj
sönderrifna kläder. Om denna fiendtliga stäm-
ning och detta för operationerna högst hin-
ts ketter ON NRA — AA LL